Go to main navigation
Pieter-Jan van Eggermont

Konflikten i Jemen räknas till en av världens värsta humanitära kris. Det är dags att se över modellen för det humanitära stödet, menar Pieter-Jan van Eggermont på Läkare utan gränser. 

Foto: Läkare utan gränser

debatt

”Det krävs mer än pengar för att rädda liv i Jemen”

När världens biståndsgivare möts för en konferens om Jemen den 12 november är kriget i landet inne på sitt sjätte år. Läkare utan gränser uppmanar givarländerna att se över det humanitära stödet från grunden.

Sara drar en suck av lättnad när hon anländer till sjukhuset i al-Jawf i norra Jemen. Förra året tog det henne så lång tid att ta sig dit att hon blev tvungen att föda längs med vägen, och barnet dog. Men hennes lättnad förvandlas snabbt till oro när vårdpersonalen meddelar att de inte kan hjälpa henne – de har inte fått den medicinska utrustningen som behövs det här året. 

Sara och hennes man blir tvungna att köra i ytterligare fem timmar, till Läkare Utan Gränsers sjukhus i Amran-regionen. De hinner fram i tid och Sara har den här gången turen att få tillgång till en säker förlossning. Men för tusentals andra människor i samma situation får berättelsen i stället ett tragiskt slut. 

Den 12 november möts FN-organ, givarländer och ideella organisationer för att diskutera det humanitära stödet till Jemen. Stödet har sinat ordentligt under 2020, vilket är oroväckande med tanke på de akuta behoven som finns i landet. 

Det största problemet är inte bristen på pengar – det är att den nuvarande modellen för humanitärt stöd är ineffektiv. Att enbart äska mer biståndspengar till Jemen kommer inte att lösa krisen. Stödets utformning behöver förändras från grunden. 

Framför allt handlar det om att de humanitära programmen måste stärka sin kapacitet på plats och att akutresponsen måste bli snabbare och mer effektiv. En alltför stor del av det humanitära stödet styrs på distans och FN-personal eller medarbetare från större ideella organisationer är sällan på plats och har ordentlig inblick i den dagliga verksamheten. Det här gör det i det närmsta omöjligt att ge kvalitativt stöd som möter människors behov. 

Ett exempel är de kolerautbrott som plågat Jemen under de senaste åren. Läkare Utan Gränsers koleracenter har varit överfulla med patienter, så vi vet hur akut och allvarligt läget var. Men flera av landets koleracenter saknade stöd kring exempelvis smittskyddsåtgärder, vilket är avgörande för att förhindra att vårdinrättningarna blir platser där patienter smittas av sjukdomen snarare än vårdas för den. 

Under våren 2019 besökte Läkare Utan Gränser nio koleracenter och kunde konstatera att smittskyddsrutinerna på sex av dem var undermåliga och på de tre resterande i princip obefintliga. Om organisationerna som stöttade behandlingscentren hade funnits på plats hade de kunnat adressera situationen, men problemen hade i stället fortsatt obemärkt.

Att stötta statliga institutioner i ett krigsdrabbat land som Jemen är kantat av stora utmaningar, framför allt när det görs utan avsevärd tillsyn. Myndigheterna i landet drar nytta av gråzonen mellan det humanitära stödet och utvecklingsbiståndet och hävdar att allt stöd måste gå genom dem. 

FN-organ och ideella organisationer har reducerats till mellanhänder mellan givare och statliga institutioner, som förflyttar förnödenheter och utrustning utan övervakning, vägledning eller tekniskt stöd.

Coronapandemin är det senaste exemplet på att den humanitära responsen, efter sex år av krig i Jemen, fortfarande inte är tillräckligt snabb eller effektiv i nödlägen som ett sjukdomsutbrott. När pandemin bröt ut evakuerade FN en stor del av organisationens personalstyrka och lämnade sjukvårdsmyndigheterna och organisationer som Läkare Utan Gränser i sticket. 

I vissa fall skickades respiratorer till sjukhus där det inte fanns personal som utbildats i hur de ska användas. På andra ställen fanns det inte ens el för att respiratorerna skulle kunna sättas igång. 

Utan en meningsfull närvaro på plats fanns det inget sätt att säkerställa att de bidrag som gavs och den utrustning som skickades faktiskt förbättrade människors tillgång till sjukvård. Det här är inte en fungerande modell för humanitärt stöd till en av de värsta humanitära kriserna i vår tid. 

Vi förringar naturligtvis inte den utmaning det innebär att arbeta i Jemen, med konstanta restriktioner och hinder från de lokala myndigheterna. Det handlar om allt från administrativa svårigheter som att specialistpersonal har svårt att få visum till utmaningar i att importera varor till landet. 

Det finns förstås också områden som är svåra att resa till på grund av säkerhetsläget. De ofantliga utmaningarna till trots lyckas Läkare Utan Gränser och ett flertal andra organisationer driva projekt direkt på plats. 

Sverige har som en av de största biståndsgivarna till Jemen en avsevärd möjlighet att påverka förutsättningarna för hur stödet utformas. Dåvarande utrikesminister Margot Wallström betonade redan på 2017 års givarkonferens i Genève, i Schweiz, att ”det krävs mer än pengar för att rädda liv i Jemen” och att det humanitära stödet måste effektiviseras. 

Margot Wallströms budskap är mer relevant i dag än någonsin. Det är inte storleken på FN-budgeten som garanterar att patienterna på marken får tillgång till livräddande hälso- och sjukvård.

Vår personal i Jemen konfronteras varje dag med livsöden som Saras. Det är inte frågan om ifall, utan när, nästa nödläge slår till i Jemen. Ändå är humanitära aktörer i nuläget inte rustade för att möta människors behov på ett snabbt och effektivt sätt. 

Om inte den humanitära responsens förutsättningar förändras och kapaciteten på plats stärks kommer situationen för de mest sårbara i landet inte att förbättras.

Aktörerna som möts den 12 november har både makt och ansvar för att förbättra situationen, och där är en genomgripande översyn av stödet till Jemen är det första steget. Det är avgörande för miljontals människors hälsa och liv – människor precis som Sara. 

Pieter-Jan van Eggermont, humanitär rådgivare, Läkare Utan Gränser