Go to main navigation
Pär Vikström

Pär Vikström

DEBATT

Centralafrikanska republiken är inte tillräckligt sexig

Centralafrikanska republiken är inte bara ett av världens fattigaste länder, utan också ett av de mest bortglömda. Det är dags att Sverige ändrar på det. Vi borde gå in med ett stöd på 100 miljoner dollar och inleda en dialog med alla delar av samhället för att finna en väg bort från denna situation. Det skriver den tidigare biståndskonsulten Pär Vikström.

Efter att under de första två veckorna i maj levt med förhöjt säkerhetsläge kan vi åter gå på gatorna i Bangui, Centrafrikanska republiken (CAR). Landets regering kallade samman "Bangui Forum" i början på maj 2015 för att finna en väg framåt för det här i princip glömda landet. Forumets huvudsyfte var att bearbeta den senaste krisen, som slutade tidigt våren 2014, och att försöka hitta vägar framåt både på kort och lång sikt. Som en uppföljning träffas representanter för CAR och det internationella samfundet i Bryssel sista veckan i maj för att diskutera finansiering och hur landet ska stöttas. Tyvärr har det inte gått att få någon indikation om att Sverige deltar, genom UD eller Sida.

Det civila samhällets, FN-systemets och regeringens uppfattning är att freden är skör. Det är upp till parterna att visa moget ledarskap och fortsätta att konstruktivt arbeta tillsammans. Man får komma ihåg att det rör sig om en etnisk och religiös konflikt som snabbt kan få en nytändning. Därför måste alla parter kunna ställa om för att delta i arbetet med att stävja oroligheter och våld.

När vi nu får gå på gatorna igen har jag frågat runt vad centralafrikanerna själva hade önskat för resultat av det nyss avslutade forumet i Bangui, detta för att få en uppfattning av vad folk tycker och vad deras analys är. Med vissa skillnader i hur man utryckte sig verkar det som alla vill att freden från våren 2104 ska hålla i sig. Hen är trötta på att känna sig osäkra och otrygga, att ständigt behöva oroa sig för familjen, egendom och inkomster. "Låt oss få fortsätta med våra liv" uttrycktes av nästan alla jag talade med.

Många är upprörda på dem som orsakar instabilitet. Några av dem jag talade med hävdade att de bara handlar om kriminella, utan en politisk eller social agenda för förändring. De grupper som kommer att fortsätta att sprida våld kommer att ha litet stöd från befolkningen, men risken är att de kommer att användas i olika politiska syften. Fredsprocessen är känslig och de som leder de olika förhandlingarna behöver fingertoppskänsla.

CAR har allt sedan självständigheten 1960 sett våld och instabilitet komma och gå. Ingen av landets ledare har valts på ett demokratisk acceptabelt sätt. Sammantaget har detta påverkat utvecklingen negativt på alla områden. CAR är, enligt FN, världens tredje minst utvecklade land. En effekt av detta är att nästan alla varor är importerade. Landets infrastruktur är mycket dåligt utvecklad.

För att stödja, främst humanitärt, men även med mer långsiktiga utvecklingsprojekt finns fler aktörer från det internationella samfundet närvarande. Men det är ett svårt arbete. CAR står inte högt på utvecklingsagendan och är för givarsamfundet inte sexigt nog. Att landet dessutom är fransktalande hjälper tråkigt nog inte heller. Uppriktigt sagt finns det bland icke fransktalande givarländer ett visst motstånd mot att engagera sig i landet.

CAR har 99 problem, men många av dem är också våra, för att på ett ungefär citera en känd rappare. Därför vågar jag mig, med berått mot på att föreslå ett helt nytt utvecklingsområde. Det handlar om lantbruket. Det bör prioriteras, finansieras kraftfullt, planeras och programmeras enligt konstens alla regler med alla inblandade.

Det behövs kraftiga landreformer för att stärka ägande- och nyttjanderätten till marken. CAR:s regering såväl som det internationella samfundet bör göra ett åtagande på tio år. Landet är ett av de mest bördiga länderna i Afrika och borde klara att först föda sin egen befolkning sedan grannländernas och även människor som lever ännu längre bort.

Sveriges riksdag och regering bör snarast genom UD och Sida avsätta motsvarande 100 millioner dollar fördelat på tio år till CAR. Man borde även inleda en diskussion med representanter från alla delar av CAR om hur man bäst skulle kunna utnyttja stödet. Det kan handla om lantbruk eller kanske något annat, men vi kan inte längre lämna det här landet åt sitt öde. Alla utvecklingspartners bör öka sina ansträngningar, givarna öka finansieringen och världens superrika vara med och finansiera en ny framtid för CAR.

Varför då kan man väl fråga, men CAR ligger på plats 185 av 187 på FNs index för utveckling i världen. Landet är i stort sett bortglömt i den pågående diskussionen om global utveckling och har nästan en generation som har en mycket bristfällig skolgång att luta sig mot. Och ibland, även i vår märkliga tidsålder, har man ett ansvar, om så bara moraliskt.

Pär Vikström,
för närvarande tjänstledig från Folkhälsomyndigheten och tidigare på InDevelop och Sveriges ambassad i Nairobi, bor i Bangui och CAR under sju veckor i april och maj 2015 och detta är hans personliga reflektioner från detta besök.