Go to main navigation
Varldsbanken01.jpg

Kampen om makten över världens utveckling är beroende av stora summor pengar – om vem som ska få störst inflytande.

Foto: Iva Troj, Foto: Dreamstime

ANALYS

Megabankernas kamp

I skuggan av handelskrig och politiska konflikter växer en annan global kamp fram – den mellan utvecklingsfinansiärerna. Det handlar om vem som ska få det största inflytande över världens utvecklingsländer. Eller för att uttrycka det krasst: den som lånar ut mest vinner!

De två globala utvecklingsfinansiärerna Världsbanken (som egentligen är flera olika institutioner) och Internationella Valutafonden (IMF) bildades efter andra världskriget. Både domineras alltjämt av USA som kan blockera beslut – och stoppa andra länders (läs Kina) ambitioner att öka sin ägarandel.

Beslutet om de Globala målen 2015 föregicks av ett stort möte om hur målen skulle finansieras. I the Addis Ababa Action Agenda konstaterades att det fanns ett enormt behov av nytt kapital – om målen ska kunna nås.

Men vem skulle betala?

– Under åren 2010-2017 har den utländska utlåningen av kinesiska banker ökar med 500 procent. För EU:s del är ökningen fem procent, vilket säger en hel del om vad som sker i världen, konstaterar journalisten och Kinakännaren Jojje Olsson.

Redan 2011 var Kina en större långivare än Världsbanken genom institutionerna China Development Bank (CDB) och China Import Export Bank. 2015 startade Kina The Asian Infrastructure Investment Bank (AIIB). I dag har AIIB 93 medlemsländer, däribland Sverige (men inte USA). I AIIB har Kina samma makt som USA har i Världsbanken: med sin ägarandel på 25 procent kan Kina blockera beslut landet inte gillar.

I mars 2018 tog Kina nästa steg då man startade sin egen biståndsmyndighet, China International Development Cooperation Agency (CIDCA).

Kina har därmed ett antal olika instrument (se faktaruta) som på olika sätt samverkar för att skapa olika finansieringslösningar. Det gemensamma är att de alla står utanför det så kallade DAC-systemet (OECDs kriterier för vad som är bistånd) och att Kina inte följer de så kallade Paris-principerna om öppenhet och transparens.

 Vad är det då som Kina finansierar?

China Development Bank (CDB) har finansierat närmare 500 projekt i över 40 afrikanska länder. En stor del av Kinas utlåning är kopplat till infrastruktursatsningar med anknytning till den nya Sidenvägen (Belt and Road Initiative). Hittills har ett 70-tal länder gått med i initiativet. Förutom vägar, hamnar och annan infrastruktur innebär initiativet en mycket stor satsning på kolkraft.

– Den nya sidenvägen bygger till stor del på produktion av smutsig energi. Korruptionen och bristen på transparens har till slut också fått många att reagera. I bland annat Malaysia och Maldiverna, har vi sett att de nya regeringarna ifrågasätta – och i Malaysias fall säga upp – tidigare avtal med Kina fortsätter Jojje Olsson.

USA och EU kraftsamlar

I takt med att Kinas inflytande växer har både USA och EU ökat sina satsningar på nya finansiella instrument. Hösten 2018 beslutade USA att inrätta en ny utvecklingsfinansiär som samlar sina olika finansieringsinstrument. Bakom förslaget som kallas The Build Act stod för ovanlighetens skull både demokrater och republikaner.

Även inom EU börjar man nu inse att något måste göras. 2018 konstaterade Juncker att EU behöver lägga i en högre växel. Ett förslag är att EU samlar olika garantiinstrument i en plattform som olika aktörer ska kunna söka pengar från, inklusive European Investment Bank (EIB) som enligt förslaget inte längre får några egna medel för detta. Alla är dock långtifrån ense om denna lösning.

Kristina Kuhnel är Sidas kontaktperson i Bryssel med uppdrag att fördjupa och bredda relationen med bland annat EU-kommissionen.

– I den långtidsbudget som nu förhandlas för EU finns förslag på en utökad användning av garantiinstrument inom det som kallas European Fund for Sustainable Development. Frågan är dock om förhandlingarna hinner bli klara till EU-valet, säger Kristina Kuhnel.

Ökat hemlighetsmakeri

Penny Davies arbetar med utvecklingsfinansiering på organisationen Diakonia. Hon menar att det finns en risk att finansiärerna tummar på viktiga principer om transparens när biståndet blir ett sätt att konkurrera om politiskt och ekonomiskt inflytande.

­– När jag 2007 studerade Kinas växande inflytande i Afrika fanns det en omfattande kritik från väst mot Kina som man menade slog ihop bistånd med stöd till privata företag. Nu ser vi hur flera europeiska givare går samma väg, konstaterar hon.

Att utvecklingsfinansiärer kan skapa större skada än nytta visades nyligen i Honduras där miljöaktivister Bertha Cáceres mördades efter att hon motsatt sig ett vattenkraftprojekt, delfinansierat med finska och nederländska biståndspengar.

Mindre biståndsberoende – mindre demokrati?

Kinas ökade inflytande går också hand i hand med en annan trend: demokratins tillbakagång i världen. Aningen cyniskt kan man kanske hävda att nu när länder i Afrika och Asien inte längre är beroende av väst så behöver de inte heller följa alla våra ”diktat” om demokrati, jämställdhet och annat. Kristina Kuhnel på Sida håller dock inte riktigt med:

– I det här läget blir det långsiktiga demokratistödet ännu viktigare. Men – man kan inte köpa demokrati. Demokrati kommer underifrån, det kan vi inte tvinga fram med hjälp av pengar. Däremot är det lättare för många länder att vända sig till Kina för något som de uppfattar som ett kravlöst stöd – som dock som inte är så kravlöst har det visat sig …

Penny Davies på Diakonia varnar för alltför höga brösttoner från EU:s sida:

– Problemet med brist på transparens och demokratisk styrning måste lösas av länderna själva i en demokratisk process, menar hon.

En ny skuldkris under uppsegling?

Få minns idag det stora skuldavskrivningsinitiativet HIPC som bland annat drevs av civilsamhällesorganisationer runt om i länder. Nu är skulderna på väg tillbaka. Och den här gången lär förhandlingarna blir än mer komplicerade.

En tredjedel av Kinas krediter har gått till länder med mycket låg kreditvärdighet. Och när länderna inte kunnat betala har Kina tagit hamnar och flygplatser som ”pant”.  Men dåliga lån är också på väg att bli ett problem för Kina.

– Även om de kinesiska bankarna sannolikt har många dåliga lån så ökar antalet nya lån. Vad som händer på längre sikt är svårt att säga, men ju mer polariserat väst blir desto enklare är det för Kina att deklarerar villkoren gentemot andra länder. Så mycket beror på hur EU och USA agerar, konstaterar r Jojje Olsson.

David Isaksson