Go to main navigation

Debatt

Analysera ekonomin i politiska konflikter

De som vill se en demokratisk utveckling i Zimbabwe måste först förstå vilka finansieringskanaler som bär upp den nuvarande diktaturen. Det skriver Deniz Kellecioglu, doktorand i internationell ekonomi som bland annat arbetat för United Nations Economic Commission for Africa.

Zimbabwe är nu en enpartistat igen. Detta står klart efter att Robert Mugabe och hans parti ZANU-PF kammade hem presidentposten och 76 procent av parlamentet. Deras framgång bygger på vad som verkar vara ett valfusk av historiska mått. Händelsen är ytterligare ett exempel på hur långt härskande elitgrupper är beredda att gå för att fortsätta regera. Det är också ett misslyckandets kvitto för motparterna, framför allt för Morgan Tsvangirai och hans parti MDC-T, men också för andra inhemska och utländska aktörer som hade hoppats på en framgång för demokratin. En viktig pusselbit till detta misslyckande är bristen på uppmärksamhet på eliters ekonomiska drivkrafter och finansieringskanaler.

Alltför ofta uppges Zimbabwes konflikt handla om två sidor som vill åt den politiska makten, där den ena parten styr landet med järnhand. Denna utgångspunkt används för att stärka demokratiska krafter och politiska partier. Även om detta arbete är viktigt, missar man den andra sidan av myntet – att försvaga de redan starka.

Man kan tycka att sådana insatser redan görs. Demokratikämpar får stöd samtidigt som politiska uttalanden försvagar legitimiteten hos vissa regimer. Men vi kan gå ett steg längre och komplettera med insatser som minskar den ekonomiska styrkan hos repressiva regimer. Det gäller alltså att identifiera maktelitens ekonomiska drivkrafter och finansieringskanaler och försöka hämma dem.

Det finns en bred konsensus inom ämnet internationell ekonomi om att ett lands styre bäst kan förstås genom dubbla incitament: politiska och ekonomiska. Även sociala och kulturella incitament är viktiga, men de ekonomiska drivkrafterna har visat sig vara klart avgörande. Detta glöms ofta bort i media, men också inom bistånds- och utrikespolitik. Detta riskerar att leda till missbedömningar.

I fallet Zimbabwe har Mugabe och hans elitkrets använt sig av lömska politiska metoder. Men dessa metoder har finansierats av minst lika lömska finansieringskanaler. Sedan självständigheten 1980 har makteliten haft flera avancerade exploateringsapparater till sitt förfogande. Vid slutet av 1990-talet hade de urholkat både statskistorna och landets ekonomi. Sannolikheten för maktelitens disintegration var förmodligen hög åren efter valen 2002 eftersom ökad girighet och minskade intäkter inte riktigt gick ihop. Men så upptäcktes diamanter vid slutet av 2006. Det står nu klart att Zimbabwe sitter på diamantvärden i världsklass. Makteliten fick därmed lättare att göda sin girighet och därigenom hålla sams. Och fantastiska valresultat kunde köpas.

Trots vetskapen om diamanterna byggde varken inhemska eller utländska aktörer in detta i sina förändringsplaner. En del av förklaringen handlar förmodligen om bristen på insyn kombinerat med ett mer komplicerat analysuppdrag. Men eftersom konsekvenserna kan vara fruktansvärda för miljontals människor bör motkrafter satsa på kunskap om maktelitens ekonomi så att problemen kan bemötas med lämpligare lösningar.

En kartläggning av diamanterna kan göra att man kommer närmare ett ansvarsutkrävande, vilket kan göra att en större andel av pengarna kommer folket till godo. Internationella påtryckningar kan också hjälpa, till exempel mekanismer för en rättvisare diamanthandel. Den ordinära exploateringen är också viktig. Vanligt folk i Zimbabwe tvingas dagligen betala skatt, moms, mutor, och avgifter för el, utbildning, vård och annat utan att få särskilt mycket tillbaka. Till detta hör också att staten ger sig själv ensamrätt på att köpa skörden från viktiga jordbruksprodukter, som majs, tobak, och bomull. På det sättet övertar de den roll som mäktiga företag brukar ha när gigantiska vinstmarginaler tas ut från utvecklingsländer.

 Andra exempel har varit regimens lagliga inflytande över vissa varupriser, odlingsmark, företagsägande, växelkurser, och gruvnäring. Dessa metoder rättfärdigas med förevändningar om att stärka de fattiga, men egentligen gynnas de egna leden eftersom de får förstatjing på de upprättade förmånerna.
Kunskapen och analyserna om dessa ämnen har hittills bara varit sporadiska. Samarbetspartners inom bistånd, handelspolitik, utrikespolitik och zimbabwiska organisationer bör göra gemensam sak för att på ett systematiskt sätt behärska regimens finansieringskanaler. På det sättet ökar chanserna att reducera regimens ekonomiska och politiska makt.

Deniz Kellecioglu

Internationell ekonom