Go to main navigation
inge-gerremo.jpg

Inge Gerremo.

Foto: Privat

debatt

Biståndspolitiska ramverket: ”Lantbrukets roll som bortblåst”

Något måste ha hänt vid remissbehandlingen av det biståndspolitiska ramverket. Den tydliga förståelsen för vad fattigdomsbekämpning i Afrika rimligen innebär är nu som bortblåsta. Det skriver Inge Gerremo, konsult i globala livsmedelsfrågor.

Jag kan bara hålla med det Arne Bigsten skrev i en debattartikel i OmVärlden den 14/3. Det biståndspolitiska ramverket, såsom det slutligt utformades, riskerar att missa ett av huvudmålen, det vill säga fattigdomsbekämpningen. Hit hör bland annat de afrikanska småbruken och behovet av att bönderna själva får driva den utvecklingen, såsom Göran Hydén, vår svenske nestor i de här sammanhangen, påpekade redan i sin bok från 1980 (Beyond Ujamaa – Underdevelopment and an Uncaptured Peasantry). 

Det övergripande målet för svenskt utvecklingssamarbete sägs fortfarande vara att skapa bättre förutsättningar för människor som lever i fattigdom. Det kräver verksamheter som kan generera sådana förutsättningar. I de flesta länder, inte minst i Afrika är det utan tvekan lantbrukssektorn, det vill säga jordbruk, skogsbruk och fiske, som utgör basen för en sådan utveckling. Att vi självklart talar om ett hållbart nyttjande, är bäst att slå fast redan här. Där ligger givetvis en stor utmaning.

Lantbruket är en sektor som inte bara behöver skapa bättre förutsättningar för de som odlar marken i dag. Vi måste också ta in förhållandet att Afrikas drygt en miljard människor kommer, vare sig vi vill eller ej, att öka till mer än två miljarder till år 2050. Till det kommer det faktum att redan nu bor mer än hälften av dem i städer. Några av de som bor där kan nödtorftigt klara en del av sin egen matförsörjning genom så kallat stadsjordbruk.

Den stora utmaningen för att komma ur fattigdomen börjar med att söka skapa hållbara förutsättningar för en matproduktion som ger tillräckliga överskott också till den växande stadsbefolkningen och kan skapa tillväxt i angränsande sektorer.

Jag kan bara upprepa det Arne Bigsten skriver i slutet av sin artikel, ”Att man ger fattigdomsmålet högsta prioritet innebär naturligtvis inte att man ska genomföra fattigdomsreducerande insatser som inte är hållbara eller förstör miljön, men det innebär att man låter fattigdomsmålet styra biståndets inriktning.” Matförsörjningen är ett sådant område, vilket vi alltmer tycks ha glömt i Sverige.

Det förslag till ramverk, som gick ut på remiss, hade ett flertal hoppingivande formuleringar om att det fanns goda insikter i regeringskansliet om att ett viktigt område för den svenska fattigdomsbekämpningen skulle komma att formuleras kring det vi brukar kalla de areella näringarna, det vill säga jordbruk, skogsbruk och fiske.

Där fanns skrivningar som på sidan 19 i remissupplagan, ”fattiga människors möjligheter till att nyttja naturresurser bör stärkas” eller ännu tydligare på sidan 28 ”Att utveckla och investera i hållbart jordbruk, hållbart brukande av skog och fiske är kraftfulla instrument för fattigdomsbekämpning” samt ”Satsningar inom animalieproduktionen, t.ex. vad gäller djurhållning och djurhälsa, kan bidra till förbättrat och hållbart resursutnyttjande och även ha positiva effekter på människors hälsa. Kvinnor har ofta en central roll i sina familjers livsmedelsförsörjning” och så vidare.

Något måste ha hänt vid remissbehandlingen. Dessa tydliga bevis på förståelse för vad en del av fattigdomsbekämpning i Afrika rimligen innebär, självklart inte de enda, är nu som bortblåsta till förmån för diverse luddiga formuleringars som att ”klimatanpassning, klimatriskreducering och ett hållbart nyttjande av jord, skog och vatten kan minska klimatförändringarnas och naturkatastrofernas negativa konsekvenser, bidra till minskad fattigdom, tryggad livsmedelsförsörjning och därmed minska risken för humanitära kriser”. Samtidigt, och lite mer förtjänstfullt utifrån mitt perspektiv, i ett senare avsnitt som gäller ekonomiska investeringar att ”Sverige ska bidra till ansvarsfulla investeringar för ökad produktivitet och hållbarhet inom lantbruket (jord- och skogsbruket) och för ett hållbart fiske.”

Men, min slutsats blir ändå att det under senare år uppstått en slags beröringsskräck i viktiga texter av det här slaget att använda ord som lantbruk, matförsörjning, bönder, såväl kvinnliga som manliga, för att inte tala om bönder som entreprenörer eller potentiella sådana. Med andra ord, fattigdomsbekämpning på landsbygden handlar ovillkorligen om att gradvis skapa förutsättningar för ett näringsliv, till stor del byggt på de areella näringarna.

Att detta sedan kommer att behöva förändras över tid såsom det gjort i alla utvecklade länder är möjligen en senare historia, men ju förr vi alla inser också det, desto lättare blir förhoppningsvis den resan. Att inte tydligt markera att detta är en av grundstenarna i afrikansk fattigdomsbekämpning är för mig att inte riktigt ha förstått problemet.

Inge Gerremo