Go to main navigation
Göran Hydén och Inge Gerremo

Göran Hydén och Inge Gerremo saknar fokus på Afrika i diskussionen Sveriges internationella utvecklingssamarbete. 

Foto: privat

debatt

”Afrika har försvunnit ur sikte”

Trots ett påstått svenskt fokus på Afrika inom det internationella utvecklingssamarbetet verkar engagemanget för kontinenten försvunnit. Med lång erfarenhet av utvecklingsarbete i Afrika efterlyser Inge Gerremo och Göran Hydén ett ökat fokus på regionen.

Återigen fokuserar diskussionen i media på enskilda uppblossande händelser i Afrika. Just nu gäller det stridigheterna i Etiopien om än så viktiga att rapportera om. Men var finns en mer långsiktig analys och diskussion om den afrikanska utvecklingsproblematiken? 

I våra två rikstidningar Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, har sådana långsiktiga och mer djuplodande perspektiv saknats helt under 2020 förutom två tänkvärda understreckare i Svenska Dagbladet, i somras, av Per Wästberg. Afrika verkar ha alltmer försvunnit ur vårt sikte.

Detta står i bjärt kontrast till situationen för sextio år sedan då Afrika blev en angelägenhet för allmänhet och politiker i Sverige. Det lyftes fram av det svenska samvetet som kraftfullt förkastade kolonialismen. 

Vi visste lite om Afrika, men engagemanget och intresset fanns där. Ledar- och kulturredaktioner öppnade sina sidor för analyser av de nya afrikanska staternas utmaningar. Vare sig inläggen andades hopp eller tvivel om Afrikas framtid fanns ambitionen att analysera förutsättningarna.

Avsaknaden av en sådan ambition är kanske den största skillnaden mellan nu och då. Sedan 1980-talet har de afrikanska länderna tvingats in i globala regimer tillkomna med hjälp av västerländska givarnationer. Först rörde det sig om ekonomisk strukturanpassning till en nyliberal order. Sedan följde krav på demokratisering. 

De afrikanska regeringarna har inte bara förlorat en stor andel av sin suveränitet. De måste också rätta sig in i det globala ledet. De analyser som numera görs handlar om hur långt Afrika kommit i detta avseende.

I detta läge är det inte konstigt att Afrikaintresset svalnat. Trots påståenden att kontinenten håller på att ”resa sig” görs inga seriösa försök att diskutera huruvida så är fallet och vilka möjligheterna är för en afrikansk ”renässans”. Allmän eller politisk opinion bryr sig inte. 

Undantagen finns i aktivistkretsar, men även där har Afrika hamnat i skuggan av globala angelägenheter som klimatet och miljön. Det viktigaste är att få afrikanerna att omfatta och genomföra gällande globala mål.

Detta synsätt styr också biståndet. Vi är övertygade om dess positiva roll, men samtidigt kritiska mot att svenska beaktanden i så hög grad får dominera. Denna hänsyn är naturligtvis delvis oundviklig eftersom det rör sig om skattebetalares pengar, men vad som händer alltmer är att förhållandena i mottagarländerna blir en bisak. 

Den likriktning och byråkratisering som ägt rum i biståndsvärlden har skapat en situation där frånvaron av gedigen kunskap och analys av förhållandena i afrikanska länder numera är ett huvudskäl till att biståndet inte uppnår resultat. Det är en viktigare orsak än brister i förvaltningen.

En bättre förståelse av förhållandena börjar med att det afrikanska samhället inte styrs av staten – den institution som givarna främst stöder. Samhället är inte förankrat i ekonomisk produktion utan i social konsumtion. 

Sociala grupper och politiska partier är inte baserade i ekonomiska intressen som driver samhället framåt. I stället är ambitionen att få tillgång till offentliga resurser för egen vinning och fördelning. Detta är bakgrunden till både etniska konflikter och korruption. Det senare är inte resultatet av udda beteende. Det är snarare en del av samhällets DNA. 

Vill man som givare bidra till förändring räcker det inte att inrikta sig på symtomen. Man måste först analysera de underliggande faktorerna. Det är inte minst fallet med det afrikanska jordbruket som länge uppfattats som ett sorgebarn.

De fysiska förutsättningarna för jordbruksproduktion var vid självständigheten stora i de flesta afrikanska länder. Där förelåg ett överflöd av mark och exempel från kolonialtiden att den kunde uppodlas effektivt. Jordbruk var emellertid inte de nya ledarnas prioritet trots att de som regel hade ena foten kvar på landsbygden. 

För ledarna hägrade industrialisering och chansen att bygga upp den politiska apparat som skulle tillförsäkra dem makten. Enpartisystem blev mottot till vilket de flesta biståndsgivare, inklusive de nordiska, gav sitt tysta medgivande under ländernas uppbyggnadsskede.

Erfarenheter som vi båda författare fick redan på 1970-talet var att bönder i gemen insåg att eliten i huvudstäderna inte lyssnade på dem. I detta läge gällde det att fortsätta forma sin framtid på invant sätt inom den egna gemenskapen. 

Den afrikanska landsbygden har aldrig gått igenom någon egentlig jordbruksomvandling såsom skett i Sydostasien. Än mindre har man upplevt en grön revolution som i Indien och Mexiko på 1960-talet. 

Den småskaliga produktion som gradvis vuxit fram i Afrika har aldrig haft ökad produktion som huvudsyfte. Istället har folk skapat sin tillvaro baserad på att parallellt med jordbruket fortsätta vara jägare och samlare. En säkrad konsumtion och social trygghet för den egna gruppen har förblivit människors viktigaste målsättning. 

Detta levnadssätt var något vi i de nordiska länderna fick erfara när vi hoppades att våra idéer om kooperativa brukningsformer för ett effektivare jordbruk skulle passa in i afrikanska sammanhang. Dessa idéer slog aldrig igenom därför de institutionella förutsättningarna i samhället saknades.

Utveckling i Afrika har visat sig betydligt mer invecklat än vi från vår horisont genomgående är beredda att acceptera.

Vi tror på Afrikas framtid, men vi måste vara realistiska vad gäller förutsättningarna. Kontinentens utmaningar är stora. Dit hör den komplicerade vägen till produktionssamhället och steget mot en befolkningstillväxt under inhemsk kontroll. 

De fysiska förutsättningarna finns även med dagens klimatutmaningar, men det gäller att utgå från hållbara lokala institutionella former. Vi har all anledning att inför framtiden återställa siktet på Afrika.

Inge Gerremo, f.d. lantbruksråd i Rom och ledamot av Kungl. Skogs- och Lantbruksakademin

Göran Hydén, professor emeritus i statsvetenskap vid University of Florida och Afrikaforskare