Go to main navigation

Debatt

"Sverige borde satsa på jordbruk i Kenya"

Sveriges landstrategi för Kenya är inte verklighetsförankrad. Det livsnödvändiga jordbruksstödet prioriteras ner på bekostnad av osäkra satsningar på demokrati och mänskliga rättigheter. Det anser Anders Östman som under trettio år har arbetat med det svenska biståndet.

Det har varit ett stort privilegium att få jobba med utvecklingsfrågor under drygt tre decennier. Sida var en kunnig och engagerad biståndsmyndighet. Huvuduppgiften och riktningen var att bidra till utveckling. Det var lätt att försvara.

Numera ser Sida mera ut som en diversebutik där viktiga frågor som miljö, jämställdhet, privat företagsamhet, demokrati och mänskliga rättigheter blandats i en kompott som tros leda till utveckling. Riktningen – att gåfrån fattigdom till välstånd, har gått förlorad.
Det är svårare att förklara och försvara. Jag ska illustrera det med några iakttagelser från mitt nya hemland, Kenya. Här är jordbruket fortfarande huvudnäringen. Kenya har även en stor turistsektor och en relativt välutvecklad industri.

Kenyanerna är arbetsamma, vilket delvis förklarar varför Kenya uppnått stora framgångar sedan självständigheten, trots stora utmaningar och en elit som för det mesta har förväxlat de egna personliga ambitionerna med fattigdomsbekämpning.

I gällande strategi för biståndet till Kenya, som är på 400 miljoner kronor, sägs att stödet ska ge fattiga människor möjligheter att förbättra sina levnadsvillkor och förverkliga sina mänskliga rättigheter. Strategin anger tre verksamhetsområden: miljö och naturresurser, urban utveckling och demokrati och mänskliga rättigheter.

Tilltalande? Kanske, men detta avslöjar bristande insikt om vilka faktorer som kan förbättra människors välstånd i Kenya. De förefaller uppställda på långt avstånd från verkligheten.

Fortfarande lever ungefär hälften av landets befolkning under fattigdomsgränsen. Fattigdomen liksom antalet fattiga hushåll har ökat mellan 2005 och 2013. En tredjedel lider av undernäring. Avkastningen per hektar jordbruksmark har bara ökat marginellt sedan 1970 och importen av livsmedel ökar.

 Kenya leder en torkperiod fortfarande till hungersnöd i vissa områden. En liter mjölk kostar ungefär lika mycket som i Sverige, trots att en arbetare i Sverige tjänar per timme vad en motsvarande här kan hoppas tjäna per vecka. Några menar att det finns en växande medelklass, men den utgör endast runt en procent av en befolkning på drygt fyrtio miljoner.

I stort handlar detta om låg produktivitet, framför allt inom jordbruket, och bristande infrastruktur. Jordbruk anses föråldrat och efterblivet, stadslivet däremot eftersträvansvärt och glamoröst, trots mycket tuffare levnadsvillkor. Biståndsgivarna hänger på, medan småbönderna som är satta på undantag i Kenya borde utgöra målgruppen för utvecklingspolitiken och biståndsgivarnas stöd.

Insikten om att Kenya måste genomgå en ekonomisk omvandling för ökat välstånd saknas. Givarna, inklusive Sverige, ägnar sig i stället åt att predika demokrati och mänskliga rättigheter, där sambandet med de faktorer som leder till högre välstånd är svagt. Demokratisering är viktigt, men i Kenya har den främst lett till att konkurrerande eliter i större utsträckning tävlar om makten för sina egna ändamål, inte om utveckling.

Medan vi stödjer ändamål som endast är svagt relaterade till ökat välstånd ägnar sig till exempel koreaner åt stöd till geotermisk energi, kineser åt vägbyggen och byggnader. Varför tappade vi riktningen?

Anders Östman

mångårig f.d. Sidachef i Afrika