Go to main navigation
Rinnande vatten.

Många konflikter antas hänga ihop med bristande vattenresurser – men forskningen visar att det faktiskt är tvärtom.

Foto: Flickr/USAID

ANALYS

Vattendiplomati kan lösa konflikter

Klimatförändringar förvärrar den vattenbrist som råder. Men kampen om vattnet behöver inte leda till konflikt. Nu visar forskningen att det lika gärna kan driva fram samarbete.

Vatten har länge varit förknippat med konflikt. För 4 500 år sedan, mellan floderna Eufrat och Tigris i vad som i dag är Irak, sägs det att stadsstaten Lagash hamnade i konflikt efter att man försökt leda bort vattnet från grannarna i stadsstaten Umma.

Pacific Institute listar på sin hemsida över 500 sådana exempel, där vatten triggat konflikt eller använts som vapen.

Den egyptiske diplomaten Ismail Serageldin varnade 1995 att om vi inte ändrar vår hantering av vatten globalt kommer nästa århundrades krig att utkämpas över vatten, liksom tidigare krig utkämpats över olja. De senaste decenniernas forskning visar dock att god diplomati, samarbete och institutionsbygge skulle kunna undvika en sådan utveckling.

Samarbete vanligare än konflikt

Vetenskapsjournalisten Wendy Barnaby skriver i en artikel i Nature från 2009 att samarbete är ett betydligt vanligare resultat av delade vattenkällor än konflikt. Hon hade tittat på 1 831 mellanstatliga interaktioner rörande internationella färskvattenkällor mellan 1948 och 1999, och räknat ut att 67 procent av dessa utmynnade i samarbete, medan bara 28 procent ledde till konflikt. 

Lina Eklund, som forskar på klimat och migration vid Ålborgs universitet, säger att vatten kan fungera som fredsbyggande faktor.

– Det finns många exempel på detta, när olika länder och grupper ställs inför ett problem som man måste lösa tillsammans. Nile Basin Initiative är ett sådant, där ett tiotal länder i Nord- och Östafrika samarbetar i hanteringen av Nilens vattenresurser och hållbar utveckling, säger hon.

Ett tiotal länder i norra och östra Afrika samarbetar kring Nilens vattenresurser. Foto: The Niles 

Själv är Lina Eklund i sin forskning inriktad på Syrien, och just Mellanöstern är ett område där konflikter ofta antas hänga ihop med vatten. 

– Generellt är det ett område som länge haft vattenbrist och där det också varit en del konflikter. Då vill man gärna koppla ihop detta, men jag tror det är viktigt att tänka på att det finns andra faktorer: stora ekonomiska klyftor, bristande demokrati, dålig resurshantering och svaga stater. Det är också förhållanden som kan leda både till vattenbrist och konflikt, säger hon.

Fjolårets mottagare av Stockholm Water Prize, professor Stephen McCaffrey, förde liknande resonemang i en intervju med OmVärlden.

– Forskningen visar att det är mer troligt att delade vattenresurser leder till samarbete än konflikt. Länder inser att väpnad konflikt är kostsamt och rörigt och ofta med osäkert resultat. Det har visat sig att det är mycket mer effektivt att nå ett avtal med grannländerna över de vattenresurser man delar, avtal som i sin tur lägger grunden för ytterligare samarbeten, sa han.

Uzbekistan och Kirgizistan enades

I Centralasien lyckades man i fjol lägga grunden för ett sådant samarbete, när Uzbekistan och Kirgizistan enades om vattenkraftprojekt i Narynfloden. Uzbekistan ställde sig även bakom ett dammprojekt i Tajikistan, som liksom Kirgizistan behöver mer elektricitet. Tidigare har Kazakstan och Uzbekistan, som själva tampas med vattenbrist, motsatt sig grannländernas vattenkraftprojekt. Sedan Sovjetunionens fall har vattenfrågan legat till grund för flera dispyter mellan länderna, men nu verkar de alltså hittat former för samarbete.

Men för det omvända orsakssambandet, alltså att konflikt leder till brist på vatten, finns det desto fler belägg.

I konfliktdrabbade länder som Sydsudan, Nigeria, Somalia och Jemen är 30 miljoner människor, omkring hälften barn, i akut behov av rent vatten. Globalt saknar drygt 180 miljoner människor i krigsdrabbade områden dricksvatten. Inte sällan på grund av ren illvilja. Enligt FN-organen Unicef och WHO ströps vattentillgången i Syrien hela 30 gånger under 2016, genom att brunnar och pumpar avsiktligt förstördes. Också i Nigeria, Sydsudan och Jemen har vattentäkter och pumpar förstörts som krigshandlingar.

Om FN:s globala hållbarhetsmål ska uppfyllas innebär det bland annat att senast 2030 säkra en ”allmän och rättvis tillgång till säkert och ekonomiskt överkomligt dricksvatten för alla.” Vattentillgång är också en förutsättning för matsäkerhet och utrotandet av hunger.

De exempel som finns på samarbete kring delade vattenresurser ger hopp och visar på diplomatins möjligheter att undvika framtida dispyter. Klimatförändringarna sätter dock hårdare press på planetens vattenbestånd, vilket årets allvarliga torka och höga temperaturer runtom i världen har visat.

I Australien upplever man den värsta torkan i landet i mannaminne i juli 2018. I Sverige har de höga temperaturerna lett till nivåer av cyanobakterier i vattnet som vattenverken har svårt att hantera.

Vattenbrist är ett mångfacetterat begrepp och kan exempelvis innebära att det råder torka och att jordbruket drabbas, varpå vattenbrist leder till matbrist. Det kan också gälla brist på rent vatten, dricksvatten, som hotar mänsklig överlevnad.

Önskas – mer diplomati på alla nivåer

Sofie Hellberg, forskare i freds- och utvecklingsforskning vid Göteborgs universitet, skriver i en kommande artikel att vattenbrister kan vara ”fysiska, ekonomiska eller institutionella”. Det vill säga att brist på vatten kan bero på avsaknad av faktiskt vatten (såsom vid torka), brist på pengar som gör att det inte finns medel eller infrastruktur för att se till att vattnet når människorna, eller på institutionella brister i kapaciteten hos det lokala eller nationella styret som gör att man inte kan garantera tillgång till vatten.

När man talar om att motverka vattenbrist är det alltså flera olika fenomen som man har att hantera, med olika bakomliggande faktorer och lösningar. För att undvika att diplomaten Ismail Serageldins varning om framtida vattenkrig finns det alltså en hel del att göra.

Miroslav Lajčák lanserar  “Water for Sustainable Development 2018–2028”. Foto: UN Photo/Loey Felipe 

För ett år sedan höll Miroslav Lajčák, ordförande för FN:s generalförsamling, ett tal på temat ”vattensamarbete som verktyg för konfliktförebyggande”. Han räknade då upp ett antal områden där mer arbete behövs för att undvika konflikt: reform av jordbruk, transparenta institutioner och rättssäkerhet som innebär att investeringar i innovativa vattentekniker kan blomstra, bättre partnerskap mellan civilsamhälle, privata sektorn och lokala myndigheter, och så vidare.

Lajčák välkomnade att fler och fler stater skriver under avtal om internationella vattendrag, men konstaterade att större ansträngningar krävs.

– Mycket mer fokus behövs på vattendiplomati, på nationell, regional och internationell nivå, sa han då.

Axel Kronholm