Go to main navigation
Linda Nilsson är generalsekreterare för World Federation Against Drugs, WFAD

Linda Nilsson är generalsekreterare för World Federation Against Drugs, WFAD.

Foto: Joakim Berndes

DEBATT

"Att legalisera droger hjälper inte fattiga länder"

UNGASS-processen får inte leda till att de internationella regelverken underkänns. Vi öppnar då upp för legalisering ­– vilket skulle få förödande konsekvenser, framförallt för världens fattiga samhällen. Det skriver Linda Nilsson, generalsekreterare för World Federation Against Drugs, med anledning av det FN-möte om droger som hålls den 19-21 april. 

När FN:s generalförsamling nu samlas för att diskutera det globala narkotikaproblemet, United Nations General Assembly Special Session on the World Drug Problem, UNGASS, hör det inte till vanligheterna. Sist ett högnivåmöte på temat ägde rum var närmare 20 år sedan. Förberedelserna för UNGASS har varit många och långa. Slutdokumentet har förhandlats i nästan ett år. Pappret som skulle vara kort, koncist och resultatinriktat har blivit ett 24 sidor långt dokument, på traditionellt byråkratiskt FN-språk, det vill säga föga resultatinriktat.

Kontentan är dock bra, det erbjuder en strategi för en balanserad och effektiv narkotikapolitik, precis som de tre narkotikakonventionerna och den globala aktionsplanen. Problemet är att det inte implementeras, eller implementeras fel. Många interventioner fungerar och vi vet vad vi ska göra, men alltför mycket blir ogjort. De politiska dokumenten behöver bli verklighet, därför är det beklagligt att slutdokumentet inte ställer rapporteringskrav på medlemsländerna.

I debatten är det viktigt att framhålla att de interventioner som får rättmätig kritik, och som man heller inte lyckas hantera i UNGASS-processen, inte är i linje med konventionerna. Detta gäller bland annat militariseringen av narkotikabekämpning, inhumana straff, användning av arbetsläger och dödsstraffet. Vi löser dock inte det genom att ändra på den globala narkotikapolitiken, det beror på en inhuman syn på mänskliga rättigheter i de länder som använder dessa typer av straff och insatser i sina rättssystem.

Det finns inget i de dokument som reglerar den globala narkotikapolitiken som uppmuntrar till det som sammantaget brukar kallas för kriget mot drogerna. Istället pratar dokumenten om proportionalitet, rätten till hälsa och vikten av att det vi gör ska vara i linje med de mänskliga rättigheterna. Vi måste fortsätta att kritisera dessa stater och kräva en ändring.

Dock får inte denna diskussion leda till att man underkänner de internationella regelverken. Vi öppnar då upp för en annan ordning där vi accepterar, legaliserar och försöker reglera icke-medicinsk användning av narkotika. Det skulle få förödande konsekvenser, framförallt för världens fattiga samhällen som är de mest sårbara för en ökad tillgänglighet.

Att legalisera droger hjälper inte fattiga länder, de skulle få problem med att till exempel reglera marknadsföringen av droger, eller tillhandahålla vård för det ökade missbruket som följer en legalisering. Eller för att citera George Odalo från organisationen Slum Child Foundation, aktiv i slummen i Nairobi, Kenya:  

Jag vet detta för att jag kan redan idag se att världens rikaste länder misslyckas med att hitta resurser för att hantera sina narkotikarelaterade problem … Dom gillar att prata om skatterna som skulle tillfalla staterna från drogförsäljning utan att erkänna dessa sanningar – och utan att betrakta befolkningar som är så fattiga så det finns inga skatter att inkassera.”

World Federation Against Drugs och våra medlemsorganisationer, idag 170 stycken med en majoritet aktiva i syd, kommer därför på UNGASS att argumentera för bindande krav på följande:

  • Mobilisera en miljon samhällen. Vi vet att prevention fungerar som bäst om hela samhällen är involverade, UNGASS bör ta detta tillfälle i akt och bjuda in lokala samhällen till en global evidensbaserad kraftsamling kring prevention – en miljon innan 2019.
  • Använd kriminalvårdssystemet smartare och tillsammans med social- och hälsosektorn. Det finns många modeller för alternativ till fängelse som kan stödja människor att komma tillbaka till samhället istället för att skriva ut en bot eller döma till fängelsestraff.
  • Stöd alternativ lokal utveckling, odling och tillverkning av narkotika sker främst i områden som är fattiga, har svaga institutioner och/eller där en konflikt är närvarande. Det finns stora pengar att tjäna på efterfrågan av droger som drivs från rikare områden. Vi behöver göra allvar av orden om delat ansvar, de rika länderna behöver få ner efterfrågan likväl som att stödja länder för att förbättra livssituationen för människor och utveckla sunda institutioner.
  • Öka tillgången till behandling och vård för människor med ett missbruk eller beroende av narkotika. Vi behöver mätbara mål och uppföljning för att se att de politiska deklarationerna faktiskt ökar tillgängligheten och inte stannar vid ord, idag är det långt ifrån alla som har tillgång till vård och behandling som behöver det.
  • Utveckla en aktionsplan för att säkra tillgången till livsuppehållande mediciner för alla. WHO uppskattar att 83 procent av världens befolkning lever med låg eller ingen tillgång till smärtstillande läkemedel.
  • Ställ krav på proportionalitet för narkotikarelaterade straff, dödsstraff är aldrig proportionerligt.

Det är idag få som tror att UNGASS kommer att få den banbrytande roll som målades upp från början. Den högljudda lobby som efterfrågar en annan internationell narkotikapolitisk ordning har fått marginellt stöd från medlemsländer, nästan samtliga har under förberedelserna upprepat att de står bakom de tre internationella narkotikakonventionerna. Kanske är det för att de ser att vi inte lyckas särskilt bra med att reglera användning och hantera skador från de legala droger vi har idag. Alkohol och tobak kostar samhället mer, både i mänskligt lidande och ekonomi, just för att de är mer tillgängliga.

 

Linda Nilsson