Go to main navigation
A woman bangs a pot, a sign of protest, during an anti-government music concert in O'Higgins Park in Santiago, Chile, Sunday, Oct. 27, 2019. Days of demonstrations have been calling for better pay, pensions, schools, housing and medical care, among many other demands. (AP Photo/Rodrigo Abd)

En kvinna bankar på en kastrull, symboliskt för protester i Latinamerika, under en antiregerings-konsert i Santiago, Chile.

Foto: AP Photo/Rodrigo Abd

ANALYS

Protesterna i Chile – början på något nytt?

I helgen övergick de våldsamma protesterna i Chile till en bred folklig manifestation där över en miljon människor deltog. Demonstranternas krav är minskade klyftor – och att konstitutionen från militärdiktaturens år ändras.

Kommer de att lyckas? Har Chile vaknat på riktigt?

Efter en mycket dramatisk vecka kunde det chilenska nationella institutet för mänskliga rättigheter, INDH, summera situationen: drygt 20 döda, över 3 000 fängslade och mer än 1000 personer skadade, av dem många ungdomar som skadats allvarligt av militärpolisens gummikulor. Videoklippen – och de är många – talar sitt tydliga språk. Men de visar också på plundringar och en situation som blir allt svårare att kontrollera.

Måndag den 28:e oktober anlände en delegation utsänd av FN:s kommissarie för mänskliga rättigheterna Michelle Bachelet (som pikant nog var Chiles president 2006-2010, och 2014-2018) för att undersöka våld och övergrepp. Några timmar senare valde president Sebastián Piñera att sparka halva sin regering i ett försök att få till en nystart, en "Ny social agenda" som den kallas på Twitter.

Under tiden fick gamla chilenska protestsånger ett uppsving som aldrig för. Runt om i Chile sjöng och spelade människor, och i en studio skapades en uppdaterad version av Victor Jaras legendariska sång El derecho de vivir en paz – Rätten att leva i fred.

 

Vad hade hänt med Chile – förebilden för modernisering, lyckade reformer och ekonomisk utveckling?

Samförstånd – men till vilket pris?

För att få svar på den frågan behöver vi backa drygt 30 år tillbaka i tiden.

I förvissning om att han själv skulle vinna hade Pinochet 1988 utlyst en folkomröstning om sitt styre. Oppositionen som till stora delar var förbjuden att verka var splittrad: rädslan i samhället var stor.

Men så hände något stort. Oppositionens enades och med stöd av dåtidens mest begåvade reklammakare skapades den legendariska Nej-kampanjen som ledde till segern över diktaturen i folkomröstningen. 

Nej-kampanjens huvudslogan var ”Chile, nu kommer glädjen!” (”Chile, la alegría ya viene”) och idag är det många av de som protesterar som knyter an till just den känslan – att säga nej på ett positivt sätt! Kulturarbetare från Chile och resten av världen sluter också upp bakom protesterna, bland annat den berömde chilenske regissören Pablo Larraín som 2012 gjorde spelfilmen ”No” om folkomröstningen och kampanjen.

Chiles återgång till demokrati hyllades över världen, men den kom med ett pris. Chiles "januari-överenskommelse" – La Concertación – som slöts inför valet 1988 och varade fram till 2009, har på något sätt aldrig riktigt släppt sitt grepp om Chile, utan varit något av en våt filt över landet. En privatiserad våt filt.

I Chile är nämligen det privata ägandet i enlighet med militärens konstitution från 1980 överordnat det mesta. Vattentillgången är privatiserad, liksom stora delar av skolan och sjukvården. Ja, det är lite som om en svensk regering skulle ha skrivit in friskolereformen i vår grundlag och sedan gjort det omöjligt för kommande generationer att ändra på det hela.

Men allt gick ju bra. Ekonomin växte, statistiken visade alla rätt. Vem ville inte putsa på bilden av Chile som ett modernt framtidsland? Men någonstans började det skava. Rejält.

Protester på Plaza Baquedano i Santiago, Chile. Det började med höjda tunnelbaneavgifter och har växt till demonstrationer mot Chiles ökande klyftor. Foto: Carlos Figueroa/Wikimedia Commons 

En vanlig tisdag för en dryg vecka sedan

Tisdagen den 15:e oktober var allt till synes som vanligt i Santiagos tunnelbana när jag lätt försenad skyndade mot tunnelbanan. Visserligen var stationen närmast mig stängd så jag fick gå en bit till nästa station och några av karabinjärernas bepansrade fordon stod uppställda längs huvudgatan, men det var knappast något mer än ”det gamla vanliga”.

Tre dagar senare var situationen i Santiago totalt förbytt. De enskilda studentprotesterna hade övergått i ett våldsamt uppror och stationen Baquedano där jag passerat på väg till min intervju hade enligt anmälningar förvandlats till en plats där militärpolisen torterat människor – ett tortyrcenter (något regeringen förnekade).

Den tändande gnistan

Ofta är det små och för de styrande obetydliga förändringar som får små protester att gå från enstaka flammor till en enorm social gräsbrand. Inte sällan handlar det om höjningar av priset på ris, socker, en ny skatt (som på WhatsApp i Libanon) eller – som i fallet Chile – höjningen av tunnelbaneavgiften. Men ofta har missnöjet pyrt under en längre tid, kring orättvisor, korruption eller ökade klyftor mellan människor. Så var det också i Chlie

Om det dessutom finns en makthavare som likt Marie Antoinette visar sig sakna all kontakt med verkligheten blir det inte direkt lugnare. President Piñeras ”Marie Antoinette moment” var den kväll då han – mitt under protesterna- valde att fira med familjen på en lyxrestaurang för att dagen därpå förklara att Chile befann sig i krig.

Piñera, själv enligt Forbes god för så där 2,8 miljarder dollar, förstod ingenting av vad som hänt. Och det var kanske inte så konstigt. Ingen var förberedd på det som skulle hända.

Den stora frågan är nu om protesterna kommer att räcka för att tvinga fram just de förändringar av konstitutionen som aldrig skedde då för drygt trettio år sedan. Eller, om allt kommer att återgå till det gamla vanliga.

David Isaksson