Go to main navigation
skrap-2-mindre.jpg

Foto: Tova Jertfelt

analys

Kina stänger ute ditt skräp

Kina säger nej till västvärldens skräp. Så kan man sammanfatta budskapet i kinesiska opinionstexter om importförbudet för avfallsmaterial från väst. På några år har Kinas kommunikation om miljöfrågor gått från obefintlig till aktivistisk.

”Utländskt skräp” (yang laji) är en kinesisk benämning på avfallet från utvecklade ekonomier i hela världen som tidigare skickats till Kina för att återvinnas, men som nu samlas på hög i ursprungsländerna efter att Kina avsagt sig sin tidigare roll i det globala kretsloppet av sopor. Sedan årsskiftet gäller ett importförbud mot 24 sorters plast-, metall-, pappers- och textilavfall.

Benämningen utländskt skräp låter både nationalistisk och konfrontativ, och speglar förändringen i kinesisk miljöpolitik: från att vara något de centrala myndigheterna hanterade i största möjliga tystnad till att användas för att förändra Kinas plats i den globala ekonomiska näringskedjan.

De nya bestämmelserna om avfallshantering annonserades i Världshandelsorganisationen, WTO, i juli 2017. En stor del av det sorterade avfallsmaterialet globalt har tidigare skickats till Kina. Enligt uppgifter i New York Times hanterade Kina åtminstone hälften av världens avfall av plast, metall och papper under 2016.

Världen togs på sängen

Ett halvårs förvarning var inte tillräcklig tid för att lägga om hanteringen, och USA protesterade mot Kinas beslut i slutet av mars i år. Kritiken riktade in sig på att Kina dragit sig ur det etablerade kretsloppet av återvinning, och argumentationen var att Kina borde ta större ansvar för det plötsliga avbrottet och sektorerna som gjorts beroende av den kinesiska importen.

En ledartext i China Daily, den största engelskspråkiga dagstidningen i Kina, besvarade protesten i hårda ordalag: ”han måste ha glömt bort sitt eget lands påstående att alla människor är skapade jämlika”, stod det till exempel om den amerikanske representanten som levererat protesten. I texten lades också skulden för Kinas miljöproblem på de utvecklade ekonomierna: ”oviljan att betala kostnaden för att hantera sitt eget avfall har gjort onämnbar skada på miljön och lett till att kinesiska arbetare ådragit sig allvarliga sjukdomar från att ha sorterat och behandlat avfallet”.

Informell återvinningsindustri

I Peking, och många andra kinesiska storstäder, är det vanligt att se människor på cyklar och mopeder med torn av kartong, plastförpackningar, eller annat insamlat avfall. De är människor från landsbygden som sköter insamling, rengöring och sortering av sopor, till stor del utanför myndigheternas kontroll.

Jag träffade en sådan familj i Peking 2010. De bodde på en sopstation bara några hundra meter från en exklusiv förort med villor för motsvarande tiotals miljoner svenska kronor. Flera små barn var med, de hjälpte till med att sortera skräpet, och ingen gick i skolan. Familjen hade tillåtits komma till Peking, men de hade inte det speciella kinesiska interna uppehållstillståndet hukou, och polisen kunde närsomhelst tvinga bort dem.

Kinesisk miljöoffensiv

Den ideologiska grunden för den nya kinesiska miljöpolitiken har en titel, den kan nämligen härledas till konceptet ”Den ekologiska civilisationen”, en idé som finns inskriven i Kommunistpartiets konstitution sedan 2012. Idén om ”Den ekologiska civilisationen” går ut på att Kinas ekonomi måste växla från kvantitet till kvalitet, att Kina ska prioritera naturskydd och folkhälsa och bli en internationell föregångare när det gäller miljön.

Den kinesiska regeringens miljöpolitiska agenda fick ett internationellt genombrott i samband med klimatavtalet i Paris. President Xi Jinping har gjort uttalanden som tyder på att han vill att Kina ska ha en ledande roll i arbetet mot klimatförändringar, och stått för konkreta politiska initiativ, som enorma investeringar i förnyelsebar energi.

Hur miljöfrågor hanteras i den kinesiska offentligheten har också genomgått en dramatisk förändring de senaste tio åren. En brytpunkt var 2011. Då nådde smogen i Peking en ny smärtgräns samtidigt som sociala medier gjorde det omöjligt att förneka problemen. Efter det infördes rättvisande officiella luftkvalitetsmätningar, och medierapporter om miljöproblemen släpptes fram.

 

Bred samhällsförändring

Populärkulturen började till och med behandla miljöfrågor på bred front. Filmen ”Personal Tailor”, en kinesisk storfilm från 2013 med manus av den kinesiske författaren Wang Shuo, slutar till exempel med en tio minuter lång ursäkt till Moder natur. Huvudpersonerna vänder sig i tur och ordning till Kinas floder, till solen, och till Kinas grässlätter, och kameran sveper över förorenade vatten, gråbrun smog och utgrävda gräslandskap.

Sekvensen sågs allmänt som en eftergift till den officiella propagandan. Men bara några år tidigare hade den officiella propagandan snarare censurerat samma segment.

Vändningen i miljöpolitiken motiveras av processer i samhället som känns igen från andra historiska perioder på andra platser när välståndet växer och andra värden börjar bli viktigare för en befolkning. Men det handlar också om andra samhällsförändringar i Kina, som dynamiken kring sociala medier och mekanismerna kring hur officiella tjänstemän befordras i den kinesiska byråkratin.

Sopimportstoppet är både miljöpolitik och ett försök att flytta Kina lite högre i den globala ekonomiska näringskedjan.

Tilde Lewin