Go to main navigation
Syrien Ryssland, Iran, Turkiet, USA (i allians med Frankrike och Storbritannien), Saudiarabien, Kina, Qatar, Jordanien, Irak 
Fred Peace Illustration
©Tova Jertfelt 2018
Ingen republicering utan tillåtelse

Fredsförhandlingarna går inte framåt och återuppbyggnad kräver investeringar, men vem ska betala – och till vem?

Foto: Tova Jertfelt

ANALYS

Syrien: Krigets segrare delar på kakan

Ingen lösning i sikte på konflikten i Syrien. Trots det diskuteras redan hur landet ska byggas upp igen. Kampen om miljonkontrakten har satt igång, men återuppbyggnaden kommer bli allt annat än enkel. 

I veckan avslutades en fredskonferens om Syrien i semesterorten Sotji i Ryssland. Att den inte skulle leda till ett slut på konflikten stod klart redan innan deltagarna gått in i konferenslokalerna. De största oppositions- och rebellgrupperna bojkottade konferensen som ägde rum på initiativ av Ryssland.

Ryskt stöd har varit avgörande för att den syriska regeringen kunnat ta tillbaka flera viktiga områden det senaste året. Med de tidigare förhandlingar som hållits i Astana har Ryssland tagit sig an att försöka forma Syriens politiska framtid. Förhandlingar som sponsras av Kreml innehåller inte det som varit grunden i den fredsprocessen som leds av FN: att någon form av maktdelning mellan regeringen och oppositionen ska ske.

Civilsamhället och opposition emot förhandlingarna

Enligt analytiker är målet med Rysslands diplomatiska process att få förhandlingarna att bättre spegla ryska intressen, att Syriens president Bashar al-Assad sitter kvar vid makten. Yezid Sayigh, analytiker på tankesmedjan Carnegies Mellanösterncenter i Beirut, ser de ryssledda förhandlingarna som ett sätt att få oppositionen att acceptera att åter bli en del av den syriska staten.

FN har beskrivit det ryska initiativet som ett bidrag till – och ingen ersättare för – de FN-ledda förhandlingarna. Ryssland å andra sidan har sagt att det är ett sätt ett se till att Genèveprocessen ger resultat. I Sotji beslöt deltagarna att en kommittee som ska skriva om konstitutionen ska bildas i Genève och föreslog namn på deltagare. FN-sändebudet Staffan De Mistura ställde sig positiv till initiativet.

Den syriska oppositionen, och stora delar av civilsamhället i Syrien, motsätter sig de ryssledda förhandlingarna som de menar är ett sätt att ta över den FN-ledda processen i Genève.

Fullt krig i vissa delar

FN:s fredsförhandlingar har inte rönt några som helst framgångar sedan de inleddes för fem år sedan. De ryssledda, som nu löper parallellt, har resulterat i en rad bräckliga eldupphör som minskat våldet i delar av Syrien, samtidigt som det trappats upp i andra. Genom förhandlingarna har viss humanitär hjälp kommit in i områden som belägras av den syriska regeringen och dess allierade.

Men efter nio förhandlingsrundor i städer som Wien och Genève och snart lika många i Astana råder fortfarande fullt krig i delar av Syrien. De senaste veckorna har hundratals civila mist livet i bombräder i provinsen Idlib och i Damaskusförorten östra Ghouta lever 400 000 människor under belägring. 

Business i bombade städer

Trots att kriget är långtifrån över är diskussionerna om hur landet ska byggas upp igen redan i full gång. Sedan regeringen återtagit kontrollen över större delen av Syrien har våldet minskat på många håll och företag ser nu affärsmöjligheter i landets utbombade städer. Kampen om miljonkontrakten har inletts och det är krigets segrare som belönas. Den syriska regeringen har skrivit återuppbyggnadskontrakt med sina allierade. Iran ska bland annat ta sig an mobiltelefoni och Ryssland har fått lukrativa olje- och gaskontrakt. Men också intressenter som Brasilien, Kina och Indien har gett sig till känna.

