Go to main navigation
Diana Janse arbetar på Utrikesdepartementet. I januari utkom debutboken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, en kombination av reportage- och dagbok från de nära två år hon tjänstgjorde i Kabul som enda svensk diplomat.

Diana Janse arbetar på Utrikesdepartementet. I januari utkom debutboken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, en kombination av reportage- och dagbok från de nära två år hon tjänstgjorde i Kabul som enda svensk diplomat.

Foto: Severus Tenenbaum

Essä

”Talibanerna är chanslösa”

Talibanerna vill vrida klockan tillbaka. Men de kommer inte kunna stå emot de starka krafter som gör att moderniseringen tränger in i Afghanistan. Det menar diplomaten och författaren Diana Janse.

Hur gärna vill man inte vrida klockan tillbaka ibland, som en grötgrå aprilmorgon när man hellre stannar i sängen några timmar till?

Få tar uppgiften på lika stort allvar som talibanerna. Och då pratar vi inte om ynka timmar utan om århundraden. Talibanerna är traditionalister i den mening att deras mål är att återskapa den renhet som Koranen föreskriver, en tillvaro som liknar det liv som profeten Mohammed levde under 500- och 600-talen. Enligt deras tolkning av Koranen betyder det: ingen dans, inget smink, totalt osynliggjorda kvinnor, heltäckande kläder, förbud mot att raka sig, lyssna på musik, flyga drake och titta på teve.

På samma sätt som vi har stereotypa bilder av orienten och kulturen där, tecknar talibanerna en lika stereotyp bild av västvärlden, hur livet här kantas av kall effektivitet, utbredd glädjelöshet och själlös kunskap i kontrast till deras ideal – upplyst vishet.

På få ställen bryts traditionalism och modernitet så hårt och brutalt mot varandra som i Afghanistan. Man behöver inte komma långt utanför Kabuls stadskärna för att finna små fickor av vad som närmast är medeltid med åsnor och lerhus längs vägarna. Ingenstans syns några tecken på elektricitetens intåg eller ens någon rostig Toyota Corolla.

Men samtidigt, några kvarter bort, sköljer 2000-talet in. Piratkopierade dvd-filmer med Bollywood- och Jason Bourne-filmer på ett skraltigt bord i solen, satellitdiskar i rad på några lerhus, en Humvee full av soldater med wraparound-glasögon, ett köpcentrum med något så revolutionerande som en rulltrappa bakom fasadens spegelglas, flickor med ryggsäckar på väg hem från skolan, cocacolaburkar i prydliga staplar i en kiosk.

Mot det senare stretar talibanerna med alla till buds stående medel. Talibanerna, ja. Med dem menar jag de religiöst radikaliserade och ideologiskt motiverade ledarna i det väpnade motståndet mot den afghanska regeringen i allmänhet och mot utveckling i synnerhet.

Fotfolket – frustrerade, fattiga män som den hjärtskärande afghanska fattigdomen jagat i armarna på ledarskapet – är inte nödvändigtvis ideologiskt motiverade.

Flickskolor bränns, lärare hotas, regeringssoldater sprängs, mullor som inte tycker som talibanerna skräms med nattbrev eller avrättas för att talibanerna vill statuera exempel.

Trots att motståndet mot reformer och moderna företeelser i Afghanistan är våldsamt menar jag att de är oundvikliga. Talibanerna har att slåss mot krafter så mycket starkare än dem.

Människans vilja till en drägligare vardag, till exempel. Utveckling är inte möjligt utan förändring. Det är ganska uppenbart att man inte kan ha det som man alltid haft det och samtidigt få det bättre. Alla afghaner jag träffat vill ha det bättre och har idéer om hur detta bättre skulle te sig just för dem: värme, el, vatten i kranen, mat på bordet, ett dräneringsdike längs åkerplätten, sjukvård, en telefon så man kan ringa släktingarna i Iran eller USA, en möjlighet att ge sina barn utbildning och ett par skor på fötterna så de kan gå till skolan, kanske en bil så man kan åka till marknaden längre bort – den som det är för långt för åsnan att gå till.

