Go to main navigation
margotwallstorm-2.jpg

Svenska diplomater ger den feministiska utrikespolitiken toppbetyg – men inte alla i FN har hört talas om den.

Foto: Tova Jertfelt (bilden är ett collage)

ANALYS

Den feministiska utrikespolitiken – framgång eller snygg förpackning?

En banbrytande politik där kvinnors deltagande ska genomsyra minsta nivå, i fredsförhandlingar, i tilldelade pengar, i prioriteringar – eller en ny förpackning av gamla idéer? Den feministiska utrikespolitiken väcker känslor.

Dubbla budskap möter OmVärlden när vi frågar om den feministiska utrikespolitiken i FN. En del har aldrig hört talas om den, andra tycker det är en bra idé, och väldigt insatta ser Sverige som en viktig spelare, framförallt vad gäller ett humanistiskt synsätt där kvinnor inkluderas. 

Sverige har länge setts som ett föregångsland när det handlar om att lyfta kvinnors rättigheter och skapa ett jämställt samhälle, så också inom utrikespolitiken och biståndet där Sverige stått upp för dessa frågor.

Sedan 1990-talet har jämställdhet varit ett prioriterat område inom biståndet. Sverige har, under olika regeringar, varit drivande i att flytta fram positionerna för flickors och kvinnors rättigheter internationellt. Även inom FN-systemet finns flera konventioner och resolutioner, som Pekingdeklarationen och resolution 1325, som slår fast kvinnors mänskliga rättigheter och delaktighet i beslut. 

Men den svenska hållningen har ofta fått jämkas ihop med övriga medlemsländer inom FN, eller EU, där flera länder ibland har en mer konservativ syn på jämställdhetsfrågor. Sverige har tvingats till kompromisser istället för att gå framåt. Mycket arbete har lagts på att försvara jämställdheten i frågor som det internationella samfundet redan kommit överens om. Det kan handla om, enkelt förklarat, huruvida kvinnors rätt till hälsovård kan inkludera rådgivning om preventivmedel och abort eller inte.

Under utrikesminister Margot Wallströms ledning valde S och MP-regeringen att vässa feminismen i utrikespolitiken och ta ett kliv framåt genom att lansera konceptet en feministisk utrikespolitik. Syftet var att det skulle genomsyra all utrikespolitik, och tilltaget väckte stor uppmärksamhet.

– Till en början var det provocerande för många. Folk skrattade och undrade ”vad handlar det här om”. I Tyskland uppfattas ordet feminism negativt. Med tiden har medvetandet ökat. Det debatteras i media nu, och många har börjat förstå hur kvinnor och flickor drabbas av våld, krig och konflikter. Jag tror det har ökat medvetandet, och Tyskland kommer ta det vidare i säkerhetsrådet efter Sverige, säger Carmen Wunderlich, forskare på det tyska fredsinstitutet Peace Research Institute Frankfurt (PRIF).

Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare under Ban Ki Moon, tycker att frågan drevs bra även tidigare. 

– Genom att använda begreppet feministisk utrikespolitik har man höjt ljussättningen på frågan, och det leder ju ofta till samtal om hur kvinnor har det. Sverige har satt strålkastarna på kvinnors situation i världen. Men det är viktigt att även män ställer sig bakom, egentligen handlar det om en humanistisk utrikespolitik, säger han.

Alla ska med

Den feministiska utrikespolitiken har förpackats kring fyra pelare: rättigheter, representation, resurser och realitet. I den nyligen utgivna handboken för Sveriges feministiska utrikespolitik citeras enbart positiva röster från personal på svenska ambassader som säger att det påverkat deras sätt att arbeta och fått dem att vässa budskapen. Det beskrivs som ett banbrytande koncept som givit Sverige ett ännu starkare varumärke.

Att det är en metod som systematiskt för in flickor och kvinnors perspektiv på alla nivåer är tydligt, menar bland andra Robert Egnell, professor vid försvarshögskolan. Han beskriver det som ett nytt angreppssätt där feminism och genusperspektiv är grundläggande för ett effektivt arbete för fred, mänsklig säkerhet, hållbarhet och minskad fattigdom i världen.

De bägge professorerna i statsvetenskap, Karin Aggestam, och Annika Bergman-Rosamond, ser inriktningen som radikal och modig, och som något som utmanar maktens traditionella hierarkier.

I ett samtal med Michelle Bachelet, tidigare president i Chile, pratar Margot Wallström om den feministiska utrikespolitiken i ABF-huset i Stockholm en kväll i augusti. De har tidigare arbetat tillsammans i FN-sammanhang och är överens om att en feministisk politik är det som krävs för uppnå jämlikhet.

Michelle Bachelet har nyligen tillträtt som FN:s högre kommissionär för mänskliga rättigheter och kommer ta med sig det perspektivet in i sin nya roll. Wallström och Bachelet är också överens om den genomslagskraft politiken har fått i säkerhetsrådet – ett större fokus på området kvinnor, fred och säkerhet. Att kvinnor behövs för att skapa en hållbar fred.

