Go to main navigation

Essä

Se upp för indignationen

Kan man beskriva enorma problem och stora orättvisor, vardagen inom biståndet, utan att låta indignerad? Och vad innebär den indignerade tonen för läsare och, inte minst, mottagare av biståndet? Författaren Barbara Voors undersöker svenskarnas dystra bild av världen och var den bilden kommer ifrån.

Hur skulle jag börja? Året var 1993, på väg till Tanzania för att skriva en reseberättelse som blev När elefanter dansar (Gedins, 1994). Jag hade läst horder av text, var åksjuk av siffror och dystra fakta. Hur skulle jag våga åka alls? Tanzania, sa alla, var kaos. Möjligheten att beskriva det noll. Jag satte mig tyngd för att skriva för-ordet innan jag åkte. Med den indignerade tonen, nära den uppfordrande och än närmare den allvetande:

– Har ni inte märkt hur orättvist det är i… Är det inte hemskt att… Det är så illa att majoriteten av…

Allt jag skrev var ju sant! Jag var rättmätigt indignerad, var jag inte? Men texten blev stum. Till och med jag förstod: det här kommer ingen att vilja läsa. Boken och resan var dömd innan jag kommit till Arlanda. Med axlarna mot tinningarna stegade jag runt utanför mitt skrivrum. En äldre författare frågade hur jag mådde. Och så började jag indignerat om. Hans blick vek av, började syssla med sitt: en tepåse, lite mjölk.

– Vad handlar det om, egentligen? avbröt han.

– Jag kan inte skriva. Jag är rädd. Jag kan så mycket men förstår så lite.

Han gav mig ett råd jag hållit nära hjärtat sedan dess:

– Släpp pretentionerna. Skriv som om du vore galen.

Jag gick in på mitt rum och slängde allt. Sedan skrev jag som jag kände.

Den indignerade tonen har jag mött igen. Ofta i biståndssammanhang. Hur påverkar tonen oss som förmedlare av biståndsinformation? Hur påverkar den mottagaren? Och hur påverkar tonen läsaren, alltså den svenska opinionen?

Det svåra är att den upprörda tonen ofta är berättigad. Jag har själv skrivit om barn och känt hjärtat picka bakom datorn medan jag plockat fram siffror. Läst om hur gatubarn i Peru sniffar lim för att överleva prostitution, om deras "sängar" av pappkartonger o.s.v. Till och med använt mig av o.s.v. – ett effektivt sätt att distansera sig. Men vad ligger egentligen bakom denna indignerade ton? Sanningen är ofta så hemsk att vi inte står ut. I stället förlägger vi rädslan på vår läsare, överför den:

– Har du inte hört? Så orättvist att man bara…

Läsaren sjunker i soffan och skribenten bakom datorn i en gemensam uppgivenhet. Varje enskilt faktum kan vi inte ändra på. Siffror har inga ansikten och det enda vi ser återspeglas är vår egen vanmakt.

Hur påverkar då tonen mottagaren av biståndet? Kanske är en bättre fråga: vem har initiativet till problemformuleringen? Vad är orättvist och varför? Synen på mottagaren – eller samarbetspartnern som det heter – påverkas i längden av detta. Tanzaniern Abdulaziz Lodhi sa till mig:

– Det är lustigt med européer: för att ni ska kunna åka till Afrika, måste ni konstatera att det finns ett problem. Annars kan ni ju liksom inte resa dit. Ni söker pengar för att lösa problemet och åker sedan ner och tar itu med det. Då kommer frågan: tänk om verkligheten inte ser ut som ni trodde i er problembeskrivning? Tänk om vi inte vill bli räddade?

Sedan skrattade han, och sa:

– Mängden skratt står i direkt proportion till allvaret i det hela.

Det upprepades under min höst i Tanzania. I varje möte skrattade vi åt det svåra, för att stå ut. Men aldrig lämnade jag någon i en känsla av total hopplöshet. Varje möte förändrade mig och problemen. Vi träffar någon som lever i vår föreställda verklighet, och vi börjar i stället fråga: Hur känner du? Hur ser du på det hela? Uppgiften tycks oss inte längre omöjlig, offren är borta, fakta och siffror seglar undan en stund. När vi går från makro till mikro i ett verkligt möte, försvinner ofta den indignerade tonen som genom ett trollslag. (Lät jag inte själv lite indignerad där?!)

