Go to main navigation
Protester i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Etiopiens regering kritiseras för behandlingen av den största folkgruppen oromo, studenter har mördats och jordbrukare har fördrivits från sin mark med motivet att marken ska användas till ”utveckling”.

Protester i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Etiopiens regering kritiseras för behandlingen av den största folkgruppen oromo, studenter har mördats och jordbrukare har fördrivits från sin mark med motivet att marken ska användas till ”utveckling”.

Foto: Gadaa/Flickr

analys

Etiopien − på randen till inbördeskrig

Kontroll, angiverier och en hårdnande säkerhetsapparat har gjort befolkningen allt mer desperat. Bo Göransson och Cecilia Bäcklander tror att landet kan vara på randen till ett inbördeskrig.

Etiopien har 100 miljoner invånare, en mångårig historia av väpnad kamp, en hårdhänt säkerhetsapparat och gott om vapen bland civilbefolkningen. Den 9 oktober deklarerades undantagstillstånd. Kunskapen om vad som händer i landet är dålig. Journalistiken är under strikt kontroll. Internet stängs ner helt ibland och bloggare fängslas. Men det är ändå de moderna kommunikationerna som lett till spridningen av protesterna. I månader har bilder på blodiga människor i diken, på vägar och på bårar spritts över nätet. Regional och federal polis har attackerat fredliga protester men inte lyckats kväsa dem trots hundratals dödsoffer. Utländska företag och statliga verksamheter har förstörts.

Med undantagslagarna är demonstrationer förbjudna. Till och med gesten med armarna korsade vid handleden som de protesterande använt som symbol för fredligt motstånd är nu olaglig.

Unga aktivister kämpar

Vår egen bild av Etiopien på senare år har präglats av de unga aktivister vi träffat. Vi har mött dem i domstolarna dit de gick för att bevaka sina vänners rättegångar och sett dem sitta och blogga på hotell och caféer. Flera har åkt i fängelse, anklagade för terrorism, kommit ut efter mer än ett år men utan frikännanden och levt i limbo, dragits inför rätten igen. De som kan lämnar landet. Dessa unga patrioter vill arbeta för ett bättre Etiopien och landet skulle behöva deras glöd. När de ger sig av faller den politiska depressionen ännu tyngre över en av världens äldsta nationer.

Kontrollen av invånarna har stärkts på senare år. Makten har lierade ända in i de enskilda hushållen – i varje grupp på fem familjer finns en rapportör upp i hierarkin. Detta finmaskiga system har en social funktion, det fördelar allt möjligt från studieplatser till hyressubventioner. Men det är också en kontrollapparat som blir allt mer kvävande. Du behöver inte vara paranoid för att befara att skoputsaren på gatan eller din granne på caféet kan vara agent.

Den politiska oppositionen är vingklippt och saknar makt, den har inte en enda plats i parlamentet. Men det som nu sker handlar inte om den opposition som kan kartläggas och kontrolleras. Det handlar om en folklig rörelse utan ledare, eller snarare flera rörelser i olika delar av landet.

Upprorets kärna finns i den etniska indelningen av landet.

Kejsardömet skapade det rike som under början av 1900-talet växte till ett imperium. Periferin inlemmades, men gavs ingen rätt till makt utan endast skyldighet till underdånighet.

Militärregimen försökte ersätta kejsardömets förenande funktion med ett ideologiskt hopkok av marxism och militarism, men misslyckades och störtades.

En härskande minoritet

Det nya styret hade sin bas i norr och valde att skapa etniska samarbetspartners i de andra regionerna. Stor grad av autonomi var tänkt att ersätta kejserlig överhöghet och militär centralism. Men ambitionen att vara en utvecklingsstat krävde centrala beslut och resurser. Etiopien har haft stark tillväxt under 15 år och har beskrivits som en framgångssaga av Världsbanken och IMF. Levnadsåldern stiger, barnadödligheten sjunker. Järnvägar rustas upp, vägar förbättras, och satsningarna på energi är enorma. Etiopiens sociala och ekonomiska utveckling är synlig. Bönder går sällan barfota, husen har plåttak, en medelklass har vuxit fram.

Den etniska indelningen av detta mångfacetterade imperium syftade till att samla de disparata krafter som störtat militärregimen. Men den grävde sin egen grav när den inte kombinerades med en inkluderande politik. Den tigreanska rebellarmé som ledde störtandet av den gamla regimen representerar endast 6 procent av landets befolkning men är kärnan i det etiopiska maktutövandet. De har lagt under sig rättssystemet och säkerhetsapparaten och skaffat sig ekonomiska privilegier. Revolten är mot denna maktställning.

Brutal repression räcker inte längre. De regionala säkerhetsstyrkorna är inte självklart lojala med centralmakten. Upproret är starkast i den folkrikaste Oromia-provinsen, med en tredjedel av befolkningen som är både muslimer och kristna, stadsbor och bönder och som saknar självklara ledare. Avarterna av den starka ekonomiska utvecklingen driver på missnöjet. När städer och tätorter växer och tar i anspråk böndernas mark och när korruption och ojämlikhet ökar i spåren av tillväxten protesterar människor som länge känt sig förtryckta.

Makten tycks paralyserad

Förmår den etiopiska regimen möta kraven på reformer och maktdelning? Det finns få tecken på det även om en del markexproprieringar dragits tillbaka, regeringen ombildats och reformer aviserats. Makten i Etiopien har alltid varit hemlighetsfull och sluten, nu tycks den också paralyserad av inre motsättningar och obeslutsamhet inför upproren. Det handlar om att klänga sig fast vid makt och privilegier, men också om en skräck för vad som händer om anden släpps ur flaskan och nationens motsättningar får fritt spelrum. En del fruktar att militären tar över, styret i Etiopien har alltid byggt på vapenmakt. Men kan befälhavarna lita på soldaterna?

Etiopien tar nu hem sina trupper från Somalia där de ingått i Afrikanska Unionens styrka. Skälet anges vara bristen på internationellt stöd men hemkallandet lämnar utrymme för illavarslande tolkningar om militärens roll.