Sedan talibanerna satt vid styrspakarna har globaliseringstakten också växlat upp. Även om det i Afghanistan ännu finns små fickor av medeltid så är det också ett samhälle under starka influenser från omvärlden. Aldrig har de varit starkare än nu. Miljontals återvändande flyktingar från grannländerna har med sig andra kunskaper och erfarenheter i bagaget. En liten men framväxande medelklass i storstäderna skickar sina duktigaste söner utomlands för att utbilda sig, i biståndsorganisationer lär sig en ny generation afghaner administration, ekonomi och projektledning, på Kabuls stoltaste hotell är servicen lika bra som någon annanstans i Asien.

I så gott som varje provins sprider återvändande afghaner, biståndsarbetare och soldater från världens alla hörn nya impulser omkring sig. Trots de många utmaningarna på makropolitisk nivå flyttas positionerna fram med små steg, än här, än där, på gräsrotsnivå.

Nyfikenheten på vad livet skulle kunna vara är ett annat hot mot talibanernas bakåtsträvan. Att uppskattningsvis halva Afghanistans befolkning är under 20 år bidrar till min optimism. Många av dagens ungdomar i storstäderna har växt upp utan egna minnen av talibanernas alla förbud och skygglappar. De har närts av den populära och progressiva kanalen Tolo TV:s nyhetsprogram och omvärldsanalyser, med musik, sport, nöjen och humorprogram. De drömmer om att köpa nya jeans och gå på konserter med turkiska popstjärnor eller själva vara med i "Afghan Star", Afghanistans eget "Idol", snarare än att klippa ned elledningarna och kasta ut teven.

Modiga afghanska kvinnor som bryter ny mark stör också talibanernas kamp. Kvinnliga parlamentariker som lärt sig hur man organiserar sig över etniska gränser för att driva sina hjärtefrågor. Lärarinnor som lär en ny generation av flickor att läsa, ett privilegium deras mödrar knappast åtnjöt. Kvinnor som utbildar sig på universiteten. Kvinnor som vågar ifrågasätta den rådande och i många avseenden kvinnofientliga tolkningen av islam. Hur kan man få ett samhälle att lyfta om halva befolkningen konsekvent ställs utanför? Det är – för att citera Malalai Joya, parlamentariker från Farahprovinsen – som att försöka få en fågel att flyga med en vinge.

Nej, med mindre än att talibanerna lyckas isolera Afghanistan kommer de inte kunna stoppa tiden – vår tid med sina idéströmningar och ideal – från att fortsätta sippra in i landet.

Och Afghanistan är inte Nordkorea. Landet ligger inte på en liten halvö i utkanten av den euroasiatiska landmassan, utan mitt i Centralasien. Över årtusendena har det varit en korsväg mellan öst och väst, mellan nord och syd. Gränserna är lika porösa i dag som någonsin tidigare – bara avstånden är så mycket kortare, bara idéerna och impulserna färdas så mycket snabbare.

Jag tror att vi – vi som i det internationella samfundet, vi som i svenska skattebetalare, vi som i enskilda individer med ett personligt engagemang – har en viktig roll att spela i att stötta alla afghaner som vill ha ett land för 2000-talet. Med bistånd, idéer, debatt och engagemang, råd och dåd kan vi göra skillnad.

Det finns redan i dag tydliga sprickor i talibanernas 500-talsfasad. Inte ens de själva förmår att stå emot moderniseringens våg med hjälp av mediedriven och utstuderad skrämselpropaganda, med satellittelefoner, bombvästar och pickupbilar. De väljer också en del av allt det som kommit från väst, bara mer selektivt. Satellitkommunikation med företaget Thuraya är okej, kvinnor som jobbar är inte okej.

Talibanerna kan inte vrida tillbaka klockan. Inte ens med nattbrev, piskrapp eller publika avrättningar.

 

Diane Janse
Diane Janse arbetar på Utrikesdepartementet. I januari utkom debutboken En del av mitt hjärta lämnar jag kvar, en kombination av reportage- och dagbok från de nära två år hon tjänstgjorde i Kabul som enda svensk diplomat.