Go to main navigation

Debatt

Större öppenhet behövs i biståndspolitiken

Trots regeringens tal om öppenhet och löften om dialog har biståndsminister Gunilla Carlsson i tysthet och i en sluten process redan gjort större reformer i biståndet än riksdagen gjorde i sin senaste reform 2003, då stora och breda konsultationer gjordes. Det skriver Bo Forsberg, generalsekreterare för Diakonia.

UD och Sida utformar i dag nya samarbetsstrategier för ett 30-tal länder, så kallade resultatstrategier. Resultat är viktigt, men ska utformas från demokratiskt utformade planer i mottagarländerna. Att sitta i Sverige och bestämma, ligger inte i linje med de erfarenheter kring biståndets kvalitet som återspeglas i internationella överenskommelser. Man riskerar en återgång till ett bistånd styrt av givarnas behov och önskningar – inte behoven och önskemålen.

Den biståndspolitiska plattformen hade kunnat sätta de övergripande ramarna för detta, men den är inte klar. Inte i någon av dessa processer har regeringen öppnat upp diskussionen kring de underlag, riktlinjer och principer som är vägledande. Ordningsföljden i denna process är uppseendeväckande. Först borde den övergripande biståndspolitiska plattformen ha utformats. Därefter ramverket för samarbetsstrategierna för länderna och slutligen själva strategierna.

Nu är ordningen bakvänd.

Svensk biståndspolitik är just nu toppstyrd och var kvalitetsbedömningarna görs är oklart. Listan på beslut med oklart underlag i slutna processer från UD kan göras lång. Några exempel:

• Budgetstödet till Zambia avbröts med hänvisning till korruption, trots att landet uppfyllde Sveriges egna kriterier för budgetbistånd. Samtidigt ökas biståndet till Afghanistan, vars statsapparat är känd för sina korruptionsproblem.

• Sidas styrelse uppges efter UD:s instruktioner överväga att avveckla biståndet till de kvarvarande tre länderna i Latinamerika, trots att delar av Sveriges arbete är unikt med goda resultat, enligt Sida. Motivet sägs vara att länderna inte är låginkomstländer, men internt på Sida säger man att det även handlar om minskade förvaltningsanslag. Svenskt bistånd ska enligt riksdagens beslut stödja människor som lever i förtryck och fattigdom och inte bara styras av hur landet de lever i klassificeras i enkla och grova ekonomiska måttstockar.

• Om BNP nu skall styra vart biståndsmedlet går är det märkligt att ett låginkomstland som Burkina Faso fasas ut. Samtidigt som man planerar insatser i medelinkomstländerna Tunisien och Libyen.

Diakonia välkomnar ett mer resultatinriktat bistånd – så länge det utgår från lokala behov och planer. Ett modernt och framåtsyftande bistånd handlar om att bygga institutioner, förändra attityder och strukturer, men blir aldrig effektivt och långsiktigt hållbart om det utformas av givarna. Vi ser stora möjligheter att utveckla biståndet bland annat genom ett mer aktivt lyssnande, där parlamenten, regeringarna, de olika biståndsaktörerna och inte minst mottagarna själva involveras i större utsträckning. Ett bistånd där deltagande och engagemang uppmuntras kan öppna upp demokratiska processer och ge röst åt marginaliserade grupper.

 Att regeringen inte tar till vara på, eller vill ha dialog med, biståndets aktörer och den svenska riksdagen är beklagligt.

Konkret vill vi att regeringen:

• Utvärderar de fyra pilotfall som görs för Zambia, Tanzania, Burma och Somalia, innan man utformar och sjösätter ytterligare ett trettiotal resultatstrategier. Hur ser det ut med ägarskap, uppföljning och givarsamordning? Ökar byråkratin för mottagarna?

• Öppnar upp processen kring den biståndspolitiska plattformen och formerna för resultatagendan. Besluten bör fattas brett och riksdagen måste vara involverad för en långsiktig och hållbar politik.

• Ökar antalet personer i fält som kvalitetssäkrar biståndet. Att finnas nära verksamheten, ökar transparensen och säkrar kvalitén. Förslagsvis kan det finansieras med medel som nu används till ambassader i OECD-länder. Detta är viktigare än att finansiera ambassaderna i Tokyo, Reykjavik, Canberra, Abu Dhabi etc. med biståndsmedel.

Vi vill gärna ha svar från regeringen angående detta.

Bo Forsberg
Generalsekreterare för Diakonia