Go to main navigation
En KIA-soldat spanar mot skogsbrynet i utkanten av utposten. Burmesiska armén har närmsta postering bara någon kilometer bort och gick till anfall så sent som i december 2017.
Burma Myanmar Axel Kronholm Vilhelm Stokstad

En rebellsoldat spanar mot skogsbrynet i utkanten av utposten. Burmesiska armén har närmsta postering bara någon kilometer bort och gick till anfall så sent som i december 2017.

Foto: Vilhelm Stokstad

ANALYS

Hur kan Sverige hjälpa ett Burma i fritt fall?

Två år efter att Aung San Suu Kyi tillträdde är Burma mer splittrat än på länge. Nu är frågan hur biståndet ska agera, skriver OmVärldens reporter Axel Kronholm.

Ingen vet om försändelserna med mat och mediciner kommer att nå flyktingarna i Je Yang nästa månad. När jag och min kollega Vilhelm Stokstad besökte lägret i slutet av januari hade de 8432 invånarna redan fått klara sig en hel månad på reservlager. Någon mat hade inte kommit sedan december. För att få riset och oljan att räcka till har man fått minska de redan små ransonerna.

Läs mer: "Burmas armé attackerar civila"

Så ser situationen ut för många av de tiotusentals människor från Kachinfolket som fördrivits från sina hem av striderna i norra Burma och i dag lever i läger för internflyktingar i rebellkontrollerade områden. Till Je Yang kom de flesta år 2011, i samband med att konflikten blossade upp på nytt i Kachinstaten. Nu har striderna smugit sig närmare dem igen, ett par mil bort bara, men de civila har ingenstans kvar att fly. Lägret lutar sig över en å som skiljer Burma från Yunnanprovinsen i Kina. Längre bort från kriget kommer de inte.

Humanitär hjälp stoppas

Det senaste halvåret har den burmesiska militären inte bara trappat upp sina attacker på etniskt baserade väpnade grupper, utan också ansträngt sig för att ytterligare försvåra livet för civila. Lokala hjälporganisationer i Kachinstaten vittnar om att det blivit allt svårare att nå fram med humanitära hjälpsändningar. Ris och mediciner på väg in i rebellkontrollerade områden stoppas.

Barn och ungdomar som gått i skola i flyktingläger på fel sida frontlinjen erbjuds inte längre möjligheten att komma till regionhuvudstaden Myitkyina för att avlägga examen, och portas därmed från sin enda möjlighet till vidare studier. Som OmVärlden rapporterat utför militären även systematiska och avsiktliga attacker på civila områden, såsom städer och flyktingläger.

I biståndsvärlden har diskussionen på senare år handlat mycket om utdragna kriser – protracted crises – och hur man kan länka samman de humanitära insatserna med mer långsiktiga insatser för utveckling för att förse människor på flykt med utbildning och arbete. Det är svårt nog under de bästa av förutsättningar. I Burma ser vi i dag en regering som försöker tvinga en civilbefolkning på knä för att sätta press på en militär motståndare, Kachin Independence Army.

Freden är på inget vis närmare i dag än när Aung San Suu Kyi tillträdde för två år sedan. Inga rebelledare jag talat med har någon tilltro till fredsförhandlingarna hon leder, och även hos västerländska diplomater är förtroendet mycket lågt.

Trängda och desperata vänder sig minoriteternas väpnade organisationer nu till Kina för stöd. Kina har visserligen ett större inflytande i Burmas interna angelägenheter än de flesta länder i väst, men det är svårt att se hur just minoriteternas intressen – demokratisk federalism, minoritetsrättigheter samt skydd för naturresurser – skulle tillvaratas av den mäktiga grannen i nordöst. Mark som övergetts när människor tvingats fly striderna har redan börjat köpas upp för en spottstyver av kinesiska företag för bananodling.

Vänder väst ryggen

Splittringen mellan den burmesiska regeringen och västvärlden har inte varit såhär stor sedan juntan styrde landet. Förutom kriget i norr har den etniska rensningen av rohingyamuslimer i Rakhinestaten, där över 680 000 människor tvingats på flykt, lett till kraftiga reaktioner utifrån. I bägge fall är linjen tydlig från Aung San Suu Kyi: det här är inget det internationella samfundet ska lägga sig i. USA har dock redan infört nya sanktioner mot Burma, och EU diskuterar liknande åtgärder

FN:s särskilda sändebud, Yanghee Lee, är sedan tidigare portad från Burma. Aung San Suu Kyis regering nekade nyligen visum till en grupp parlamentsledamöter från Storbritannien som skulle besöka Burma för att titta på det brittiska biståndet till landet. Britterna är en av de största givarna i Burma och har för åren 2018-2019 till exempel satsat 100 miljoner pund på utbildning och sjukvård. Parlamentsledamöterna hade så sent som i januari uttryckt oro över förtrycket och frödrivningen av rohingyer. ”Det är svårt att dra någon annan slutsats än att detta [nekandet av visum, reds. anm.] är en direkt konsekvens av vår rapport om rohingyafolket”, sa kommitténs ordförande Stephen Twigg.

