Go to main navigation
Bild på världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya.

Den kenyanska regeringen vill tömma världens största flyktingläger, Dadaab, i november. Vad är egentligen orsaken? Och hur ska det gå till? Den internationella kritiken är skarp, men resignerad, samtidigt anklagar den kenyanske vice presidenten, William Ruto, väst för att inte ta sitt ansvar.

Foto: Flickr/UNICEF

ANALYS

När världens största flyktingläger ska tömmas

I november ska världens största flyktingläger, Dadaab i Kenya, tömmas. Men vad är egentligen orsaken? Är det för att det är för dyrt – eller för att lägren hyser terrorister? Bo Göransson, före detta generaldirektör på Sida och ambassadör i Kenya, tror att regeringen målat in sig i ett hörn.

I Dadaab, världens största flyktingläger, har tre generationer somalier fötts, levt och dött. De första tog sig dit 1992 då Somalia fallit samman i inbördeskrig och laglöshet, nu bor 300 000 flyktingar i lägret. Den kenyanska regeringen har varnat att det ska vara tömt i november. Den internationella kritiken är skarp, men resignerad.

Hur ska det gå till att tömma denna gigantiska flyktingbosättning? Jag besöker Dadaab i september 2016, samtidigt som världens ledare samlas i New York för att diskutera den globala flyktingkrisen, där den kenyanske vice presidenten William Ruto anklagar väst för att inte ta sitt ansvar.

Dadaab är en liten, vindpinad och isolerad stad i nordöstra Kenya, en timma med flyg från huvudstaden Nairobi, åtta med bil, tre till somaliska gränsen. Utanför staden, i olika riktningar, ligger de fem flyktingbosättningarna utan vilka få hade hört talas om Dadaab. Den överväldigande majoriteten i lägret är somalier, men där finns också ugandier, kongoleser, etiopier och sudaneser.

Gratis mat och vatten i lägren

Marken är brun, torr och platt, horisonten syns i alla riktningar. Glesa taggbuskar och tuvor skymtar som smutsgröna fläckar. Husen är av lera eller kupoler av långa, böjda trägrenar, täckta med plastbitar och tyg. Här och var plåttak. Moskéerna jag ser är halvstora lador av korrugerad plåt.

Flyktingarna har inte rätt att arbeta och försörja sig och de får inte bosätta sig i Kenya, utgångspunkten är att de snarast ska återvända hem. De får gratis mat och vatten, liksom grundläggande hälsovård och utbildning. Små butiker finns.

Konfliktytorna mellan flyktingarna i lägret och kenyanerna i staden är potentiellt många. Kenyanerna får inte fri mat och vatten. Skolorna och sjukvården i lägret anses vara klart överlägsen stadens. Flyktingarna får inte ha boskap men många håller getter som konkurrerar om betesmarkerna. Markförstörelsen är enorm. Men staden får också inkomster från flyktingarna, genom försäljning av varor, smuggling och den utländska närvarons köpkraft. 

Terrorister har spridit skräck i lägret

Dadaab kom i världens fokus vid torkan på Afrikas Horn som kulminerade 2011 och då betecknades som den värsta på 60 år. I Etiopien, Somalia och Kenya var omkring 4 miljoner människor i varje land i akut nöd. Somalias hungrande fick mycket lite hjälp inne i landet. De flydde till huvudstaden Mogadishu och till Etiopien. Och till Dadaab som växte rekordartat då tusentals nya hungrande anlände varje vecka.

Omvärldens hjälpsändningar stoppades av al Shabaab, nära förbundet med al Qaida. De terroriserade mellersta och södra delarna av Somalia. De uttaxerade från fattiga bönder och tvångsrekryterade till sin milis.

Den akuta hungerkrisen upphörde när al Shabaab jagades ut från huvudstaden Mogadishu och leveranserna av mat kom fram.  

Ändå har bara ett fåtal av flyktingarna återvänt hem. Osäkerheten i Somalia finns kvar och det pågår ständigt strid om olika områden i landet. Trots en 22 000 man stark och tungt beväpnad militär insats från Afrikanska Unionen är al Shabaab inte besegrade. I Dadaab finns en relativ trygghet. Men terroristerna opererar även inne i lägret med spektakulära kidnappningar som skapar nervositet inte minst bland de internationella hjälparbetarna som bor bakom befästa murar och färdas med beväpnad eskort.


Flygbild över flyktingbosättningarna i Dadaab. Foto: Andy Hall/Oxfam

Oklart varför det ska stängas

Regeringen har nyligen tagit över registreringen av flyktingar från FN i syfte att stoppa nya strömmar av människor. Signalerna verkar ha gått fram och få anländer.

Men regeringen får kritik för att svika flyktingarna. Den har angivit några väldigt ihåliga skäl till att Dadaab måste stängas:

Det är dyrt med lägren. Javisst, men inte för Kenya.  Allt betalas av det internationella samfundet.

Lägren hyser terrorister. Javisst, men dessa stoppas inte av en stängning av lägren, gränsen mellan Kenya och Somalia är lång och extremt porös och kenyanska terrordåd har sina rötter både bland kenyaner och i Somalia.

Miljön förstörs, Javisst, men markförödelsen är lika stor kring staden som kring lägren.

25 år i läger ingen lösning

Regeringen säger sällan det som är svårare att bemöta: att bo i läger i 25 år är ingen lösning. Ni som kritiserar oss, är ert förslag 25 år till? Kenyanerna borde ställa den frågan mer öppet och kritikerna borde avkrävas svar.

Det är enkelt att säga vad som krävs för att undvika flyktingströmmar undan konflikter: stoppa krig och terrorister och bygg inkluderande samhällen.

Flykt från torka och hunger har också andra dimensioner. De regioner som drabbas är de med sämst land, som är glest befolkade av småbönder och boskapsskötare, grupper som är dåligt integrerade i samhället, svagt organiserade och ofta utan verklig representation i parlament och lokala församlingar. Men de är också områden med stor risk för konflikter om mark, vatten och överlevnad.

Det behövs investeringar i jordbruk, vägar, utbildning och hälsovård. Sysselsättning i byar och städer, fler jobb utanför jordbruket.

Framtidsspaning

Vilken är framtiden för lägren? Den kenyanska regeringen har målat in sig i ett hörn genom sina skarpa uttalanden och vill visa väljarna resultat i god tid före nästa års val.

Det här tror jag kommer att ske.

De kenyanska medborgare som finns i lägren för att de vill ha tillgång till mat, utbildning och hälsovård (cirka 40 000) kommer att kastas ut.

Många icke-somaliska flyktingar kommer att skickas till andra läger i Kenya.

Ett antal tusen somalier kommer att återvända till hemlandet. De får nu ett bidrag på 200 US dollar om de återvänder frivilligt, ytterligare 200 efter sex månader samt matransoner för ett halvår. 28 000 sägs ha tagit emot detta startpaket under det senaste året, en del har säkert försökt återvända till Dadaab.

I december kommer den kenyanska regeringen att visa upp att Dadaab har minskat kraftigt. Men det är omöjligt att skicka tillbaka flera hundra tusen människor på några månader till ett land som inte sett fred på 25 år. Abdi Gedi, den kenyanske ansvarige för kontakterna mellan staden och lägret, uttryckte den självklara ambitionen väldigt rakt. ”Vi vill inte skapa en fiende”.

 

Bo Göransson