Go to main navigation
sofie-hellberg.jpg

Sofie Hellberg gästforskar i Sydafrika om vatten, infrastruktur och hållbarhet.

Foto: privat

DEBATT

"Det nya normala" – så ska Sydafrikas medelklass lära sig att hushålla med vattnet

Den globala medelklassen behöver ändra sin livsstil i tider av torka och vattenbrist. Det har särskilt Kapstadens mer välbärgade invånare fått känna på efter flera år av allvarlig vattenbrist. Forskaren Sofie Hellberg menar att vattnet görs mer tillgängligt för alla om man satsar på underhåll av befintlig infrastruktur hellre än på dyra nyinvesteringar.

Den 22 mars arrangerades det årliga firandet av Världsvattendagen av det Sydafrikanska departementet för vatten och sanitet. Årets firande ägde rum i Kapstaden som nyligen fått uppmärksamhet världen över på grund av den pågående vattenkrisen. Bilder på Kapstadsbor som köar för att fylla vattenbehållare har spridits globalt. Diskussionerna om Day Zero – dagen då vattenkranarna beräknades stängas av för invånarna –  har skapat oro och panik och har stimulerat diskussioner om vad som händer när vårt vatten ”tar slut”.

Deltog gjorde bland andra den nya ministern för vatten och sanitetsfrågor: Gugile Nkwinti. Ministern berättade för media att han har för avsikt att återvitalisera departementet –  som anklagats för korruption och ekonomisk misskötsel –  i en tid då landet behöver en stark regering som hanterar vattenfrågor: Sydafrika har under flera års tid lidit av torka – vilken nyligen klassades som en national katastrof – och vatteninfrastrukturen är föråldrad.

Temat för Världsvattendagen som i år var Nature for Water bestäms globalt och syftade till att lyfta frågor kring naturbaserade lösningar på utmaningar kopplade till vatten. I Kapstaden var det dock torkan som stod högst på agendan. Huvudbudskapet som en tid ekat i Sydafrika är att landet står inför ett så kallat New Normal som innebär att man måste vänja sig vidstörre begränsningar när det gäller vattentillgång. Begreppet Day Zero debatterades särskilt. Några delegater menade att det varit ett effektivt verktyg som fått Kapstadsborna att skära ner på sin vattenanvändning medan andra tyckte att det är ett olyckligt koncept med tanke på den panik det skapat vilket fått effekter på stadens inkomster från den viktiga turistnäringen. En annan sektor som har drabbats hårt är jordbruket.  

Det är dessa två sektorer som har blivit mest lidande under krisen, snarare än att vatten för grundläggande behov har varit hotat. De restriktioner som införts för hushållsbruk, 50 liter per person och dag, är dubbelt så mycket som den mängd vatten som många fattiga sydafrikaner lever på under normala omständigheter. I Sydafrika är vatten för grundläggande behov en rättighet enligt konstitutionen och riktlinjer anger att 25 liter per person och dag räcker för att täcka dessa. Det så kallade New Normal har således för många sydafrikanersedan länge varit verklighet, och faktiskt inneburit en förbättring, då hushåll som tidigare inte haft tillgång till rinnande vatten anslutits till vattennätverket efter Apartheids fall. Den stora uppmärksamhet som har riktats mot Kapstadsbornas situation har således med klass att göra. När personer i medelklassen som inte är vana att behöva tänka på sin vattenanvändning, utan snarare har för vana att kunna fylla upp både badkar och pooler och underhålla trädgårdar, behöver ransonera så har 50 liter helt plötsligt presenterats som ”lite” vatten. 

Då den mest akuta situationen verkar vara över talas inte längre mycket om Day Zero. Krisen är dock inte över. Om inte tillräckliga regn kommer i Västra Kapprovinsen under vinterperioden 2018 så står man inför stora utmaningar sommaren 2018/2019.  

Men tar då vattnet verkligen ”slut”? Nej, vatten är en resurs som cirkulerar i ett ständigt kretslopp och vattentillgångär en fördelnings- och styrningsfråga som inte bara har med bristen på regn att göra. Lösningar som gör mer vatten tillgängligt för att möta en ökande efterfrågan, som diskuteras både globalt och för Kapstaden, är avsaltning av havsvatten, rening av avloppsvatten, samt att öka användningen av grundvattenkällor. Men stora infrastrukturprojekt är dyra och sådana kostnader kommer att reflekteras i det pris som vattenanvändarna betalar. 

I Sydafrika behövs stora summor pengar också för att upprusta redan existerande och degraderad vatteninfrastruktur och en ökad grundvattenanvändning kommer med vissa risker. Att istället kraftigare styra efterfrågan (demand management) är ett rimligare alternativ och kan göras tex genom att hos alla invånare installera torrtoaletter och vattenmätare som bara släpper fram en viss mängd vatten under en viss period, samt genom utbildningsinsatser – åtgärder som tidigare bara riktats mot de fattiga. Sådana lösningar utmanar dominerande idéer om vad som är det goda, bekväma och moderna livet för medelklassbefolkningen men de är nödvändiga i tider av vattenbrist ochför att bidratill en mer jämlik vattenfördelning. 

Detta gäller även globalt. Hållbarhetsmålen anger att vi ’senast 2030 [ska] uppnå allmän och rättvis tillgång till säkert och ekonomiskt överkomligt dricksvatten för alla.’ För att vi ska klara detta krävs att tillräckligt med pengar allokeras för att både ny och existerande infrastruktur ska kunna underhållas – snarare än att aktörer i det globala vattensamfundet stirrar sig blinda på dyra nyinvesteringar i tekniska lösningar som gör mer vatten tillgängligt för dem som kan betala ett allt högre pris. 

Fokus bör därmed läggas på hur och till vad vi använder vårt vatten och vem eller vilka som gör det samt hur vi kan bidra till en förändring som ifrågasätter rådande fördelning och privilegier. 

 

Sofie Hellberg