Go to main navigation
anders-bigsten.jpg

Arne Bigsten. Foto: Privat

debatt

Biståndspolitiska ramverket riskerar att ta fokus från fattigdomsbekämpning

Sveriges nya biståndspolitiska ramverk riskerar att leda till att resurserna används mindre effektivt för fattigdomsbekämpning. Det övergripande målet bör även fortsättningsvis vara att eliminera den extrema fattigdomen till 2030. Det skriver Arne Bigsten, seniorprofessor i nationalekonomi som lett ett stort antal forskningsprojekt om utvecklingsfrågor.

Regeringen beslutade i december 2016 om ett nytt biståndspolitiskt ramverk, som skall styra Sveriges biståndspolitik. Ramverket baseras på de ”hållbara utvecklingsmålen” (SDG) som världens länder har enats om för perioden 2015-2030. Dessa gäller både fattiga och rika länder, men policyramverket gäller våra relationer till fattiga länder. Ramverket innehåller intressanta diskussioner om många viktiga aspekter av biståndet, men det jag diskuterar här är dess implikationer för det svenska biståndets inriktning.

Det övergripande målet för svenskt bistånd förblir ”att skapa förutsättningar för bättre levandsvillkor för människor som lever i fattigdom och förtryck”. Ramverket utgå från tre tematiska perspektiv, nämligen ett konfliktperspektiv, ett jämställdhetsperspektiv och ett miljö- och klimatperspektiv.

Det är oklart varför just dessa perspektiv ska prioriteras när man lanserar ett ramverk som täcker alla hållbara utvecklingsmål. Om man som jag menar att fattigdomsmålet bör vara överordnat finns risk att de tematiska perspektiven leder till att resurserna används mindre effektivt för fattigdomsbekämpning.

Det som karakteriserar det nya ramverket är att det liksom de hållbara målen är allomfattande. Det betonas att de hållbara målen hänger samman och att man måste ta ett holistiskt grepp, men det innebär också att man riskerar att tappa fokus. Tanken med ramverket verkar annars vara att det skall representera den allmänna inriktningen och att man sedan på UD-nivå skall göra den verkliga biståndsprioriteringen.

Det centrala målet bland de hållbara utvecklingsmålen är, enligt min uppfattning, att eliminera den extrema fattigdomen till 2030. Detta är ett ambitiöst mål och det kommer inte att nås fullt ut.

Det viktigaste för att vi skall nå nästan ända fram är att vi kan åstadkomma ekonomisk tillväxt i de länder där de fattiga finns. Vi kan bidra till de fattigas konsumtion med hjälp av bistånd, men detta kan bara utgöra en mindre del. Biståndet bör därför ge hög prioritet till att stödja faktorer som skapar förutsättningar för ekonomisk tillväxt.

Hur bör vi då prioritera våra biståndsinsatser om det primära är att ”förbättra fattiga människors levnadsvillkor”? De senare har naturligtvis flera dimensioner, men för att lyfta de grupper som befinner sig under fattigdomsgränsen är det fundamentalt att åstadkomma ekonomisk tillväxt. Det går att åstadkomma en del med hjälp av omfördelning inom länder med stor ojämlikhet (säg Sydafrika), men i de flesta samarbetsländerna är de fattiga så många att omfördelning bara kan ge ett begränsat bidrag.

Om man lyckats åstadkomma snabb tillväxt så är det i det hög sannolikhet att fattigdomen minskar även om inkomstskillnaderna ökar (se till exempel på Kina).

Även om man låter biståndets huvudmål vara styrande är det inte helt enkelt att bestämma vad man skall satsa på. Det handlar om val av (1) mottagarländer, (2) områden och (3) medel.

(1) Sverige bör koncentrera biståndet till de minst utvecklade länderna. En speciell utmaning här är hur man skall agera i länder där regeringarna inte prioriterar befolkningens välfärd.

(2) Ett viktigt område är stöd till uppbyggnad av humankapital som hälsa och utbildning, vilket är viktigt för tillväxten, förutom att det är välfärdshöjande i sig. Stöd till infrastruktur som gör det möjligt för företag att bli effektiva och delta i internationell handel är centralt liksom stöd till uppbyggnaden av de institutioner som behövs för välfungerade ekonomier. God infrastruktur och bra institutioner gör också länderna mera intressanta för utländska investerare. Bistånd som bidrar till att öka investeringarna är av stor betydelse för fattigdomsminskningen.

(3) Vad gäller val av metod för att stödja regeringar så är generalla stödformer att föredra framför projektstöd, och det är väsentligt att koordinera detta med stöd från andra givare. I och för sig innebär generella stödformer att Sverige har mindre möjligheter att styra biståndet i enlighet med vårt ramverk, men effektiviteten i mottagarens egen styrning av sin utvecklingspolitik är väsentlig för biståndets effektivitet.

Sverige bör vidare arbeta för att det globala systemet för handel, investeringar och beskattning av internationella företag blir mera gynnsamt för de fattiga länderna. Stöd till globala offentliga varor, som mediciner eller utsäden som behövs i de fattigaste länderna, bör också ligga högt på vår agenda.

Förutom reguljära och långsiktiga biståndsinsatser så kommer det även framöver att uppstå behov av humanitära insatser vid naturkatastrofer och/eller krig. Det internationella samfundet alltid måste vara berett att bekosta detta.

Att man ger fattigdomsmålet högsta prioritet innebär naturligtvis inte att man ska genomföra fattigdomsreducerande insatser som inte är hållbara eller förstör miljön, men det innebär att man låter fattigdomsmålet styra biståndets inriktning.

Även med fattigdomsfokus så blir det en ganska omfattande lista på viktiga områden för biståndsinsatser, men genom att ha ett tydligt övergripande mål så bör prioriteringarna mellan olika insatser ändå bli enklare och ge mera fattigdomsminskning för biståndskronorna.

Arne Bigsten