Go to main navigation
eu-invest-afrika.jpg

Foto: Tova Jertfelt

analys

Nu ska EU locka företag till Afrika – men vem är egentligen vinnaren?

I jakten på pengar till framtidens bistånd ses privata sektorn som allt mer avgörande. Nu lanserar EU sin senaste stora biståndssatsning där företag ska lockas att investera i Afrika. Men kritiker menar att det är biståndspengar rakt ner i fickan på europeiska företag. 

Alla är överens om att man behöver hitta alternativa finansieringskällor inom utvecklingsområdet framöver, inte minst för att klara att leva upp till FN:s hållbara utvecklingsmål. Blickarna vänds alltmer åt den privata sektorn.

Men att blanda privata medel och bistånd är inte okontroversiellt. Hur man ska gå tillväga är omtvistat. Senast i höstas misslyckades OECD:s biståndsorgan DAC att komma överens om spelreglerna för vad som ska få räknas som bistånd inom den privata sektorn.

Läs mer om OECD/DAC-mötet och vad som kom ut av det.

När EU nu drar igång sitt senaste flaggskeppsprojekt inom biståndet är det ändå just den privata sektorn som står i fokus. Med den så kallade externa investeringsplanen ska europeiska och lokala företag lockas att investera i Afrika och EU:s grannländer i syd och ost.

Skapa tillväxt och jobb

Genom att kombinera traditionellt bistånd med lån och garantier ska den privata sektorn lockas att finansiera utvecklingsprojekt på plats i Afrika och EU:s grannländer. Tanken är att man ska gynna tillväxt, skapa jobb och bidra till hållbar utveckling – och i och med detta också bekämpa grundläggande orsaker till migration.

– EU:s externa investeringsplan är det största investeringsprogrammet för Afrika någonsin. I dag går bara fyra procent av världens utländska direktinvesteringar till Afrika. Vi vill att vår investeringsplan ska bli en stark motor till mer inkluderande och hållbar tillväxt, till att skapa mer grön energi, att ge fler möjligheter till företagare, också inom EU, till unga och för att stärka kvinnor, sa EU:s utrikeschef Federica Mogherini när investeringsplanen lanserades i höstas.

Tanken är att trösklarna för att investera ska sänkas genom att EU går in som garant eller långivare i områden eller i projekt med hög risk för investerarna. Till exempel kan det handla om att hjälpa kvinnor, som i vissa länder har svårt att få banklån, att starta företag genom att ge garantier till lokala banker för att ge dem lån. Eller att stödja utbyggnaden av ett vindkraftverk i Egypten som har tillfälligt likviditetsproblem, genom att erbjuda en kombination av bistånd och lån.

Nödvändigt verktyg

”Blending” – det vill säga att blanda bistånd med privata investeringar – är inte nytt i EU-sammanhang men investeringsplanen, med en budget på 4,1 miljarder euro, är den mest omfattande satsningen hittills. EU-kommissionen räknar med att den kommer att locka 44 miljarder euro i direktinvesteringar till bland annat Afrika de kommande tre åren.

– Om vi vill nå de hållbara utvecklingsmålen behöver vi få in finansiering från privata sektorn. Kan vi inte locka privata sektorn till Afrika så kommer vi inte att lyckas, sa en högt uppsatt tjänsteman på EU-kommissionen när förslaget presenterades hösten 2016.

Gynnar inte de fattiga

Men från det civila samhället är rösterna kritiska.

– Vi är väldigt oroade över hur biståndspengar används till att locka fram privat finansiering trots att det saknas bevis på att det får företag att jobba effektivt för att uppnå utvecklingsmål. Utvärderingar av liknande projekt visar att det inte finns någon klar koppling mellan dessa verktyg och förbättrade villkor för de som lever i fattigdom, säger María José Romero på paraplyorganisationen European Network on Debt and Development (Eurodad).

Hon är medförfattare till en rapport om investeringsplanen utgiven av Counter Balance, en sammanslutning av europeiska bistånds- och miljöorganisationer. Enligt rapporten riskerar investeringsplanen att gynna multinationella företag på bekostnad av folk som lever i fattigdom.

– Det innebär att bistånd används till att subventionera privata företag istället för att användas till offentliga tjänster, exempelvis hälsovård, utbildning och offentlig infrastruktur, som folk i fattigdom behöver, säger María José Romero.

Stöd till lokalt näringsliv

Samtidigt ska ju investeringsplanen också ge stöd åt det lokala näringslivet i utvecklingsländer? María José Romero håller med om att det här är en av de positiva aspekterna av planen.

– Att det finns specifika referenser till att stödja små och medelstora företag på lokal nivå är något vi uppskattar och välkomnar.

Problemet, säger María José Romero, är att investeringsplanen är utformad så att det är EU-kommissionen och andra europeiska aktörer, såsom finansinstitut, som bestämmer över investeringarna, medan utvecklingsländerna inte har mycket att säga till om.

– Vi säger inte att privat finansiering inte kan spela någon roll för utveckling – det kan det säkert – men frågan är vem som sitter i förarsätet, vem gynnas av den här typen av investeringar och vad är utvecklingsländernas roll? För i många fall så tenderar sådana här toppstyrda arrangemang att i slutändan gynna multinationella företag eller företag från utvecklade länder, säger hon.

Ursprungsförslaget förbättrats

Sedan EU-kommissionen lade fram sitt förslag om den nya investeringsplanen i september 2016 har texten ändå förbättrats betydligt tycker María José Romero. I förhandlingarna mellan EU-parlamentet och medlemsländernas regeringar om sluttexten var Eurodad och andra organisationer aktiva i att trycka på för ett mer utvecklingsvänligt fokus.

– Tack vare bra samarbete med framför allt EU-parlamentet lyckades vi få in ett bättre fokus på hållbar och inkluderande utveckling för människor som lever i fattigdom. Det är viktigt för att sedan kunna hålla EU-kommissionen och andra inblandade aktörer ansvariga för att de lever upp till dessa mål. Annars är det fritt fram för företagen att sätta egna mål, säger hon.

Modell för framtida satsningar

I dagarna är det slutdatum för företag och investerare att skicka in de första projektförslagen för finansiering under investeringsplanen. Vad för slags projekt som får finansiering, under vilka kriterier de får pengar och hur transparenta besluten kommer vara, är något civilsamhället kommer att följa noga.

Enligt María José Romero på Eurodad är det extra viktigt att den externa investeringsplanen genomförs bra – den lär nämligen agera modell för framtida projekt.

– EU kommer troligen i framtiden att öka användandet av ”blended finance”, att blanda bistånd och privata medel, till att omfatta mer pengar eller täcka fler regioner och sektorer, säger hon.

Charlotta Asplund Catot