Det är många som vill ha sin del av kakan. De senaste åren har den syriska ekonomin styrts av krigsherrar som ogärna lämnar sina positioner. Och frågan är hur investeringshungriga företag ska kunna garantera att de inte pumpar in pengar i deras fickor.

Måste återuppbyggnad stödja Assad?

Det största hindret för investerare och biståndsgivare är att Syriens president Bashar al-Assad sitter kvar. Hur är det möjligt att skicka pengar till en regim som bombat och svultit ihjäl sin befolkning? Det är en fråga investerarna har svårt att komma runt. Att bidra till återuppbyggnad i regeringskontrollerade områden utan att finansieringen går via Assadregimen bedöms vara ogenomförbart. För två år sedan visade tidningen The Guardian hur stora summor biståndspengar från FN hamnat i sanktionerade regimfigurers händer.

Om de småskaliga projekt som hittills inletts ger någon fingervisning om det som komma skall är det en kaotisk process som väntar. Syriska arkitekter i Aleppo vittnar om att den återuppbyggnad som hittills inletts där är ”en enda stor röra” med korrupta projekt finansierade via en biståndsfond tillhörande presidentens fru.

Pengar kan driva demokratisk utveckling

Stora biståndsgivare som EU och USA har meddelat att de inte kommer att stötta återuppbyggnad i regimkontrollerade delar av Syrien så länge det inte sker någon förändring av landets nuvarande styre. En del argumenterar dock för att demokratiska reformer kan krävas i utbyte mot pengar. EU:s utrikeschef Frederica Mogherini är en av de som beskrivit biståndet som den sista möjligheten att påverka Syriens framtida utveckling.

Men för många bedömare som följt kriget i Syrien är tanken befängd. Varför skulle den syriska regeringen förändra sitt styre nu när den inte gjort några som helst eftergifter under de senaste årens krig? Stöd inte återuppbyggnaden i Syrien är analytikern Sam Hellers slutsats. Den syriske journalisten Jihad Yazigi argumenterar istället för att biståndsgivare ska använda det inflytande de har har för att ställa krav i viktiga sakfrågor och exempelvis endast finansiera uppbyggnadsprojekt på villkor att flyktingar får återvända.

För att komma ur dilemmat om att stödja Assad eller ej ska biståndet endast gå till projekt i områden kontrollerade av oppositionen, menar tankesmedjan Atlantic Council.

Småskaliga projekt en väg framåt

Biståndsgivare har börjat stötta småskaliga rekonstruktionsprojekt för att exempelvis fixa el och vattenförsörjning i rebellkontrollerade områden som Idlib. Där ställs de dock inför ytterligare dilemman med extremistiska grupper som kontrollerar delar av provinsen.

I dag genomförs småskaliga projekt för att bland annat laga hus och vägar via FN i såväl rebell- som regimkontrollerade områden. Men någon landsomfattande storskalig återuppbyggnad är inte att vänta så länge den stora frågan – vem som ska betala – förblir olöst. EU och USA vill inte investera i ett land som styrs av Assad, medan Ryssland kräver att EU och USA betalar för återuppbyggnaden.

Men utmaningen handlar inte bara om pengar. Uppgiften är gigantisk. Hur bygger man upp ett land där hela städer har ödelagts och halva befolkningen är på flykt? På ett sätt som inte cementerar demografiska förändringar utan gör det möjligt för miljoner flyktingar att återvända?

På de frågorna finns ännu inga svar. Med den syriska ekonomin i botten, majoriteten av befolkningen under fattigdomsgränsen och ingen politisk lösning i sikte är det bistra framtidsscenario som tornar upp sig ett Syrien som med största sannolikhet kommer att fortsätta präglas av fattigdom och konflikt.

Lina Malers