Andra huvudbudskap i den feministiska utrikespolitiken är bland annat att traditioner, religion och sedvänjor inte kan legitimera inskränkningar av kvinnors rättigheter. En viktig del är också att arbeta mot könsbaserat våld och sexuellt våld i konflikter, som en allvarlig krigsförbrytelse som motverkar försoning, där straffrihet inte får råda.


Fredsprocessen i Colombia beskrivs av många som framgångsrik vad gäller att inkludera kvinnor. Foto: Caracol Radio

Kvinnor exkluderas ofta när freden ska skipas

Ett stort fokusområdet för den feministiska utrikespolitiken är just kvinnors särskilda utsatthet i konflikter, och att öka deras deltagande i fredsprocesser. Bara 18 procent av 1168 fredsavtal som undertecknades mellan 1990 och 2014 refererar till kvinnor, enligt en rapport från UN Women.

För att skapa en hållbar fred eller försoning måste även kvinnor delta. 2015 startades det svenska medlingsnätverket för kvinnor som ett svar på den kraftiga underrepresentationen av kvinnor vid fredsförhandlingar och försoningsarbete. Nätverket finns i flera länder och kan på kort varsel bistå där det behövs, och har exempelvis stöttat olika insatser i Afghanistan, Colombia och Somalia. Det kan handla om allt från stöd på lokal nivå till fredsförhandlingar. 

Läs mer om medlingsnätverk i fredsprocesser.

Sveriges roll i FN:s säkerhetsråd har varit en viktig hävstång för att ytterligare förstärka det arbetet.

– Margot Wallström gör precis som Olof Palme på sin tid: provocerar retoriskt för att göra Sverige till en utrikespolitisk stormakt. Feministisk utrikespolitik handlar alltså inte bara om feminism, säger statsvetaren Mari Huupponen till finska Hufvudstadsbladet.

Men alla har inte varit förtjusta. Även om samtliga partier vill att jämställdhet ska ha en plats i utrikespolitiken så är partierna splittrade om det är en bra terminologi. Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Socialdemokraterna vill kalla den feministisk, liksom Centern och Liberalerna. Jonas Jacobsson Gjörtler (M) har sagt att etiketten är olycklig, men Margot Wallström säger till Sveriges Radio att hon tror de andra partierna är lite sura för att de inte själva kom på det.

Den stora målkonflikten

Ett svårt dilemma för den feministiska utrikespolitiken är att Sverige har sålt vapen och radarsystem till länder som Saudiarabien, Filippinerna och Förenade Arabemiraten. Vapen som kan användas i krig, där ofta kvinnor, barn och civila drabbas hårt.

Ett exempel är kriget i Jemen där bland andra journalisten Afrah Nasser pekat ut Sveriges som medskyldig till krigsbrott till följd av sin vapenförsäljning.

Läs mer om Afrah Nassers kritik.

Sverige har sålt vapen till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten som deltar i kriget. Och även om det inte finns några bevis för att just de svenska vapnen använts på marken, så kvarstår det moraliska dilemmat.

Margot Wallström har flera gånger pressats i denna fråga och säger bland annat till Svenska Dagbladet att hon inte ser något dilemma med målen för feministisk utrikespolitik. Vid frågan om mänskliga rättigheter ska väga starkare än näringslivs-intressen, som vapenhandel, eller militära samarbeten, svarar hon att det inte går att säga så, och att olika aspekter måste vägas samman.

Concord, som granskade den feministiska utrikespolitiken 2017, har förutom vapenexporten lyft fram att även migrationspolitiken motverkar en feministisk hållning. Bland annat eftersom den tillfälliga asyllagen i praktiken omöjliggör familjeåterförening vilket får som konsekvens att framförallt kvinnor och barn blir kvar i konfliktområden och flyktingläger. 

Kristdemokraternas utrikespolitiska talesperson, Sofia Damm, har i en intervju med OmVärlden kallat den feministiska utrikespolitiken för ett PR-trick som döljer tillbakagången för de mänskliga rättigheterna i världen. Det håller inte forskaren Carmen Wunderlich från tyska fredsinstitutet PRIF med om.

– Det är inte ett PR-trick utan ett sätt att driva utrikespolitik som ger konkreta resultat, att lyfta kvinnor på riktigt och få in skrivningar om dem överallt. Förut var det mer av ett ”buzzword”, att kvinnorna ska med, men nu är det på riktigt, säger hon, och menar också att Sverige initiativ har väckt respekt från andra länder och fått andra länder att följa efter. 

Fokus på målkonflikterna – inte på det som gått framåt

I Sverige har det har det varit mycket fokus på målkonflikterna om vapenexport vs feminism.

Men många som OmVärlden talat med lyfter också att det systematiska nötandet, och inkluderande perspektivet, som Sverige står för, röner allt mer uppskattning. Förändringarna på alla nivåer, jämn könsbalans, där pengar och prioriteringar ska likställas är några exempel. Att kvinnor och barn från drabbade konflikter fått vittna inför säkerhetsrådet och är delaktiga ses också som något helt nytt.

