Go to main navigation
drugs-st-petersburg.jpg

Sergej, 18, och Ivan, 22, är barndomsvänner. De hjälper varandra att injicera heroin. Maria Söderberg träffade dem 1998 i ett köpcenter i en förort till Sankt Petersburg. Deras ben var såriga. Året efter gick det inte att nå dem.

Foto: Maria Söderberg

analys

Rysslands unga narkomaner offras

Världen och Sverige fokuserar på hälsa och mänskliga rättigheter när FN nu beslutat om en ny väg för att bekämpa narkotika. Men i Ryssland finns ingen försoning – utan krig och fängelse är två ord som kan beskriva läget för de som offras i narkotikans spår. Maria Söderberg har följt missbrukare i S:t Petersburg i två decennier och undrar vem som vill Rysslands unga så ont?

Tankens tidskapsel för mig till Leningrad 1990. Hemvändande sovjetiska soldater från kriget i Afghanistan berättar om svårigheter att hitta en roll. De är knappast hjältar. Sovjetsamhället har aldrig tidigare i historien upplevt hemvändande soldater som inte uppnått sitt mål. Den före detta soldaten konstnärlige Nikolaj blir konstnär och heroinist, likaså Michael, som prövar journalistyrket och dricker hejdlöst. Sergej ställer ut svart-vita suddiga bilder från Kabuls folkliv och arméns truppförflyttningar längs håliga asfaltsvägar och åker jojo in och ut på psyket. För varje gång vi ses – och det gör vi några gånger de följande åren – faller hans alltmer svartnande tänder ut ur munnen. Sorgligt nog gissar jag att han inte lever idag, precis som ett dussintal andra som jag träffat och intervjuat.

Soldaterna anklagades för drogerna/knarkvåg

Var det soldaterna som satte fyr på narkotikaepidemin? Nej, påstår många flera år senare bland läkare och poliser. Den sociala katastrofen var redan påbörjad. Opiaterna kom i huvudsak från Afghanistan och smugglingen avstannade först tio år sedan. Det var då som talibanerna beslöt att slå ut odlingarna, vilket hade en direkt effekt på narkotikatillgången i Sankt Petersburg. Det berättar läkaren Sergey Belagurov som på nära håll följt utvecklingen sedan början av 1990-talet.

– Vi har dagligen två, tre överdoser av heroin, sa han 2006, när heroinvågen åter toppade statistiken, en siffermätning som alltid upplevts som osäker.

– Den officiella siffran är att det finns ungefär tiotusen injektionsmissbrukare, men det kan lika gärna handla om trettiotusen.

När hiv blev känt i stora delar av världen var det inget som yttrades i Sankt Petersburg. De initierade förstod självklart vad som var på gång, Ryssland var ingen isolerad ö. Senare, 2004, uppskattade myndigheterna att det fanns minst trettiotusen smittade – enbart i Sankt Petersburg. 

När tillgången på opiater sinade fanns alltid syntetiska droger. Laboratorier puttrade i många bostadsområden.

En vårdslös hantering

Vem ville samhället och de unga så ont? Under 1990-talet ansåg många att dekadans och omoral i kombination med västliga influenser bar skulden till epidemin och vid Putins tillträde 2000 fick terroristerna i de forna södra republikerna skulden. Men missbrukare och langare var ofta en och samma person, och de hette minst lika ofta Olga och Andrej som Hysayn eller Samir. Terroristmodellen visade sig skjuta över målet. När Gosnarkokontrol 2003 skapades – med en sammanslagning av narkotika- och skattepolisen – vände man sig samtidigt mer aktivt till den ortodoxa kyrkan för hjälp med den ”själsliga sjukdomen”. Sjukhusvård och behandling hade visat sig ge föga gott resultat. Metadonprogram läckte och gav upphov till nya dödsfall. I de överbefolkade fängelserna var det rundgång. Det välkända Kresty vid Nevas strand med 2 000 platser hade 10 000 människor bakom gallren i trånga, illaluktande celler. 

De senaste åren har åter västargumentet vässats. För ett år sedan träffade jag en framstående smittskyddsläkare som menade att narkotika- och hiv-epidemin var USA:s verk. Andra driver liknande teser, kanske just för att det är så smärtsamt se sin egen roll. Den demografiska slagsidan fortsätter med ökade dödstal i förhållande till minskade födelsetal.

Läser att den svenska regeringen önskar fjärma sig från Ryssland när det gäller narkotikabekämpning. Ja, vem önskar en sådan vän i narkotikakampen som så vårdslöst hanterar den egna befolkningen? Och dagens Ryssland ser även ut att också vilja hålla sig på sin kant. 

Mänskliga rättigheter  –  en annan värld

Det är lätt att bli stum inför det skoningslösa, men de inhemska rösterna når oss. Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksievitj återger den postsovjetiska människans ord av sorger och ironier: ”Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen… Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den…” och: ”De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse… kommer ut och hamnar där igen…”. Hon menar att människorna i det forna Sovjetunionen misslyckades med att frigöra sig under 1990-talet: ”Nu har vi åter en tid av styrka och våld”.

Arma människor, hette Fjodor Dostojevskijs debutroman som handlade om 1800-talets fattiga. Det var en samhällskritik som sände honom till arbetsläger i Sibirien fyra år och sex år i förvisning. Hans bok var en hänsynslös skildrad realism sjuttio år före Aleksievitjs beskrivning av det sovjetiska folket.

Ledord som folkhälsa och mänskliga rättigheter är idag mantra för en annan värld än den som ryska myndigheter företräder. Det är plågsamt skriva så när det samtidigt finns besjälade lärare, läkare, narkotikapoliser och anhöriga som agerar modigt och kärleksfullt. Hur tänker sig Sverige ett fortsatt utbyte med vår granne vid Östersjöns strand? Narkotikan känner inga gränser.

 

Maria Söderberg