Go to main navigation

Debatt

Sjukvård i skottlinjen

Våld mot vårdinrättningar och personal utgör en av de allvarligaste, men ändå mest försummade, humanitära frågorna idag. Det primära ansvaret för att förhindra att sjukvårdsinsatser utsätts för attacker ligger hos stater och alla parter som deltar i en konflikt, skriver Peter Maurer, från Internationella rödakorskommittén och Unni Karunakara, internationell ordförande för Läkare utan gränser.

Beväpnade män på sjukhus, trakasserade patienter, vårdinrättningar som används för att identifiera och gripa fiender, övergivna kliniker och förstörda sjukhus. Överbelastad räddningstjänst där medicinsk personal arbetar i skräck för repressalier för att ha erbjudit vård till en patient; ambulanser som blockeras från att hämta sårade, eller som hålls kvar i timmar vid vägspärrar, djupt rotade motsättningar som leder till att vissa grupper av människor nekas den medicinska hjälp de behöver.

Internationella rödakorskommittén och Läkare utan gränser fördömer alla handlingar som medvetet syftar till att snedvrida och förvanska medicinska åtgärder och att neka vård till sårade och sjuka. En patient kan inte vara en fiende. Sjuka och skadade är inte kombattanter. Medicinsk etik förpliktigar all vårdpersonal att ta hand om alla patienter och att hålla sjukvården fri från inblandning. Medicinsk personal måste agera opartiskt och avgöra vem som får vård enbart på medicinska grunder. För att göra detta måste de platser där de arbetar - ambulanser, mobila kliniker, vårdcentraler och sjukhus - vara säkra och neutrala.

Men från Syrien till Kongo-Kinshasa, från Bahrain till Mali till Sudan, verkar det som denna opartiskhet inte respekteras. Och civilbefolkningen betalar ett högt pris då många tusen berövas sjukvård.

Sedan december förra året har 29 personer dödats vid utförandet av poliovaccinationskampanjer i Nigeria och Pakistan, två av de tre länder där sjukdomen är endemisk. Som i alla de många andra fall av våld mot vårdinrättningar och sjukvårdspersonal, är offrens tragiska död och den smärta deras familjer genomlider bara de mest direkta konsekvenserna av attackerna. Tusentals barn som skulle vaccinerats riskerar fortfarande att drabbas av polio och förlamning. Organisationer som tillhandahåller sjukvård har tvingats att se över sin verksamhet och att även ta säkerhetsfrågor i beaktande i sitt arbete, utöver de andra utmaningar som det innebär att ge hälso- och sjukvård.

Problemets omfattning är oerhört oroande. De flesta incidenter som på ett eller annat sätt gör att sårade och sjuka människor förvägras vård rapporteras aldrig. Utom synhåll för vårdpersonal, regeringar och internationella organisationer fortsätter ett okänt men säkerligen stort antal människor att drabbas av sjukdom eller skadas utan att ha tillgång till sjukvård.

Läkare utan gränser och Internationella rödakorskommittén försöker avslöja omfattningen och följderna av hoten mot sjukvården. Målet är att åstadkomma en verklig förändring så att människor kan få tillgång till den sjukvård de behöver utan rädsla, oavsett vilka de är eller var de befinner sig.

Hur vårdpersonalen – personal som deltar i förvaltning, administration och transporter samt diagnos, förbyggande vård och behandling – själva uppträder och beter sig är av avgörande betydelse. Att säkerställa att deras arbete accepteras i samhället och av politiska och militära grupper är en grundläggande förutsättning för att kunna verka i känsliga och instabila områden. Detta kräver att man som personal visar en otvetydig respekt för medicinsk etik och opartiskhet.

Det finns fall, till exempel i områden i Afghanistan där våra organisationer arbetar, där sjukvårdsinrättningar är säkra platser och där sjukvården har tryggats, trots att regionen är drabbad av brutalt våld. Om vi vill säkerställa att dessa fall inte förblir anmärkningsvärda undantag från regeln och att alla aktörer tar sitt ansvar för att skydda sjukvården, behöver vi en samlad, global ansträngning.

Symboler som tydligt anger sjukvårdsverksamhet, såsom Röda korset och Röda halvmånen eller Läkare utan gränsers emblem, måste respekteras och sjukvården måste skyddas. När dessa symboler utnyttjas, eller ignoreras, kan inga sandsäckar i världen skydda patienter och vårdpersonal.

Den verkliga utmaningen är att hitta sätt att förhindra att dessa händelser. Det primära ansvaret för att förhindra att sjukvårdsinsatser motarbetas, missbrukas eller utsätts för riktade attacker ligger hos stater och alla parter som deltar i en konflikt. Vårdpersonal måste få stöd i att utföra sina medicinska uppgifter, och stater måste se till att alla tänkbara åtgärder vidtas för att skydda medicinsk verksamhet genom nationell lagstiftning, och genom att säkerställa att skyddande åtgärder genomförs.

Skyddet av sjuka och skadade är centrala i Genèvekonventionerna. Trots detta utgör våld mot vårdinrättningar och personal en av de allvarligaste men ändå mest försummade humanitära frågorna idag. Sjukvård gynnar alla, stridande och civila, och en person i behov av hjälp ska kunna få tillgång till vård, utan villkor.

Peter Maurer
Ordförande för Internationella rödakorskommittén
Unni Karunakara
Internationell ordförande för Läkare