Vilket ansvar har vi mot läsare av rapporter och hem-
sidor, eller seminariebesökare? Olof Lagercrantz skriver i Om konsten att läsa och skriva (Wahlström & Widstrand, 1986): "Joseph Conrad, den polsk-engelske diktaren, skrev till en vän: – Vilka underbart goda nyheter att just du tycker om min bok ty man skriver bara halva boken, andra hälften får läsaren ta hand om." Så är det vid all kommunikation. Här kan man invända att få inom biståndsvärlden är kommunikatörer, de flesta är tjänstemän och experter. Men vi kommunicerar alla i text, ord eller kroppsspråk. Vad har då den svenska opinionen uppfattat? Svenskar har en mörk bild av Syd, dystopisk nästan. Man tror att enbart 10–20% av befolkningen i fattiga länder kan läsa och skriva, samt har tillgång till rent vatten och sjukvård, enligt Sidas attitydmätning (SCB, 2008). Verkligheten då? Det omvända: 70–80 % har tillgång till rent vatten, skola och sjukvård.

Det är också klart fler som tar avstånd från än som instämmer i påståendet "Levnadsvillkoren i de fattiga länderna har förbättrats avsevärt under de senaste trettio åren". SCB konstaterar sakligt: "Anmärkningsvärt är att högutbildade oftare än andra tar avstånd från påståendet."

Man blir alltså inte klokare av att läsa! Kan det bero på hur det är beskrivet? För det har ju blivit bättre de senaste fyrtio åren! På 1990-talet näst intill halverade Kina andelen som lever i fattigdom. En majoritet av världens barn vaccineras mot TBC och polio – en framgångssaga utan dess like. Det omöjliga har gjorts. Det vet redan alla i biståndsvärlden, men har vi lyckats kommunicera det?

Barack Obama blev president mot alla odds. Ett skäl var att han länkade sin egen historia till den större om Amerikas. En berättelse om hopp och förändring. Ett annat skäl var hans ton: kärleksfull, humoristisk, ärlig och självkritisk. Vem kunde inte älska honom när han svarade på om han rökte marijuana som ung: "Did you inhale?" "Yes frequently, that was the point, wasn’t it?" Bill Clintons lilla lögn som uppenbar fond. Tonfallet var bibliskt emellanåt, litterärt till och med. Och han berättade alltid om människor han mött, om deras liv och syn på problemen.

Så vad skulle en alternativ ton vara i biståndsvärlden? Vanlig är den sakligt objektiva, likt nyhetsjournalistens – fungerar effektivt inåt men förs ibland över utåt. Ironisk, cynisk, högmodig, kärleksfull, insmickrande? Själv tycker jag om den hoppfulla och medkännande, som jag till slut prövade i min bok. Att beskriva människor som jag skulle vilja bli beskriven. Man kanske kan pröva entusiasmerande och ödmjuk: "Spännande! Men svårt, vi har ingen riktig kläm på problemet, ens om det är något, men följ med!" Kan man kommunicera det och förvänta sig ökade biståndsanslag? Är det inte den indignerade tonen, den dystopiska världsbilden som får folk att öppna plånboken? Svaret är inte givet.

Frågan är om man får ha en hoppfull, ödmjuk och entusiasmerande ton i biståndsvärlden. Förmedla de goda exemplen, med givna förbehåll. Många gör ju redan detta. Författaren Bo Carpelan i Leva skrivande (Söderström, 1998): "En av grundförutsättningarna för att skriva är att man är oerhört nyfiken på tillvaron och samtidigt noggrann med vad man ser. Ordet ’noggrannhet’ inne-sluter en form av ärlighet och personlig strävan – att inte försöka vara mer och inte heller mindre än vad man är. Det är precis så det är."

Barbara Voors