Samtidigt blir också splittringen inom landet, mellan de olika folkgrupperna, allt mer påtaglig. Decennierna av opposition mot militärjuntan utgjorde i någon mån ett enande kitt som höll ihop grupper, enade mot en gemensam fiende. I dag är politiken mer komplex. Många minoritetsfolk, inte minst i konflikthärjade Shan och Kachinstaten, känner sig svikna av regeringen. Muslimska invånare i Yangon och andra städer blir allt mer utsatta.

Farliga motsättningar

Aung San Suu Kyis stöd är emellertid fortfarande stort hos den burmanska och buddhistiska majoritetsbefolkningen som, på sitt sätt, upplever sig hotad. Detta trots att närmare 90 procent av befolkningen är buddhister och burmanerna dominerar makten från militären och regeringspartiet ner till lokal nivå. Det arrangemanget har dock inte alltid varit det självklara.

Journalisten och författaren Francis Wade beskriver i boken ”Myanmar’s Enemy Within” hur det brittiska kolonialväldet i Burma underordnade burmanerna utlänningar och andra religioner. I det tidiga 30-talet, när självständighetsrörelsen började växa sig stark, var över halva befolkningen i Yangon indier – muslimer och hinduer. Majoriteten av all odlingsbar mark i Irrawaddy-deltat kontrollerades av utländska markägare, de flesta indier. Britterna rekryterade även soldater från minoritetsfolk som Karen och Kachin, som kolonialmakten betraktade som mer pålitliga än de upprorslystna burmanerna.

Wade konstaterar att burmesisk nationalism genom hela 1900-talet till stor del präglades av tanken att Burma bara kunde överleva som nation om landet bröt sig loss från utländskt inflytande och satte religionen, buddhismen, i centrum.

I vilken mån det formar dagens motsättningar är svårt att säga. Det är tydligt att både folk och politiker reagerar starkt på kritik och tillrättavisningar från utlandet. Situationen i Rakhine, och regeringens propaganda mot rohingyafolket, har också visat hur mottagliga många burmeser är för idén att landets etniska och religiösa essens är hotad.

Hur ska Sverige bidra?

Det här är motsättningar som kommer att forma utvecklingen i Burma för lång tid framöver. Att verka som biståndsgivare i det här klimatet är svårt och kantat med fallgropar. Sveriges bistånd till Burma är relativt stort, i storleksnivå med Kambodja. I april väntas Utrikesdepartementet komma med en ny strategi för biståndet till Burma.

Man kan hoppas att den nya strategin möjliggör ett fortsatt starkt stöd till oberoende media i landet, särskilt eftersom situationen för journalister förvärrats under Aung San Suu Kyis regering. I skrivande stund står två Reuters-journalister åtalade för att ha brutit mot den så kallade ”Official Secrets Act” som kan ge upp till 14 års fängelse. Samtidigt kämpar tv-kanalen Democratic Voice of Burma med att överleva ekonomiskt, och skulle få svårt att klara sig utan det svenska kärnstödet.

En kontroversiell fråga är utvecklingssamarbete med den burmesiska regeringen. Kan man ge stöd till en regering som anklagas för folkmord? En del aktivister och Burmavänner skulle förmodligen säga nej. Men faktum är att vi gör det redan i dag. Under 2017 gick 91 miljoner av Sveriges bistånd till att stötta hälsoministeriet via en fond som heter 3MDG. Totalt handlar det om 308 miljoner kronor som sedan 2013 gått till att bygga kliniker och utbilda sjuksköterskor i Burma. Sådant samarbete kommer vi förmodligen att se mer av. Sjukvården i landet är gravt eftersatt efter ett halvsekel av försummelse under militärstyret. Det är svårt att se hur Burmas befolkning skulle hjälpas av att dessa strukturer förblev undermåliga.

Undanhållet svenskt bistånd skulle knappast heller ha så stor effekt som markering mot den burmesiska regeringen. Om Utrikesdepartementet nu öppnar för direkta samarbeten med utvalda ministerier i Burma blir då det viktiga att samtidigt fortsätta stötta de gräsrötter och det civilsamhälle som på sikt har störst möjligheter att påverka Burmas färdriktning.

Utöver det bör EU gemensamt se hur man kan motarbeta militärens svälttaktik genom att se till att civila i konfliktområden, som flyktingarna i Je Yang, får den humanitära hjälp de behöver för att överleva. För att förhindra att nya generationer går förlorade måste också ungas rätt till utbildning garanteras, så att internflyktingar ges chansen att studera vidare i regeringskontrollerade områden. 

Axel Kronholm