– Det handlar om att i konflikter, krig och medling också ska ha ett kvinnoperspektiv där kvinnor och barn inte hamnar i skymundan. Vi skall komma ihåg att våldtäkter i krig länge sopades under mattan, säger Britt-Marie Mattsson, seniorreporter och före detta utrikeschef på Göteborgs-Posten.

Några viktiga verktyg för att driva den feministiska utrikespolitiken är styrning, planering och uppföljning. En metod är jämställdhetsbudgetering som innebär att alla verksamheter ska synliggöra prioriteringar för jämställdhet. Det ska gå att se hur många kvinnor som är representerade på olika nivåer och analyser som stödjer synsättet.

– Margot Wallström har lämnat ett outplånligt riktmärke i den internationella världen. Vissa begrepp fanns inte men sattes i ord och gav sedan en riktning som var och varannan faktiskt förstår. Vi började med jämställdhetsbudgetering långt innan feministisk utrikespolitik fanns, men vilken bärkraft hade den innan någon sa ifrån?, säger Mats Karlsson, fd chef för Urikespolitiska instituetet (Ui), som har en bakgrund inom UD.

Det är svårt att bedöma vad för konkreta resultat som hittills kommit av den feministiska utrikespolitiken. Ci Holmgren på Sveriges Radio tog hjälp av forskare för att försöka analysera de mål och resultat som regeringen redovisar, och konstaterar att de ofta är vaga formuleringar som ”verkar för och strävar mot”.

De resultat som redovisas kan handla om allt ifrån rapporter om mänskliga rättigheter, att bistå brottsoffer, stötta människorättsförsvarare, ett ökat politiskt deltagande till antalet färre oönskade graviditeter eller att skjuta till pengar för att fylla det gap som USA:s gag-rule lämnat inom biståndet. Något som även tidigare regeringar, och EU gjort när så varit fallet. Resultat som kan vara svåra att koppla just till den nuvarande feministiska utrikespolitiken.

Justin Trudeau, Kanadas premiärminister, har hängt på Margot Wallström. Kanada har nu en feministisk utvecklingspolitik. Foto: UN Photo/Cia Pak.

 

Begreppet feminism

Inga-Britt Ahlenius, tidigare assisterande generalsekreterare för Förenta Nationernas interngranskning, tycker det är bra med ett systematiskt nötande. Men hon ifrågasätter hur effektivt det är att använda ordet feminism. 

– Ambitionen att stötta kvinnor är berömvärd. Det de redovisar är mest bara mängder av aktiviteter, men frågan är vad för resultat man får? Det är inte fel vara aktiv, droppen urholkar ju stenen genom att ständigt falla, inte av vattnet i sig, men resultatet är det intressanta, säger Inga-Britt Ahlenius och fortsätter:

– Andra som Kanada, Norge och Nederländerna driver med framgång detta änå, utan att kalla det feminism. Begreppet har ett stänk av extremvänster och är därmed polemiserande.

En diplomat som arbetar i säkerhetsrådet säger att ordet feminism inte kommit upp, men väl kvinnor och barn, och att Sverige har varit noga med att skrivningar om detta i alla dokument.

Flera journalister som OmVärlden träffar som bevakar FN och säkerhetsrådet säger att de aldrig hört talats en feministisk utrikespolitik. En journalist beskriver säkerhetsrådet som en ”boys club”.

Thomas Weiss, professor i statsvetenskap vid City University i New York är också skeptisk:

– Jag vet inte säkert, men min gissning är att den feministiska utrikespolitiken säljer bättre i Sverige än i resten av världen. Eftersom vi också har sett #metoo-rörelsens framfart så är det svårt vad det egentligen är som haft mest betydelse, säger han. 

Men även om många är skeptiska så har politiken fått följdverkningar. År 2017 lanserade även Kanada en feministisk utvecklingspolitik.

Carl Skau, biträdande representant i säkerhetsrådet och den som ledde Sveriges kampanj till säkerhetsrådet, säger att han bara fått positiva reaktioner kring den feministiska utrikespolitiken.

– När vi drev vår kampanj för att få sitta med i säkerhetsrådet var det många som sa att det här kommer skada er, men tvärtom har det skapat en nyfikenhet och ett intresse.

De flesta som OmVärlden möter är ändå positiva till att Sverige som litet land driver på i viktiga frågor och att det syns om man studerar de skrivningar som kommer ut från bland annat säkerhetsrådet. Andra menar att det skulle gå att göra ändå, under de globala målen målen som världens enats kring, och att det kanske skulle få större genomslag.

Om den feministiska utrikespolitiken är en banbrytande politik, som regeringen, en del forskare och diplomater anser, eller om det är ett ny förpackning, med inrikespolitiska konflikter om vapenexport, som kritiker framhåller, återstår för framtiden att bedöma.

Ylva Bergman och redaktionen