Go to main navigation
eva_ekelund_gunnel_nycander.jpg

Eva Ekelund, policychef och Gunnel Axelsson Nycander, policyrådgivare vid Svenska kyrkans internationella arbete, om hur politiken för global utveckling kan bli mer effektiv.

Foto: Magnus Aronson/Ikon och Gustaf Hellsing/Ikon

debatt

15 år med PGU: Så kan vi mer effektivt påverka politiken

Politik för global utveckling, PGU, är inte den starka politiska kraft som många hoppades när den antogs för 15 år sedan. Vi kan lära av miljöområdet hur man arbetar för att lösa upp målkonflikter – istället för att befästa dem, skriver företrädare för Svenska kyrkans internationella arbete.

Söndagen den 16 december är det 15 år sedan en enig riksdag antog Politik för global utveckling (PGU). Åtagandet om politisk samstämmighet är PGU:s kärna. Samstämmighetspolitiken föddes ur insikten att det inte är enbart genom biståndet som Sverige påverkar fattigdom och hållbar utveckling. Andra politikområden påverkar också på olika sätt utvecklingen i vår omvärld: direkt eller indirekt, oavsiktligt eller avsiktligt, positivt eller negativt.

PGU handlar om att få syn på dessa former av påverkan, förstå dem och så långt som möjligt få dem att verka åt rätt håll.

Ambitionen att föra en samstämmig politik är minst lika relevant nu som för 15 år sedan. I dag är det främst konfliktdrabbade låginkomstländer som fortfarande behöver mycket bistånd. I andra länder blir biståndet allt mindre betydelsefullt. Vill Sverige kunna bidra till dessa länders utveckling måste vi helt enkelt använda andra politikområden. Vi ser också att alla politikområden måste samverka för att Sverige ska kunna bidra till uppfyllandet av de globala målen i Agenda 2030.

Det upplysta egenintresset

Utvecklingen på bland annat klimat- och migrationsområdena visar också tydligare än tidigare hur länder är ömsesidigt beroende av varandra. Detta understryker en av utgångspunkterna för PGU: att verka för rättvis och hållbar global utveckling är ett sätt att säkra möjligheten för fortsatt välfärd i Sverige – inte bara ett sätt att försvara människors rättigheter, oavsett vilket land de lever i.

”Det upplysta egenintresset” är vid sidan av ”solidaritet” ett viktigt förhållningssätt i PGU.

Det har länge funnits politisk konsensus om PGU. Diskussionerna och åsiktsskillnaderna har främst handlat om formerna för genomförandet, något som sällan väckt intresse utanför ”branschen”. Fortfarande saknas dock ett brett forum som regelbundet följer upp PGU, något som kanske har bidragit till att försvaga dess politiska kraft. För det är tyvärr så i dag: Som egen politisk fråga förmår inte PGU engagera vare sig politiker eller den internationellt engagerade allmänheten. Det är istället när målkonflikterna blir synliga som de politiskt intressanta frågorna bränner till.

Vapenexport kontra arbetet för fred och mänskliga rättigheter. Ambitionen att föra en feministisk utrikespolitik kontra nya asylregler som slår hårdast mot kvinnor. Om PGU i sig inte är den stark politisk kraft som många hoppades för 15 år sedan, i vilken mån har den bidragit till en mer samstämmig politik?

1. PGU har bidragit till att synliggöra synergier, till exempel när PGU leder till nya former av aktörssamverkan, eller när uppdragen till svenska myndigheter utvidgas så att dess kunskaper ska kunna bidra till en utveckling på global nivå. Vi ser en ökad medvetenhet i departement och på myndigheter om att det egna området har en bredare påverkan.

2. Vid målkonflikter väger inte PGU tyngre än nationella politiska mål, till exempel gällande arbetstillfällen i Sverige.  Civilsamhällets återkommande granskningar av PGU är fulla med exempel på målkonflikter där PGU talar för att Sveriges politik borde ändras. Det är inte konstigt att det är så. ”Målkonflikter” handlar ofta om konflikter mellan direkta svenska egenintressen och intressen hos människor i andra delar i världen och i framtiden – människor vars röster inte kan göra sig hörda i den svenska politiken. Så länge det saknas riksdagsmajoritet för att låta globala intressen väga tyngre än svenska i enskilda beslut så kan PGU i sig inte förhindra beslut som går emot målen i PGU.

Det räcker alltså inte med att referera till PGU på en principiell nivå. Kanske kan civilsamhället påverka politiken på ett effektivare sätt genom att hjälpa politiker väga in fler perspektiv i beslutsfattandet, så att målkonflikterna löses upp och inte längre framstår som konflikter och besluten gynnar både de svenska och de globala intressena.

Lära av miljörörelsen

Vi behöver bli bättre på att levandegöra hur det som är bra för världen är bra för Sverige i enskilda fall. Visa på långsiktiga effekter, risker och perspektiv som annars glöms bort. Beslut för det globala bästa, som på kort sikt ser ut som ett dyrt eller obekvämt alternativ för Sverige, kan efter en sådan analys framstå som framgångsrecept för Sverige. Omvänt behöver vi granska och ifrågasätta det som framställs som svenska intressen. Kan de ur ett långsiktigt eller annat perspektiv framstå som negativa för Sverige?

Miljöområdet präglades länge av djupa målkonflikter mellan å ena sidan jobb och tillväxt, å andra sidan miljön. Bilden har förändrats. Numera talas det mer om att klimatomställningen är en affärsidé för Sverige än om att miljöregleringar hotar jobben. Vi utvecklingsorganisationer har något att lära av detta. Genom att visa hur det globala intresset i många fall sammanfaller med Sveriges intresse, istället för att befästa bilden av ständiga målkonflikter, kan vi kanske förmå våra politiker att fatta modigare beslut i linje med PGU.

Eva Ekelund, policychef, Svenska kyrkans internationella arbete

Gunnel Axelsson Nycander, policyrådgivare, Svenska kyrkans internationella arbete