Go to main navigation
Thomas Hammarberg

Foto: Bengt Oberger/Wikipedia

De ensamkommande barnen:

"Smit inte från ansvaret"

Sverige vill skapa förutsättningar för att skicka tillbaka ensamkommande flyktingbarn till Afghanistan, bland annat genom att bygga ”välkomstcentrum”, som kan ta emot dem på plats. Men riskerna är stora för dem som skickas tillbaka, skriver Thomas Hammarberg, tidigare Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter.

Trots Europas stängda gränser lyckas alltjämt ensamma barn komma hit från Afghanistan. Deras resväg har varit kantad av traumatiska påfrestningar – så farofyllda att en del av deras färdkamrater försvunnit. Och för dem som klarat sig har resan haft ett ohyggligt pris.
Jag har träffat flera av dem, bland annat på stränderna i grekiska Patras och franska Calais. De berättade om hur de färdats gömda i eller under lastbilar; om människosmugglare som svikit dem; om gränsvakter och lokalbefolkning som jagat bort dem; om hur de svultit när reskassan tagit slut.

Men de ville absolut fortsätta. Ingen av dem ville ens tala om möjligheten att avbryta försöken att komma vidare. Tvärtom, att återvända hem vore en katastrof.

De var alla pojkar i de övre tonåren – många av dem sade att de var rädda att talibanerna, någon annan beväpnad milisgrupp eller regimen skulle pressa dem att bli soldat.

Det var knappast en obefogad oro. Undersökningar har visat att de som hittills skickats tillbaka i många fall har enrollerats i någon av de stridande grupperna i Afghanistan.

Andra berättade att de helt enkelt inte kunde komma hem tomhänta. Familjen hade sålt egendom och närmast utblottat sig för att finansiera flykten till en framtid som skulle bli en räddning för dem alla. Ytterligare andra sade att deras familj förintats eller skingrats under kriget, att det inte fanns något hem att komma tillbaka till.

Med andra ord – dessa pojkar hade flytt från kriget och alla dess konsekvenser, direkta och indirekta. Men Sveriges och Europas hållning är att de ska skickas tillbaka.

Sverige går i spetsen för den politiken i samarbete med brittiska, holländska och norska myndigheter. Samprojektet kallas Erpum (European Return Platform for Unaccompanied Minors). Avsikten har varit att skapa förutsättningar för att skicka tillbaka minderåriga migranter till Afghanistan och Irak.

Det har förstås mött svåra hinder i fallet Irak, så nu ligger fokus på Afghanistan. Migrationsverket förhandlar med afghanska myndigheter om att de ska öppna ett ”välkomstcentrum” i Kabul för de hemskickade. Där är det tänkt att pojkarna ska återförenas med sina familjer. 

Idén om ett transithem i Kabul för tillbakaskickade migrantbarn har diskuterats i flera år. Lokala och internationella frivilligorganisationer, FN- och Europarådsorgan liksom myndigheter i Kabul har varit kritiska och inte minst pekat på riskerna för pojkarna själva. Erfarenheterna av tidigare satsningar av den typen är nedslående.

Men detta projektförsök har fortsatt, med hjälp av svenskt bistånd. Migrationsverket menar att riskerna överskattats, bara de grabbar ska skickas till centret för vilka man fått kontakt med anhöriga. Verket beskriver nu projektet som om det handlade om en sorts daghotell som bara skulle underlätta för familjerna att ta emot de förlorade sönerna. 
De försäkringarna kommer knappast att lugna kritikerna. Det är uppenbart att syftet med hela projektet är att effektivisera hemskickandet av migrantbarnen. En annan avsikt som syns i Erpums dokumentation är att dess själva existens skulle kunna sända en tydligare signal om att det inte lönar sig att försöka ta sig till Sverige.

Erfarna och kompetenta kritiker menar att mötet med familjen i många fall inte kommer att fungera och att många kommer att bli kvar på centret och där bli måltavla för politiska eller kriminella grupper. Andra menar att denna nya institution i praktiken blir ett alibi för europeiska myndigheter att skicka tillbaka migrantbarnen utan hänsyn till att en del av dem verkligen har ett behov av internationellt skydd.
Bägge varningarna är befogade.

Principen om barnets  bästa borde vara ledstjärnan. Konsultationer med pojkarna själva och deras anhöriga kan i vissa fall leda till slutsatsen att det är bäst för en del av dem att återförenas med familjen i Afghanistan. Men i många andra fall är det inte lösningen och då måste vi vara beredda att visa solidaritet.

”Välkomstcentret” är inte lösningen. Det kan i bästa fall underlätta en önskvärd familjeåterförening för några. Men i andra fall kan det bidra till nya tragedier för personer som borde ha fått vårt skydd.

Thomas Hammarberg