Go to main navigation
Martin Uggla

Martin Uggla, ordförande för Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter svarar på Raoul Wallenberginstitutets replik på hans debattinlägg om en kontroversiell lärobok för mänskliga rättigheter i Beralus.

Foto: Martin Uggla

SLutreplik

"Bistånd bör aldrig användas till att stärka människorättsbrottslingar"

Hur ska Raoul Wallenberginstitutet åstadkomma strukturförändring samtidigt som det stödjer Belarus repressiva människorättspolitik, skriver Martin Uggla, vid Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter i en slutreplik.

Raoul Wallenberginstitutets (RWI) Europachef Zuzana Zalanova skriver i en replik på mitt tidigare inlägg att RWI är medvetet om den aktuella lärobokens brister. Det är förstås bra.

Hon tycks inte bekymrad över att läroboken under flera år har använts för att vilseleda belarusiska juridikstudenter. Hon klargör inte hur de långsiktiga strukturförändringar som RWI eftersträvar ska kunna åstadkommas genom att den belarusiska regimen med institutets hjälp får stöd för sin repressiva människorättspolitik. 

Enligt Zuzana Zalanova ger läroboken uttryck för olika åsikter som läsaren kan kontrastera, men de värderande omdömen som förekommer i boken följer konsekvent regimens politik. Dess påstående att Belarus skapar optimala villkor för att förverkliga systemet för mänskliga rättigheter är knappast en åsikt, utan snarare en direkt lögn.

RWI:s ovilja att påverka vad som står i läroboken förklaras med att man inte vill inskränka den akademiska friheten. Ironiskt nog är emellertid boken själv ett bevis just på att den akademiska friheten i princip är obefintlig på belarusiska statliga universitet.

De felaktigheter som läroboken förmedlar är nämligen tydligt dikterade av den statligt styrda propagandan.  Om RWI vill värna akademisk frihet och stärka vetenskaplig kapacitet i Belarus bör man därför i samband med uppdateringen av läroboken se till att all vilseledande information försvinner.

Man bör också bjuda in oberoende belarusiska akademiker som inte låter sig kuvas av regimen och således inte heller tillåts verka på de statliga universiteten. Dessa kan exempelvis få i uppdrag att skriva objektivt om regimens återkommande brott mot de mänskliga rättigheterna, och dess konsekventa vägran att respektera och verkställa de hundratals fällande beslut som fattats i FN:s människorättskommitté.

På ett mer övergripande plan belyser detta fall ett återkommande problem med det svenska Belarusbiståndet. Biståndsmyndigheten Sida trampar gång på gång snett i sina försök att identifiera lämpliga lokala förändringsaktörer i miljöer där sådana inte finns.

Ett nödvändigt lämplighetskriterium för förändringsaktörer är att de har vilja och mandat att bidra till en demokratisk utveckling, samt integritet att stå emot statlig styrning när denna strider mot de mänskliga rättigheterna. Det statliga belarusiska universitet lever inte upp till detta kriterium, då det är alltför hårt kontrollerade av regimen och till och med deltar aktivt i repressionen mot oliktänkande i landet. Detsamma gäller andra statliga aktörer i Belarus.

Vi utgår från att biståndsminister Peter Eriksson (MP) delar vår uppfattning om att svenskt bistånd aldrig bör användas till att stärka människorättsbrottslingar. Vi uppmanar honom att säkerställa att detta tydligt framgår i den nya biståndsstrategin för Belarus.

Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter