Go to main navigation
Graf över antal undernärda i världen

Det senaste fem åren har antalet undernärda människor i världen har ökat och ligger idag på samma nivåer som 2010-2011.

Foto: AgriFoSe2030

debatt

”Det svenska biståndet måste agera kraftfullare för att utrota hunger”

Inför utdelningen av Nobels fredspris lyfter forskare inom programmet Agriculture for Food Security 2030 vikten av att Sverige satsar mer bistånd till småskaligt jordbruk. ”Katastrofbistånd räddar liv vid akut nöd, men utrotar inte hunger”, skriver de. 

I år ges Nobels fredspris till FN:s livsmedelsprogram, WFP. Viktiga insatser i att dela ut mat till hungrande människor i oroshärdar och vid katastrofer gör organisationen till en synnerligen välförtjänt mottagare av priset. Men det får oss även att reflektera över att det för 690 miljoner människor på jorden långifrån är en självklarhet att få äta sig mätta.  

WFP:s  katastrofbistånd runt om i världen är naturligtvis nödvändigt för att människor ska räddas från akut hunger. Det är dock inte en uthållig strategi för att utrota hunger i världen, vilket Inge Gerremo påpekade i en debattartikel i Omvärlden den 29 oktober i år. 

Att utrota hungern är högsta prioritet inom FN-systemet. Det återspeglas bland annat i att detta var det första målet bland de tidigare Millenniemålen och att det nu är nummer två bland de globala målen för hållbar utveckling. 

De senaste decenniernas minskning av antalet undernärda människor i världen upphörde 2014. Dessutom beräknas ytterligare omkring 100 miljoner människor kastas tillbaka i hunger på grund av covid19-pandemin.

Att långsiktigt bekämpa hungesnöd låter sig inte göras genom humanitärt bistånd där fattiga länder och dess regeringar i värsta fall kan utveckla ett biståndsberoende som bygger på det internationella samfundets välvilja eller andra särintressen. Ett större fokus måste istället läggas på att stödja utvecklingen av inhemskt jordbruk för att minska behovet av internationellt bistånd, däribland katastrofbistånd. 

Småskalig livsmedelsproduktion i låg- och medelinkomstländer är centrala i en sådan utveckling; dessa producerar mer än två tredjedelar av de kalorier som konsumeras i Afrika söder om Sahara och i Asien. 

Lantbrukare som driver småskaliga jordbruk saknar ofta politiskt inflytande trots att de utgör en stor del av den fattiga landsbygdsbefolkningen. Deras produktionsmetoderna är ofta ålderdomliga och ineffektiva, samt känsliga för klimatförändringen och marknadsfluktuationer.

Läs också: "Sverige måste öka biståndet till jordbruksutveckling"

Det är därmed viktigt att stötta en hållbar utveckling av småskaligt jordbruk, både vad gäller produktionsmetoder och policies som ska ligga till grund för politiska beslut. En sådan utveckling måste vila på vetenskaplig grund och inte styras av ideologier. 

Det finns flera exempel på hur starkt ideologisk styrd jordbrukspolitik har skickat människor in i fattigdom och svält; allt ifrån utopiskt tankegods i kommunistiska diktaturer till råa kapitalistiska system som försäljer mark som traditionellt har tillhört småbrukare till internationella intressenter. 

Kunskapen om hur jordbruken ska transformeras för att bli mer produktiva och hållbara finns, men utmaningen består i att den i för liten utsträckning kommer småbrukarna till del och de nödvändiga förändringarna därför inte sker. Större insatser behövs för att omsätta forskningsresultat till praktisk nytta och för att de ska kunna ligga till grund för politiska beslut. Detta gäller både på lokal, regional och global nivå. 

Forskare har ofta inte tillräckliga kunskaper i hur detta ska göras och bättre kopplingar mellan vetenskap och praktik behövs. Dessutom saknar ofta beslutsfattare kontakter med akademi, som kan bistå med expertis. Här kan Sverige göra skillnad genom att stimulera till att bryggor skapas mellan akademi - beslutsfattare. 

Sida har redan tagit initativ till detta, till exempel genom programmet AgriFoSe2030 - translating science into policy and practise. Erfarenheter från detta program visar tydligt att forskare kan påverka lokala beslut och bidra till att förbättra lokala produktionsmetoder, vilket även har visat sig påverka initaitiv och beslut som tas på nationell och regional nivå. 

Det svenska biståndet måste agera kraftfullare för att utrota hungern i världen. Vi menar att centrala delar i en sådan satsning är:

  • att stödja utvecklingen av den viktiga småskaliga jordbruksproduktionen så att den utvecklas från  självförsörjning mot ökad produktivitet och marknadsinriktning, och 
  • att verka för att denna utveckling baseras på vetenskap och drivs tillsammans med  med forskare i låginkomstländer.

Det humanitära katastrofbiståndet räddar livet på människor i akut nöd, men det kommer inte att utrota hungern i världen. 

Sofia Boqvist, docent Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) 
Ulf Magnusson, professor SLU
Magnus Jirström, professor Lunds universitet
Johanna Wetterlind, docent SLU
Elisabeth Rajala, senior forskare SLU
Madelene Ostwald, docent Göteborgs universitet
Ivar Virgin, senior forskare, Stockholm Environmental Institute