Go to main navigation
korruption

Foto: Tova Jertfelt

ANALYS

Kampen mot korruption präglar afrikanskt toppmöte

Afrikanska unionens toppmöte, som inleds i dag, ska fokusera på att få bukt med korruptionen som plågar kontinenten. Statsvetaren och korruptionsforskaren Anders Sundell skriver här varför det är lättare sagt än gjort.

När Afrikanska unionen nu samlas i Addis Abeba för sitt 30:e toppmöte i ordningen är det under parollen ”Winning the Fight against Corruption: A Sustainable Path to Africa’s Transformation.” I unionens konvention mot korruption från 2003 konstateras att korruption har en ”förödande” effekt på de afrikanska folkens ekonomiska och sociala utveckling.

Det är ingen överdrift. Afrika är enligt antikorruptionsorganisationen Transparency International den mest korrupta världsdelen. 2015 uppgav ungefär var femte person i regionen att de betalat en muta under det senaste året, antingen för att få tillgång till någon offentlig service som borde varit gratis, eller för att man blivit tvingad till det av polis eller rättsväsende. Särskilt utsatta är de fattiga, inte bara för att de har mindre pengar att avvara, utan också för att de oftare än välbeställda tvingas betala mutor.

Går inte att förbjuda – måste förebyggas

Utbredd korruption är ett symptom på djupare dysfunktion i samhället. Korruption kan därför inte bara förbjudas, utan måste förebyggas genom uppbyggnaden av en välfungerande statsapparat.

En faktor som på goda grunder ofta lyfts fram är de offentliganställdas löner. I många fall är de oacceptabelt låga, eller betalas kanske inte ens ut. För att dryga ut sina inkomster har många offentliganställda därför andra jobb vid sidan av. Ett annat alternativ är att ta mutor, eller ”informella betalningar”, som det ibland också kallas.

Samhällsvetenskaplig forskning har dock, till mångas förvåning, inte kunnat påvisa något starkt samband mellan lönenivåer och graden av korruption. I en ny studie argumenterar jag och Agnes Cornell för att tidigare forskning fokuserat för mycket på chefer i förvaltningen. Det viktiga, menar vi, är huruvida ”vanliga” offentliganställda – lärare, poliser, sjukvårdspersonal – kan leva på sin lön eller inte. Kan man inte försörja sig och sin familj måste man rimligen göra någonting.

I en jämförelse av uppemot 100 länder finner vi att korruptionsnivåerna är mycket lägre i länder där vanliga offentliganställda (enligt experters bedömningar) i allmänhet kan leva på sin lön. Något samband mellan chefers löner och korruption finns inte, vad vi kan se.

Är lösningen på korruptionsproblemet då att höja lönerna i den offentliga sektorn? Tyvärr är det inte så enkelt. Även om låga löner kan leda till korruption är det inte säkert att en höjning skulle råda bot på problemet.

Högre löner gör inte alltid skillnad

I Ghana dubblerade man 2010 polisens löner, för att komma tillrätta med utbredd korruption och maktmissbruk inom kåren. Tanken var att polisen inte skulle behöva ägna sig åt utpressning vid vägspärrar eller utkräva böter för påhittade brott om de hade skäliga löner.

Resultatet? Utpressningen ökade. När lönerna ökade krävde poliserna större mutbelopp, eftersom deras referensramar ändrats. En förändring av lönenivåerna måste därför åtföljas av skarpare kontrollsystem, och antagligen en normförändring i kåren. Kanske till och med att man byter ut de anställda som lockats till yrket just på grund av möjligheterna att berika sig på andras bekostnad. Morot och piska på samma gång.

I Georgien lyckades man i mitten av 2000-talet med en sådan reform. Tiotusentals poliser avskedades över en natt, och sedan återanställdes en ny, mindre personalstyrka, med betydligt högre löner. Det fick effekt. I Transparency Internationals senaste undersökning uppgav endast fem procent av de svarande i Georgien att de flesta poliser är korrupta – samma nivå som i Sverige. I grannländerna Armenien och Ryssland är motsvarande andel 40 respektive 32 procent.

Krävs politisk vilja

Men det bygger på att det faktiskt finns en politisk vilja att på allvar göra någonting åt korruptionen. Det politiska ledarskapet sitter ofta själva i toppen på korruptionspyramiden, och blundar för missbruk på lägre nivåer i utbyte mot politiskt stöd. Då spelar varken lönenivåer eller lagstiftning någon större roll.

Utfästelser om korruptionsbekämpning klingar falskt när det kommer från personer som själva anklagas för grovt maktmissbruk, som till exempel Sydafrikas Jacob Zuma. Med ett korrupt ledarskap undergrävs trovärdigheten i alla reformförsök.

Fisken ruttnar från huvudet neråt, sägs det – kanske något att tala om på det kommande toppmötet?

Anders Sundell