Go to main navigation
BRICS

BRICS-ledarna under 2016. Från vänster: Temer, Modi, Xi, Putin and Zuma.

ANALYS

BRICS-ländernas blandade resultat

Snabbast växande och starkast lysande – eller hur ser det egentligen ut? OmVärldens Björn Widmark har tittat närmare på situationen för länderna i “det alternativa G7”.

Nyligen träffades ledarna för BRICS-samfundet – Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – i den kinesiska staden Xiamen för deras årliga möte. För inte särskilt länge sedan så utlystes länderna till de starkast lysande stjärnorna på den globala ekonomiska arenan, men låt oss göra ett nedslag för en reality check.

Vilka är BRICS?

Det som 2008 började som BRIC – alltså utan Sydafrika – var ett samfund av de växande superstaterna som med största sannolikhet skulle komma att dominera global ekonomi under 2000-talet, åtminstone enligt Goldman Sachs chefsekonom, Jim O’Niell.

De fem länderna – sedan 2009 inklusive Sydafrika – står för 40 procent av världens befolkning och mer än 25 procent av världens landmassa. I globaliseringens startgropar verkade möjligheterna vara oändliga – och BRICS levererade. Mellan 1990 och 2014 ökade de sin andel av global BNP från 11 procent till 30 procent.

Kinas och Indiens uppgång

Kina och Indien – med sin stora arbetskraft – tog en annorlunda approach till globaliseringens frammarsch än sina förbunds-kollegor. Istället för att satsa på att sälja stora mängder naturresurser och råvaror – som Brasilien, Ryssland och Sydafrika – så valde man att istället utöka sin roll i globala försörjningskedjor.

Kina är nu världens andra största ekonomi mätt i GDP och väntas knuffa USA av tronen inom de kommande åren. Idag är 25 procent av världens produkter tillverkade i Kina (mätt i värde), jämförst med bara tre procent under 1990. 

I takt med att produktionen har ökat, så har den kinesiska medelklassen vuxit. 1990 utgjorde Kinas befolkning noll procent av den globala medelklassen, medan den 2015 utgjorde 16 procent. 350 miljoner kineser väntas ansluta till 2030.

Indiens historia är nästan densamma, förutom att man istället lagt krutet i tjänstesektorn. Nästan 61 procent av dess totala BNP har sitt ursprung i tjänsteekonomin, med särskilt fokus på IT och idag är Indien världens största exportör av IT-tjänster. Indiens växande medelklass påminner om utvecklingen i Kina: från 1 procent av den globala medelklassen 1990 till 8 procent tjugofem år senare.

Råvaruprisernas kollaps

Medan Kina och Indien rusar fram på den globala arenan är utvecklingen i de andra BRICS-länderna lite mer ojämn. Brasilien säljer soja, järnmalm och råolja på de globala marknaderna, vilket tillsammans med innovativa utvecklingsprojekt har fått 29 miljoner brasilianare att lyfta sig ur fattigdom mellan 2003 och 2014.

I Sydafrika satsade man också på råvaror, och femdubblade nästan sitt exportvärde mellan 1990 och 2011. Och i Ryssland finns ett överflöd av råolja, naturgas, metaller och mineraler som bidrog till reformationen av Sovjetunionen. År 2000 levde 29 procent av ryssarna i fattigdom, men 2012 gjorde bara 11 procent det.

Men de senaste åren har priserna på råvaror sjunkit, vilket har haft stor påverkan på alla tre länderna. De senaste åren har ökningen av BNP minskat kraftigt, så det skulle vara lätt att kalla Indien och Kina för vinnare, men det är inte riktigt så lätt.

Indien och Kina är de snabbast växande av världens stora ekonomier, när nästan hälften av alla indier riskerar att falla tillbaka ner i fattigdom och Kinas ekonomi lider av att höjda löner gör produktionen allt dyrare. Samtidigt riskerar ny teknik som automatisering och AI att ta över många jobb i Indien och Kina när industrin moderniseras. Världsbanken uppskattar att 68 procent av den indiska arbetsmarknaden står i “riskzonen”. I Kina är siffran 77 procent.

Björn Widmark