Go to main navigation
Ann Svensén

Ann Svensén, generalsekreterare för Individuell Människohjälp.

Foto: Tommy Persson

debatt

"Asylrätten värnas inte med bara vackra ord"

Om Sverige låter ”behovet av andrum” ersätta asylrätten så har vi påbörjat en nedmontering av det internationella rättssystemet. Vi visar då andra stater att det är okej att relativisera människors grundläggande rättigheter. Vad vill vi egentligen leva i för sorts samhälle? Det frågar sig Ann Svensén, generalsekreterare för Individuell Människohjälp.

När flera europeiska länder, däribland Sverige, antagit lagstiftning som i sin tillämpning inskränker asylrätten måste vi lyfta debatten om vilken sorts samhälle vi nu håller på att skapa. Även tillfälliga lagar bidrar till en normförskjutning som blir permanent om den inte utmanas. För asylrätten kan inte värnas med bara vackra ord. Det är i nationella lagar och i lagarnas tillämpning vi kan säkerställa att människor på flykt får sin rätt till skydd prövad. I förlängningen är det hela vårt system med universella mänskliga rättigheter som står på spel, och de viktigaste lärdomarna från 1900-talets stora krig.

Därför är jag idag oroad av hur tunga företrädare för en majoritet av partierna i riksdagen allt oftare använder sig av en retorik som för bara en handfull år sedan skulle betecknats som främlingsfientlig. Kan vi idag säga att Sverige är ett land som värnar asylrätten, och som står upp för de universella mänskliga rättigheterna?

Flyktingars rätt att söka skydd i andra länder tillkom inte ur tomma intet. Andra världskrigets fasor drev miljontals människor i desperat flykt från sina hem. De flydde från gaskamrar och städer bombade till smågrus. IM, Individuell människohjälp, grundades av Britta Holmström som ett svar på den desperation och misär hon mötte hos flyktingar i Tjeckoslovakien 1938. Samma desperation och misär som föranledde det internationella samfundet att enats om den första konventionen om flyktingars rättigheter 1951. Samma desperation och misär som vi möter i världens flyktingläger idag. Asylrätten handlar om dessa individers rätt till skydd, och om staters skyldighet att skydda.

Därför måste vi nu påminna oss om vad asylrätten är, och varför vi har konventioner om mänskliga rättigheter, och varför vi säger att de är universella. På samma sätt som barnkonventionen är till för att hindra oss att göra barns trygghet och säkerhet till en förhandlingsfråga i dagspolitiken, så är asylrätten och flyktingkonventionen till för att undvika att göra flyktingars överlevnad till en fråga om politisk vilja. Det går förstås att invända att så är det i alla fall. Ett samhälles skydd av de svagaste är till slut alltid en fråga om politisk vilja.  Men just därför är de universella mänskliga rättigheterna så viktiga att försvara som norm. Det är därför vi har ratificerat konventioner och gjort dem till lag.

Därför oroas jag när Europeiska rådets ordförande Donald Tusk vid det stora flyktingtoppmötet i New York inte ens nämnde asylrätten i sitt anförande. Istället talade han om behovet av ”ett nytt pragmatiskt förhållningssätt” till migrantsituationen i världen. EU-processen kring ett ny gemensamt asylsystem (CEAS) visar vad detta förhållningssätt innebär. Det handlar främst om att hindra människor på flykt från att nå EU:s gränser. Det nya förslaget innehåller också olika åtstramningar kring själva asylprocessen och samtidigt en ökning både av de humanitära biståndet och av antalet kvotflyktingar till EU. Kommissionens förslag innebär också att medlemsstater ska hindras ha en generösare flyktingpolitik. Tusks tal i FN lämnar inget utrymme för tvivel i frågan – EU:s gränsskydd är det överordnade politiska målet.

Sverige, och EU, har länge varit några av de starkaste försvarana av de universella mänskliga rättigheterna. Men låter Sverige och EU ”ny pragmatism” eller ”behovet av andrum” ersätta eller åtminstone underminera asylrätten har vi också påbörjat en nedmontering av det internationella rättssystemet. Vi visar då andra stater som vill inskränka de mänskliga rättigheterna att det är okej att relativisera människors grundläggande rättigheter. Sällan illustreras dubbla standarder kring mänskliga rättigheter tydligare än när regeringen under en och samma månad i somras både klubbade igenom en lagstiftning som separerar föräldrar från barn och samtidigt skickade en utvecklingspolitisk plattform på remiss, vilken betonar vikten av barns rättigheter och skydd av barn på flykt.

Jag tror att det är de långsamma glidningarna som utgör faran. En tillfällig lag riskerar snabbt att bli permanent. De aldrig så fina orden ersätter inte lagar och regelverk. Ökade insatser mot flyktingströmmarnas grundorsaker skyddar inte de människor som redan befinner sig på flykt. De som säger att vårt nuvarande asylrättssystem är byggt för en annan tid missar att det handlar om principer som ska skydda oss mot att hamna i andra världskrigets fasor igen. De principer för mänsklighet vi formulerat tillsammans i konventionstexterna tvingar oss att minnas historien. Vi kallar rättigheterna universella just för att de ska gälla alla, och för att de ska gälla över tid. Och vi behöver systemet som mest när situationen blir som svårast.

När vi inom ett samhälle beslutar om lagar säger vi också något väsentligt om vilket samhälle vi är och vill vara. Lika mycket som lagstiftning är ett uttryck för vilka värderingar som styr oss, så bidrar också lagstiftning till förändringar i samhällets värderingar. Tusks ord om en ny pragmatism blir om de omsätts till EU-förordning och sedan svensk lag grunden för en ny officiell syn på världens mest utsatta människor.

Därför är det nu vi behöver en diskussion om vilken värld vi vill leva i, och vilka reformer och system som krävs för att skapa den.