Go to main navigation
bistand-forankrat.jpg

Foto: Tova Jertfelt

analys

Biståndet vilar på mycket lös grund

Både det biståndspolitiska ramverket och handlingsplanen för Agenda 2030 saknar bred förankring i riksdagen. De kan lätt bli offer i den komplicerade regeringsbildningen. Ryckigheten Sveriges politik för global utveckling riskerar därmed att fortsätta.

Efter det ovissa valresultatet och de komplicerade regeringsförhandlingar som nu har inletts är det hög risk (eller stor chans om man föredrar det) att en framtida svensk regering kommer att bestå av någonting annat än det S-MP-samarbete med stöd av V som vi levt med den senaste mandatperioden.

Vad man än tycker om vilken regering som är bäst, så bådar själva skiftet i sig inte gott för kontinuiteten i Sveriges biståndspolitik och politik för global utveckling. Politiken är nämligen inte på något sätt förankrad över blockgränserna.

För trots att Löfven, åtminstone retoriskt, envist stått med en utsträckt hand över blockgränserna under större delen av den gångna mandatperioden saknar Sveriges politik för globala frågor en bred förankring i riksdagen. Regeringen och oppositionen har visserligen lyckats få till blocköverskridande överenskommelser på 26 politikområden – i allt från föräldraförsäkringen till försvaret. Men när det gäller de internationella frågorna har sandlådenivån på debatten ofta varit påtaglig.

De två grundbultarna för Sveriges politik i världen – det biståndspolitiska ramverket och handlingsplanen för Agenda 2030 – vilar nu på högst osäker grund.

Det finns visserligen en annan politisk blocköverskridande överenskommelse kring globala frågor som troligtvis kommer överleva in i nästa mandatperiod. Det handlar om Sveriges politik för global utveckling, PGU, som klubbades igenom av en enig riksdag år 2003.

Problemet är bara att den i stort sett saknar betydelse.

Tanken med PGU är att alla beslut som fattas i Sveriges riksdag även ska bidra till hållbar och rättvis global utveckling. Här saknas det inte konflikter. Vad ska man till exempel säga om vapenexport kontra arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Eller ambitionen att föra en feministisk utrikespolitik kontra nya asylregler som slår hårdast mot kvinnor.

Civilsamhällets återkommande granskningar av PGU har visat att det finns få, om ens något, exempel på att hänsynen till global utveckling har övertrumfat ett nationellt politiskt mål.

Det är helt enkelt politiskt svårsålt att låta nationella politiska mål underkastas fattiga människors perspektiv på utveckling någon annanstans i världen.

Det biståndspolitiska ramverket och handlingsplanen för Agenda 2030 utgår båda från de av FN antagna hållbarhetsmålen, den så kallade Agenda 2030, från år 2015. Och klockan tickar. Det är nu bara tolv år kvar tills världen ska ha ställt om till en ekonomiskt, socialt och miljömässigt hållbar utveckling.

Som varje nykter person förstår är detta såklart inte mycket mer än önskedrömmar. Å andra sidan är det fullständigt nödvändigt för planetens och mänsklighetens fortlevnad att vi kastar allt åt sidan och ägnar all vår energi åt att uppfylla dessa mål så långt det bara är möjligt.

Tanken med regeringens biståndspolitiska ramverk var att anpassa biståndet efter de 17 globala målen. Regeringen vill arbeta med alla målen samtidigt, ett så kallat holistiskt synsätt. Alliansen lutar mer åt den partikulära filosofin. Alliansföreträdare vill att Sverige nischar in sig på några av de 17 målen, till exempel kvinnors rättigheter, jämställdhet och demokrati. Inte allihop på en gång. Liberalerna vill till och med bortse helt från Agenda 2030 och gå all in på demokratibiståndet.

Trots frågans betydelse gjorde regeringen Löfven ingen större ansträngning att förankra sitt nya biståndspolitiska ramverk över blockgränsen. Vilket fick till följd att oppositionen indignerat reserverade sig. Alliansens vill istället gå tillbaka till sin egen hårt kritiserade biståndspolitiska plattform som fokuserade starkt på kontroll och resultatredovisning – denna daterade plattform skrevs dock både innan Agenda 2030 och klimatavtalet i Paris.

Liknande sandlådenivå blev det när handlingsplanen för Agenda 2030 antogs. Med storvulna ord pratade regeringen om att handlingsplanen skulle genomsyra hela statsapparaten. Varje beslut på varje nivå skulle nagelfaras utifrån hur väl rimmade med de globala målen.

Vad man pratade mindre om var att en av handlingsplanens absolut viktigaste punkter var långsiktighet och förankring. Trots det la man fram sin handlingsplan utan förankring över blockgränsen. Oppositionen gick sonika raskt ut och lovade skjuta det hela i sank när (om) de kom till makten. Sandlådenivå från båda sidor.

Resultatet av allt detta blir sannolikt att Sverige i framtiden inte kommer att hålla rak kurs i de globala ödesfrågor som i ärlighetens namn är betydligt viktigare än allt inrikespolitiskt käbbel sammanlagt. Om vi ska överleva på denna planet även in i framtiden är det minsta man kan begära att våra politiker (åtminstone de som har vett nog att förstå att vi är helt beroende av vår omvärld) lägger prestigen åt sidan och tillsammans formar en politik för global utveckling som både är långsiktig, hållbar och effektiv.

Mikael Färnbo