Go to main navigation
mikael_medtext.jpg

Mitt i kaoset lever hundratusentals flyktingar i extrem fattigdom. Mikael Färnbo analyserar den politiska krisen i Libanon.

Foto: Tova Jertfelt

ANALYS

Flyktingarna är de första offren för det politiska dödläget i Libanon

Det internationella samfundet satsar miljarder dollar på att stärka Libanons institutioner och bygga ut grundläggande samhällsservice för de syriska flyktingarna. Men utan regering riskerar dessa projekt att i bästa fall försenas, i värsta fall att inte bli av.

Efter att Libanons premiärminister Saad al-Hariri plötsligt meddelade sin avgång i ett tv-tal från Saudiarabien i lördags har Libanon kastats in i ännu en politisk kris. Landet står nu utan regering och utan möjlighet att fatta beslut i viktiga frågor, vilket inte minst berör de drygt en och halv miljon syriska flyktingar i landet.

Mellanösterns kalla krig mellan sunni och shia har förlamat och splittrat Libanons bräckliga statsbildning. Med ökade spänningar mellan de oheliga allianserna Saudiarabien, Israel, USA på ena sidan och Iran, dess libanesiska allierade Hizbollah och Ryssland på andra är läget mer fastlåst än på mycket länge. På gatorna i Beirut talar människor om risken för ytterligare ett krig.

Mitt i kaoset lever hundratusentals flyktingar i extrem fattigdom i ständig jakt på mat och rent vatten. Trots alla miljarder dollar som det internationella samfundet pumpat in i Libanon de senaste åren har situationen för flyktingarna gått från utsatt till desperat.

År 2014 levde hälften av de syriska flyktingarna under fattigdomsgränsen, i dag är det drygt 70 procent. Hälften av flyktingarna har istället fallit ned ett snäpp i vad som brukar beskrivas som extrem fattigdom, och saknar tillgång till mat, bostad, kläder, tillgång till utbildning och hälsovård. Det handlar om minst 750 000 människor, varav drygt hälften barn och ungdomar.

Biståndsprojekt äventyras

Sex år in i den pågående flyktingkrisen har det internationella biståndet flyttat fokus från en humanitär insats till utvecklingsarbete. Fokus har lagts på att stärka den libanesiska statens institutioner och bygga ut grundläggande samhällsservice för flyktingarna. Projekten genomförs i samarbete med libanesiska myndigheter och lokalsamhällen. Men utan en regering, utan en fungerande beslutskedja, riskerar dessa projekt att i bäst fall försenas, i värsta fall att inte bli av.

Om krisen blir långvarig riskerar även nödvändiga politiska reformer att utebli. Libanon har inte skrivit under FN:s flyktingkonvention och officiellt betraktas de flyende som ”tillfälligt fördrivna individer”. Men fram till år 2015 hade de flesta flyktingar möjlighet att lagligt uppehålla sig i landet och få arbetstillstånd inom vissa sektorer.

Sedan skärptes reglerna. Nu lever drygt sju av tio flyktingar utan laglig rätt att uppehålla sig i landet. De är papperslösa. Efter påtryckningar från det internationella samfundet har dock reglerna lättats något under det senaste året. Men fortfarande omfattar de strikta reglerna en halv miljon till en miljon flyktingar.

Som papperslös begränsas rörligheten, möjligheten till försörjning och tillgång till samhällsservice. Fattigdom kommer som ett brev på posten. Ytterligare förenklingar av det regelverket kommer nu inte ske – utan en regering.

Problem förblir olösta

I NGO-världen är oron stor att de stora givarna kommer dra öronen åt sig. Många av organisationerna söker pengar för projekt som ska utföras i samarbete med libanesiska myndigheter. Det kan handla om att restaurera skollokaler, bygga ut vårdcentraler och socialkontor. Men hur kommer givarna resonera när den ena parten i projektet, myndigheten, saknar fungerande beslutsvägar?

Risken är att den trend vi redan ser, med allt mindre biståndspengar till flyktingkrisen i Libanon, kan förstärkas. Det i en tid när behoven är som mest skriande.

En hel del av de problem som främst drabbar flyktingar i Libanon är strukturella, och kan inte åtgärdas utan fungerande politiska beslutsvägar. Det saknas system för sophantering, det är vatten- och elbrist, avloppssystem är underdimensionerade och rening saknas i stora delar.

De första offren för dessa strukturella brister är flyktingbarnen. Redan har barn dött i utbrott av dysenteri, hepatit a och tyfus. Men så länge Libanon är indragen i en regional styrkemätning, när människor är fullt upptagna med maktfullkomliga saudiska prinsar eller vad Hizbollah-ledaren Nasrallah ska säga i sitt nästa tal till nationen, kommer inte flyktingarnas akuta situation att få den uppmärksamhet det kräver.

Mikael Färnbo