Go to main navigation
Mandela och generalerna-crop.jpg

Vid installationen av Nelson Mandela som president 1994 presenterade sig ledarna för Sydafrikas olika vapengrenar för den inkommande presidenten. Magnus Walan, som var på plats, hörde hur polisgeneralen Johan van Der Merwe (två från höger) sa till Mandela "I am your general now". Det hjälpte dock inte då han senare blev dömd för delaktighet i mord på flera anti-apartheidledare.

Foto: Magnus Walan

Analys

Magnus Walan: Mina lärdomar av Sydafrika

När demokratin infördes för 25 år sedan var tiden full av hopp. Nu skakas landet av våldsamma protester mot korruption och ineffektivitet. Magnus Walan skriver om ett Sydafrika i förändring inför valet den 8 maj.

Trots att klockan var före sju, den 26 april år 1994, ringlade sig kön lång utanför vallokalen i den lilla skolan i rött tegel uppe i bergen ovanför samhället Keiskammahoek i östra Kapprovinsen i Sydafrika. Människor kom gående på stigar från byar som låg flera mil bortanför de höga gröna bergstopparna. En gammal man bars dit på en yngre mans rygg.

– Jag vill rösta på MK, sa den gamla mannen.

MK var förkortningen för ANC:s väpnade gren som Mandela grundade efter att ANC bannlystes år 1960. Valassistenterna försökte förklara att rösta på MK gick inte, däremot kunde man rösta på ANC – eller något av de andra partierna som ställde upp i valet.

Skolan låg långt uppe i bergen där vägen bokstavligen tog slut. Glädjen lyste i människors ögon och några kvinnor bröt ut i sång och glädejollrade på traditionellt sätt. Äntligen skulle de få rösta. En person, en röst – som ANC hade lovat redan i frihetsmanifestet 1955.

En kvinna som röstade i Keiskammahoek i Sydafrikas första val i april år 1994 för nästan exakt 25 år sedan.

25 år sedan demokratin infördes

Det har gått nu gått tjugofem år sedan demokratin infördes i Sydafrika. Ett slut på 45 år av apartheid och 341 år av vitt kolonialt styre. Då var tiden full av hopp. Nere i samhället stod de stora ANC banderoller med bilder på Nelson Mandela och med det geniala vallöftet: ”A better life for all”.

År 2018 brann ANC kontoret i Keiskammahoek ned till grunden efter våldsamma protester mot korrupta myndigheter. En 62-årig man dödades av polis i protesterna. Mycket vatten har hunnit rinna under broarna.

Jag kom till Sydafrika 1984 som aktivist i Isolera Sydafrikakommitten och var ombedd av ANC att agera som hemlig budbärare och skaffa information. Det var en början på ett engagemang som följt mig hela livet.

Sydafrika var då styrt av ett rasistiskt Nationalistparti. På TV talade man om ANC som en terrororganisation och människor dömdes till fängelse för att de till exempel hade en kaffemugg i ANC-färger på jobbet. Att ”gynna en olaglig organisation” innebar fem års fängelse.

Flera av mina vänner dödades

Jag blev snabbt uppfångad av människor som kom att bli vänner för livet. Studentaktivister, journalister, fackföreningsaktivister, ledare och aktivister i kyrkor. Med åren blev uppdragen allt mer avancerade och situationen förvärrades genom undantagstillstånd och bannlysningar. Flera av mina vänner och bekanta dödades, något jag än i dag sörjer.

Universitetsläraren David Webster som erbjöd mig en bostad 1984 avrättades på sin garageuppfart, Stanza Bopaphe som torterades till döds och slängdes i ett gruvschakt, Sam Ntuli i Tokhoza, Chief Maphumulu i Kwa Zulu Natal, Fawcett Mathebe i Kwandebele med flera. Listan kan bli lång.

Vallokalsarbetare i Keiskammahoek i Sydafrikas första val år 1994.

Sydafrika har nu sin fjärde president. Nelson Mandela efterträddes av Thabo Mbeki som tog makten genom att utmanövrera rivalen Cyril Ramaphosa som nu har fått sin revansch. Med Thabo Mbekis efterträdare Jacob Zuma och hans vänner i företagarfamiljen Gupta blev korruptionen en industri.

Våldsamma protester runt om i landet

Kreativa politiker eller entreprenörer som gjorde affärer genom uppgjorda upphandlingar –tenders – fick ett eget namn: tenerpreneurs. Beräkningar pekar på att en tredjedel av hela landets BNI i dag äts upp av korruptionen. Missnöjet mot ineffektivitet och korruption har lett till att polisen under 2018 fick rycka ut vid 144 våldsamma protester runt om i landet.

