Go to main navigation
Karin Alfredsson

Karin Alfredsson är journalist och författare som skriver om kvinnoförtryck.

Foto: OmVärlden

Essä

"Utan köpare – ingen marknad"

Har du sett filmen Lilja4Ever och trodde att du visste hur sexslavhandel fungerar? Kanske har du dessutom läst Roslund/Hellströms deckare Box 21 och är alldeles bergsäker?

Tyvärr – din kunskap är gammal. Sexslavhandlarna har blivit smartare och övergreppen svårare att bevisa. Slavarna behandlas – lite – bättre.

Men slavhandeln består.

Molly, vars historia jag vill berätta, har aldrig varit inlåst och får mycket sällan stryk, men det gör henne knappast till en "lycklig hora".

"Jag kommer från en fattig by strax utanför Benin City i Nigeria, Afrika. Där finns mycket våld, och många kriminella. Många före mig har rest till Europa och kunnat skicka hem mycket pengar till sina familjer, så när jag fick frågan blev jag glad.

Jag ljuger om jag säger att jag inte hade någon aning om hur arbetet kunde se ut. Jag förstod att man nog måste betala med lite sex ibland, det händer ju hemma också, har hänt sedan jag var ganska liten, faktiskt, men mest skulle jag arbeta på restaurang. Det sa Madam och det trodde jag. Det trodde de andra också. Vi var åtta flickor som reste tillsammans.

Vi flög till Italien. Det var dyrt, både biljetten och alla papper som Madam måste ordna för att vi skulle komma in i landet.

Vi fick skriva på att vi skulle betala tillbaka, och sedan hade vi en Jojoceremoni, tillsammans med Jojoprästen, familjen och Madam, för att förfädernas andar skulle beskydda oss alla under resan. Jag tyckte att det kändes bra, att andarna var på min sida. Senare har jag blivit mer osäker.

När vi kom till Italien fick vi plocka jordgubbar. Det var okej, bättre än hemma, men väldigt dåligt betalt, och det är ju dyrt att leva i Italien. Jag kunde inte betala tillbaka något av det jag var skyldig, och det fungerade ju inte, det förstod jag. Vad skulle hända med min familj om jag inte skötte mig, och vad skulle andarna göra?

Jag var länge i Italien och jag kan prata italienska. Ibland arbetade jag i en fabrik, ibland som prostituerad. Det var tufft på gatan. Jag fick inte välja hur många kunder jag skulle ta emot och jag kunde inte ställa några krav. Jag var hela tiden rädd för att jag skulle få någon sjukdom.

Madam hade hyrt en lägenhet där vi flickor fick bo. Hyran var också dyr, och skulden krympte nästan inte alls när jag arbetade i fabriken.

Sedan kom den allmänna flyktingamnestin och vi fick uppehållstillstånd. Då blev det lite lättare, och Madam började prata om att vi skulle flytta på oss. Vi kunde ju resa inom EU. Sverige var ett bra land, sa hon. Då hamnade vi i Göteborg, här på Rosenlundsgatan.

Det är jobbigt att arbeta på gatan i Sverige. Egentligen vet jag inte varför vi ska vara här. Det är lättare i Tyskland eller i Danmark har jag hört. Här är polisen på oss hela tiden och torskarna är försiktigare eftersom de kan bli straffade.

De andra tjejerna på gatan gillar oss inte. De kallar oss "svartingar" och skriker åt oss att vi har hiv och kommer att smitta ner alla. Jag har inte hiv! Det kollar jag upp hela tiden.

Många av de andra tjejerna kommer från länder som Polen eller Rumänien, men det är vi nigerianskor som syns och märks.
Tre månader i taget kan vi vara här. Sedan åker vi tillbaka till Italien ett tag. Det är bra. Jag har min pojkvän i Italien. Men jag tycker verkligen om Sverige, fast det är kallt här. Jag skulle vilja stanna och få ett vanligt jobb, men hur skulle det gå, med min skuld till Madam?

