Go to main navigation
Daniel S. Ogalde kommunikationsstrateg och ledamot i Mångfaldsrådet

Daniel S. Ogalde jämför maktobalansen när porrsajten Pornhub donerar annonspengar till välgörande ändamål med när biståndsorganisationer samlar in pengar genom svältande barn eller krigsoffer. 

Foto: Christopher Lanaway

debatt

”Bristande mångfald bakom ökad fattigdomsporr”

Genom några av Sveriges största organisationer har fattigdomsporren gjort smaklös comeback. Det är ett tecken på en bransch som lider skriande behov av mångfald eller åtminstone en djupare förståelse för den, skriver debattören och grundaren av Mångfaldsrådet, Daniel S. Ogalde. 

Till sin natur är ideell sektor en etisk, för att inte säga, moralisk bransch. Ska man kritisera andra för bristande etik så brukar det vara ett grundkrav. Här väger hur man säger något lika tungt som vad man säger. En tunn balansgång mellan mål och metod eller rättare sagt heder och kosing. 

Kanske är det därför extra förvånande att se ett flertal av Sveriges största organisationer bakom några av årsskiftets mer iögonfallande kampanjer. Kollektivtrafik, sociala medier, TV och tidningar har fullkomligen tapetserats med svältande, misshandlade och utsatta barn och kvinnor med avsändare som Rädda Barnen, Röda Korset och Water Aid. Kampanjer som hänger kvar som en julig bakfylla så här i januari.  

Poverty porn, känt som fattigdomsporr på svenska, är ingen ny företeelse utan något som problematiserats och diskuteras i decennier ända sedan begreppet myntades för drygt fyrtio år sedan. Ett välanvänt och i tider av digital populism, en ytterst framgångsrik form av kommunikation som handlar om att utnyttja utsatta människors tillstånd för att sälja allt från annonser och tidningar till månadsgivande. 

Det här är något allt från seriösa dagstidningar till influencers som Jonatan Alfvén, hängett sig åt. Detta i form av berörande snyfthistorier, chockerande bilder eller fattigdomsinramat poserande. 

Vem minns inte Rädda Barnens kampanj med en kvinna från Liberia som krystade fram sin livlösa bebis med slogan ”För miljoner bebisar varje år, är deras första dag även deras sista”? Gränser som med goda intentioner korsas under årets alla dagar.  

En fungerande insamlingsmetod

Tidigt i min egen bana inom ideell sektor, förstod jag att effektiv insamling i mångt och mycket grundade sig på ett antal beståndsdelar. Exempelvis var frågor relaterade till barn alltid något som rörde och berörde, i synnerhet under högtider som julen. 

Det kanske låter cyniskt, ja till och med vidrigt, men det är likväl en sanning inte bara utifrån den verksamhet som bedrivs utan även när det kommer till verkligheten. Den där tusentals barn far illa inte bara ”där” utan även här i vår egen närhet.  

Och när svält, sexuellt våld, krig eller någon annan allsköns fasa drabbar oskyldiga, är en bild sekundärt i mångas ögon. Det är ju för den goda sakens skull. Men det är bilder som den amerikanske fotografen Chester Higgins Jr menar till stor del utgör theft pictures, alltså bilder tagna utan medgivande. 

”En del av fattigdomsporr är att det saknar anständighet, värdighet… och att det skildrar personen som fotograferas i sin allra djupaste utsatthet.”, säger Chester Higgins Jr i en intervju med CNN och kallar sådana aktörer för fattigdomshallickar.  

Vad blir konsekvenserna? 

Konsekvenserna är att fördomar och stereotyper cementeras, en komplex problematik översimplifieras och inte minst att individer kränks. Något som inte bara i de nämnda exemplen drabbar främst kvinnor, barn, fattiga och rasifierade, med andra ord en uppenbar brist på mångfaldsperspektiv. 

Ett djärvt påstående måhända, men mångfald handlar inte om att kommersialisera trendiga aspekter av diversitet eller ha slumpmässigt kvinnligt eller utländskt klingande namn på lönelistan. Det är snarare ett spektrum som man bör närma sig med en ödmjuk saklighet. 

Om vi alla är lika värda så torde väl vår integritet också vara det oavsett kombination av hudfärg, klass, kön och ålder. I en homogen kontext där den erfarenheten med stor sannolikhet saknas, är den insikten avgörande.  

Även om det är enkelt att peka finger på några få aktörer så är sanningen att en mentalitet där målen helgat alltför många medel, förr eller senare kommer att slå mot branschen som helhet. Låt oss leka med den extrema tanken. 

I skrivande stund ligger stora delar av porrsajten Pornhub nere. Detta efter en artikel i New York Times som belyst de oetiska för att inte säga olagliga delarna av företagets affärsidé. En där användare kunnat ladda upp videomaterial som i flera fall skildrat sexuella övergrepp på barn och kvinnor. Något Pornhub därefter inkasserat annonspengar på. 

Pornhubs annonspengar har delvis gått till goda ändamål. Under 2020 donerade man 50 000 ansiktsmasker för att minska spridningen av covid-19. Man lovade även att skänka 100 000 dollar till antirasistiska organisationer i och med Black Lives Matter och väckte stor uppmärksamhet med sin ”Save the Boobs”-kampanj som genererade 35 000 dollar till kampen mot bröstcancer. 

Det handlar om initiativ som framgångsrikt pudrat en verksamhet där utsatta människor utnyttjas i takt med stigande annonsintäkter. Samma maktobalans som genomsyrar allt från olaglig hämndporr till osmaklig fattigdomsporr.  

Så när det enda som skiljer insamlingsmetoderna åt är ett organisationsnummer och ett 90-konto, kanske skalan inte bara tippat utan helt kapsejsat. Med 9,1 miljarder kronor insamlade under 2019 är det en diskussion som vi inte bara har råd med utan även måste ta, inte minst ur ett mångfaldsperspektiv.   

Daniel S. Ogalde, kommunikationsstrateg och ledamot i Mångfaldsrådet