Det är uppenbart att president Ramaphosa verkligen försöker att rensa ut den röta som växte så djup under Jacob Zumas år. Det är mycket osäkert om han lyckas då så många i ANC högsta ledning har visat sig ha fingrar djupt nere i korruptionsaffärer. Bland annat partiets generalsekreterare som anklagas för att vara gangster och ansvarig för mord på antikorruptionsaktivister.

Sydafrikas nuvarande president Cyril Ramaphosa fotograferad ögonblicket efter att det stått klart att ANC, under ledning av Nelson Mandela, vunnit Sydafrikas första val år 1994.

Det finns de som säger att det är värre i Sydafrika i dag än under apartheid. Det har jag svårt att förstå. De sydafrikanska apartheidlagarna som exempelvis reglerade vilka jobb som var reserverade för vita har avskaffats, de enorma tvångsförflyttningarna av svarta har upphört, säkerhetslagar som gav polisen närmast fullständig makt och straffrihet finns inte längre, censurlagar över media har slopats.

Fattigdomen ökar och klyftorna växer

ANC:s löfte om ett bättre liv för alla kan ändå av många uppfattas som en provokation med tanke på att fattigdomen på senare år ökat, att arbetslösheten ligger på cirka 30 procent, att korruptionen äter upp landets resurser och att landet har blivit ett av världens mest ojämlika. För fattiga kvinnor i förstäderna är rättslösheten omfattande, där är våldsamma män ansvariga för att nästan varannan kvinna blir våldtagen någon gång under sin livstid och rättssamhället har kapitulerat.

Samtidigt finns det otroligt många människor och organisationer som dagligen kämpar för att skapa ett bättre Sydafrika. Det är många som har kvar sina ideal och för kampen vidare.

Svenska stödet avgörande

Vad har då Sydafrika lärt mig?

I mitten av 1980-talet fanns det ingen som trodde att apartheid i Sydafrika kunde avskaffas utan en mycket våldsam konfrontation. Men alternativet att ge upp fanns inte. I efterhand har ledare för Nationalistpartiet medgett att de internationella sanktionerna gjorde Sydafrika ekonomiskt bankrutt. Förre utrikesministern Pik Botha sa i en intervju att ”vi tvingades att börja förhandla med ANC”.

Det svenska stödet till ANC och andra organisationer var avgörande. Det var modigt av de politiska partier i Sverige på båda sidor blocken som stod bakom detta stöd. Mandelas ord om att ”inget är omöjligt” bär jag alltid med mig. Men det kräver långsiktighet, klara visioner och strategier.

”Är det där Vasteras ligger?”

Min andra tanke går till en pojke jag mötte i den svarta förstaden Soshanguve tre mil norr om Pretoria. Jag möter honom en sen natt där vi sitter och tittar på insmugglade VHS videos med ANC-filmer. Hans ansikte är missformat och han tittar misstänksamt på mig. Han har nog aldrig mött en vit människa som inte var rasist tidigare.

Han berättar att han just blivit frisläppt från polisens arrest. Jag förstår att hans blåmärken och ärr kommer av polisens tortyr. När han till slut förstår att jag kommer från Sverige lyser han upp.

”Är det där Vasteras ligger?” säger han.

”Västerås menar du?”

”Ja det var där det fanns något som heter Amnesty och de människorna fick ut mig från fängelset.”

Hans tacksamhet och glädje rinner över och jag har fortfarande svårt att inte gråta när jag tänker på honom. Min lärdom är att även små handlingar av solidaritet kan ha enorm stor betydelse för enskilda människor. Det får vi inte glömma.

Människor på väg för att lägga sin röst i vallokalen i Keiskammahoek i Sydafikas första demokratiska val år 1994.

Vi måste ta vårat ansvar

De som klagar över Sydafrikas korruption bör betänka att korruptionen har två sidor. Korruptionen inom partiet ANC började med de stora vapenaffärerna i slutet av 1990-talet där svenska Saab Gripen var den största komponenten. Lobbykampanjerna på den nytillträdda ANC-regeringen började redan tidigt under 90-talet. Mutorna blev som ett gift som spred sig partiet uppifrån och ned.

I domstolshandlingar beskriver polisen den ”öppna korruptionen” i form av gåvor och motköp även om de ”dolda mutorna” via skatteparadis var betydligt större.

”Det är tragiskt, vi kunde helt enkelt inte motstå alla ”operators” som kom med gåvor”, som anti-apartheidorganisationen UDF:s tidigare talesperson Murphy Morobe senare förklarade saken.

Min lärdom är att vi aldrig får undvika att se oss själva i spegeln kring vårt ansvar för orättvisor och ojämlikhet. Utifrån de fattiga och maktlösas perspektiv och analys. Egenintresset ligger alltid och lurar.

Magnus Walan