Anmäla henne skulle jag aldrig klara, fast socialarbetarna och polisen säger att jag skulle få hjälp om jag vittnar. Jag visste ju – ungefär – vad jag gav mig in på och ingen har slagit mig eller tvingat mig. Vilka jobb skulle jag kunna få här? Och hur skulle det gå med min familj?

Nej, det bästa vore om jag kunde avancera, kanske bli en Madam själv. Då skulle jag slippa torskarna, tjäna mer pengar och kanske kunna flytta hem, som rekryterare.

Vem som sitter högst upp, ovanför Madam, och drar i alla trådar?

Det har jag ingen aning om."

Nej, jag har inte träffat "Molly". Hon är en fiktiv gestalt, skapad med utgångspunkt från det socialarbetarna i prostitutionsgruppen i Göteborg luskat fram från sina samtal med det 30-tal tystlåtna och artiga nigerianskor de har träffat på gatan.

Molly är ett exempel på hur de moderna sexslavhandlarna agerar. De inlåsta och misshandlade kvinnor som gestaltats i Lilja4Ever och Box 21 visade sig, när polisen hittade dem, vara utmärkta vittnen, och där fanns mängder av handfasta bevis mot hallickarna. Människohandlarna fälldes i rätten – alltså måste de byta taktik.

I dag är det svårt för polis och åklagare att vinna mål om människohandel i Sverige. En anledning är att domstolarna påverkats av bilden av den inlåsta Lilja.

Om en kvinna haft nyckel till sin lägenhet och regelbundet setts köpa mjölk i den lokala Konsumbutiken – kan hon då vara offer för människohandel? Varför har hon helt enkelt inte rymt?

Varför har hon inte gått till polisen?

Det finns mängder av anledningar. Det första är antagligen att hon tycker att hon har en – större eller mindre – egen skuld. Anpassningen till prostitutionslivet sker ofta gradvis, där kvinnan till synes själv är med på upptrappningen. Från "vanligt" lågavlönat slavarbete till någon torsk vid enstaka tillfällen kan steget kännas litet, sedan lite fler torskar, kanske i fina lägenheter i gang-bang-sammanhang, sedan 10 torskar om dagen i en lägenhetsbordell, sedan …?

Det gemensamma för de kvinnor som socialarbetarna möter är att de är trasiga människor. Det gäller även svenska prostituerade. De ser sig inte som offer, snarare som överlevare.

De flesta av dem har bedrövliga erfarenheter – "jag kunde knulla innan jag kunde cykla". Deras kroppar finns till för någon annan. En "snäll" hallick kan vara den första människa som någonsin brytt sig.

Den lilla promenaden mellan bordellen och Konsum kan vara den enda de företagit i Sverige på egen hand. De har ofta inga egna identitetshandlingar och inga egna pengar. De har aldrig, i hela sitt liv, litat på en polis.

Och utnyttjade, det har de alltid blivit. Det är alldeles normalt.

PS 1. Jag har bestämt mig för att inte tala om "trafficking" utan använda ordet "sexslavhandel". Jag vill inte att det ska låta som ett logistiskt hanteringsproblem.

PS 2. Som skönlitterär författare i förändra-världen-branschen är jag djupt imponerad av det genomslag som Lilja4Ever och Box 21 fått. De var riktiga beskrivningar, då. Låt oss bara fylla på mer fler bilder som kan påverka och – just det – förändra världen.

PS 3. Fortfarande är det stora problemet de svenska torskarna. Utan köpare – ingen marknad. Det talar vi alldeles för lite om.

Karin Alfredsson

Journalist och författare. Hennes böcker handlar om kvinnoförtryck i världen. Den tredje romanen, Klockan 21.37, utspelar sig i Polen och har orsakat en polsk medie-storm för sin kritik mot den polske påven Johannes Paulus II.