Go to main navigation
leb-protest.jpeg

Massdemonstrationerna i Libanon saknar motstycke i landets historia. För första gången står folket enade mot den politiska och ekonomiska eliten.

Foto: Natheer Halawani

analys

Oavsett vad som händer – en revolution har redan skett i Libanon

Även om den korrupta politiska eliten överlever massprotesterna i Libanon är de svårt skadeskjutna. Folket har öppnat en ny politisk front, som skär rakt igenom de etnisk-religiösa gränserna: vi mot eliten.

Hundratusentals människor fortsätter i dag för sjätte dagen att demonstrera mot den korrupta politiska elit som härskat i Libanon sedan inbördeskriget (1975-1990). Skolor och banker håller stängt, generalstrejk är utlyst och motorvägarna till och från landets största städer har blockerats.

Libanon är inte ovan vid massprotester, men den här gången finns det en väsentlig skillnad. När den förra premiärministern Rafiq Hariri mördades år 2005 gav det upphov till massprotester som resulterade i att den syriska ockupationsmakten, som beskylldes för inblandning, packade ihop och åkte hem. Men den gången var befolkningen splittrad. Den shiamuslimska minoriteten, under ledning av Hizbollah och systerrörelsen Amal, motsatte sig ett syriskt tillbakadragande.

Även år 2015 skakades Beiruts gator av massdemonstrationer. Orsaken var sophanteringen som kollapsade till den graden att stinkande sopberg tornade upp sig längs gatorna i huvudstaden. Under parollen ”you stink!” tvingade demonstranter regeringen att agera. Den rörelsen leddes dock av medelklassbetonade civilsamhällesorganisationer och var mestadels koncentrerad till Beirut.

Den här gången är manifestationerna av en annan karaktär. De ledarlösa och spontana demonstrationerna har en enorm uppslutning och har spridit sig över hela landet. Deltagarna är män och kvinnor i alla åldrar, från alla olika religiösa grupper och klasser med det gemensamma kravet att slänga ut den korrupta politiska eliten som man menar har misskött landet i årtionden.

Libanons politiska system är uppdelat utifrån etnisk-religiös tillhörighet – vilket är själva maktbasen för de styrande eliterna. Alla dominerande partier har en etnisk-religiös profil och väljarbas. Kristna, druser, sunni- och shiamuslimer har ett visst antal reserverade platser i parlamentet. Människor lever åtskilda i tydligt markerade bostadsområden och giftermål mellan olika religiösa grupper är mycket ovanligt.

Dessutom är i princip varje libanesisk familj på ett eller annat sätt indragen i ett korrupt system präglat av så kallad klientilism. Tillsättandet av offentliga tjänster baseras i regel på familjeband och etnisk-religiös bakgrund. En stad som röstar fram en viss politiker kan förvänta sig en investering eller fördelaktiga kontrakt för sina företagare. Tjänster och gentjänster.

Att våga bryta mot det innebär en stor risk. Det kräver mod. Och ilska.

Foto: Natheer Halawani

Gnistan som tände protesterna förra veckan brukar tillskrivas regeringens förslag på en skatt på WhatsApp och andra meddelandetjänster – något som används frekvent för att komma undan de statliga telekomföretagens hutlösa priser. Även politikernas inkompetens och handfallenhet när massiva skogsbränder härjade tidigare i veckan spelade in. När vattenbombningshelikoptrarna inte kunde lyfta på grund av att underhållspengarna försvunnit i korruption kokade sociala medier.

Men det är bara delförklaringar, folket stod redan på tårna, och anledningen till det går betydligt djupare.

 Foto: Natheer Halawani

Sanningen är att Libanon står på randen till bankrutt, ett haveri som kommer dra med sig löner, pensioner, arbetstillfällen, valutan och så vidare, i fallet. I åratal har människor sett stupet närma sig utan att politikerna agerat.

Det som syns utåt är istället en politikerklass som lever i lyx och överflöd, som på en annan planet. Det beräknas att 0,1 procent av libaneserna – varav majoriteten tillhör den politiska eliten – kontrollerar mer än hälften av landets samlade förmögenhet samtidigt som hälften av befolkningen, tre miljoner människor, enligt FN är i behov av nödhjälp.

Elitens excesser har den senaste tiden fått stor uppmärksamhet, till exempel när det nyligen uppdagades att premiärminister Saad Hariri – som utåt har odlat bilden av en lyckligt gift trebarnspappa – skänkt 16 miljoner dollar till en sydafrikansk modell som han hade ett romantiskt förhållande med på en lyxresort på Seychellerna. Hariri misstänks nu sköta landets ekonomi lika illa som sin egen. Parallellt med utbetalningen har hans privata tidning och tv-kanal gått i konkurs efter att inte ha betalat ut löner till de anställda på flera månader.

Under årtionden har basal infrastruktur tillåtits vittra sönder. Vardagen för vanligt folk präglas av ständiga elavbrott, otillräckligt och smutsigt vatten i kranarna, enorma hål i motorvägar och sopor som ligger och stinker i högar längs stränderna. När valutan fallit under hösten har importvaror som bensin, bröd och mediciner börjat ta slut.

Läs mer: Skräpet som kväver Libanon

Inflödet av kapital i ekonomin har sedan kriget vilat på tre ben: remitteringar från de miljontals libaneser bosatta utomlands (stundtals en tredjedel av de totala intäkterna), nödhjälp från utlandet och en accelererande statlig lånefest. Det systemet har nu nåtts vägs ände.

Det senaste internationella nödpaketet med lån och garantier på 11,6 miljarder dollar har inte betalats ut på grund av uteblivna reformer. Samtidigt har remitteringarna från utlandet minskat kraftigt. Statsskulden har växt till drygt 150 procent av BNP – tredje högst i världen – och finansmarknaden börjar tvivla på Libanons förmåga att betala tillbaka. För några månader sedan sänkte flera kreditinstitut landets betyg.

 Foto: Natheer Halawani

Massprotesterna är snart inne på sin andra vecka. Premiärminister Hariri försökte i går ge demonstranterna en morot genom ett reformpaket med bland annat halverade löner för ministrar, ett löfte om att beskatta bankerna, ta tag i korruptionen och slopade skattehöjningar för vanligt folk. Samtidigt slog piskan mot demonstranterna i form av arresteringar och polisvåld. Sex personer uppges ha dött hittills, och hundratals arresterats.

Men folk på gatorna låter sig inte blidkas av allmosor. Problemen kan inte sminkas bort med nya löften. Fortfarande närmar sig landet och dess medborgare en finansiell avgrund. Och folket har fått vittring av en ny maktfaktor i libanesisk politik: vi mot eliten.

Mikael Färnbo