Go to main navigation
small scale farmer

Det är anmärkningsvärt att Sverige var ett av sju länder som röstade mot FN-deklarationen om rättigheter för småbrukare menar debattörerna. På bilden: Justin Madut visar sina odlingar i Sydsudan.

Foto: Photo: Abdullah Ampilan/Oxfam

DEBATT

Dubbelmoral när Sverige röstar nej till småbrukares rättigheter

När FN nyligen röstade om en deklaration för småbrukares rättigheter röstade Sverige nej. För ett land som annars står upp för mänskliga rättigheter är det här obegripligt, skriver åtta representanter från civilsamhället, jordbrukssektorn och akademin.

Sveriges regering har ett stort engagemang för de globala hållbarhetsmålen inte minst i utvecklingssamarbetet som utgår från mänskliga rättigheter, där fattiga människors perspektiv och rättigheter är de mest grundläggande principerna. Sverige stödjer FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO:s arbete för rätten till mat genom bland annat framtagande och genomförande av FN:s riktlinjer för ansvarsfull förvaltning av mark, skog och fiske. 

Därför är det anmärkningsvärt att när FN den 18 november röstade om deklarationen om rättigheter för småbrukare och lantarbetare var Sverige ett av sju länder som röstade emot. 

Unik relation mellan småbrukare och naturen

FAO uppskattar att ungefär 80 procent av all jordens mat produceras av småbrukare. Året 2014 förklarades av generalförsamlingen som det internationella året för familjejordbruk och de deklarerade nyligen kommande årtionde för “Decade of family farming”. Kvinnliga småskaliga bönder bidrar till cirka hälften av den globala livsmedelsförsörjningen. Trots det är det sällan kvinnor som har brukanderätten, äger marken de brukar eller har kontroll över tillgångarna som skapas av jordbruket. Cirka 80 procent av de 925 miljoner människor som lider av hunger i världen bor idag på landsbygden, med matproduktion som främsta ekonomiska aktivitet. 

Deklarationen erkänner den unika relationen mellan småskaliga bönder och naturen; till mark, vatten och växter, inklusive fröer, samt vikten av att småbrukare har rätt till makt över dessa resurser. För småskaliga bönder är rätten att spara, dela och sälja lokala fröer avgörande för att de ska kunna försörja sig. 

Sverige röstade nej

Vid omröstningen om deklarationen i november röstade majoriteten av staterna för. En mindre grupp avstod, medan Sverige tillsammans med sex andra länder röstade nej. Rösternas fördelning är anmärkningsvärd: de flesta av de så kallade utvecklingsländerna röstade för, och i princip samtliga höginkomstländer antingen avstod eller röstade emot. 

Deklarationen är byggd på principen om kollektiva rättigheter, och det tycks vara en av huvudanledningarna till att Sverige röstade emot. Principen är central eftersom många av de vars rättigheter ska skyddas av deklarationen lever i samhällen som bygger på kollektiva rättigheter. Detta kan till exempel innebära att rätten till mark garanteras inte bara utifrån konventionella individuella rättigheter, utan även utifrån sedvanliga kollektiva rättigheter. De kollektiva rättigheterna är livsavgörande för de som lever i dessa samhällen.

Ett antal länder i världen har lagstiftningar som, av respekt för och erkännande av olika former av rättigheter, inkluderar de kollektiva jämte de individuella. Några exempel är Bolivia, Ecuador, Moçambique, Angola, Kambodja och Indien. Individuella respektive kollektiva rättigheter är inte exkluderande utan ömsesidigt förstärkande. Deklarationen är dessutom formulerad på ett sätt som gör att de kollektiva rättigheterna inte hotar befintliga individuella rättigheter.

Ett resultat av många års kamp

Deklarationen är ett resultat av många års kamp från organisationer som representerar småbrukare, urfolk och andra som lever och arbetar på landsbygden, inte minst i världens fattigaste länder. En av initiativtagarna är småbrukarnätverket La Via Campesina med syfte att stärka rättigheter för de människor vars röst sällan hörs men som är avgörande för jordens livsmedelsförsörjning. Internationella deklarationer är ett stöd för människor världen över i kampen för mänskliga rättigheter. 

De senaste decennierna har vi bevittnat hur dessa gruppers rätt till naturtillgångar som mark och vatten har hotats av storskaliga investeringar från privata investerare eller stater. Studier visar att det är just rättigheterna till de kollektiva gemensamma tillgångarna som är svårast att försvara. Samtidigt är de viktigast för de med begränsad tillgång till och möjlighet att bruka egen mark. 

Vi ser också en markant ökning av hot och mord mot människorättsförsvarare som kämpar för försvaret av miljö och naturtillgångar. Att en viss uppfattning om uppdelningen mellan individuella och kollektiva rättigheter blir avgörande för Sveriges ställningstagande kring deklarationen strider emot principen om fattiga människors perspektiv och rättigheter. 

Sverige får en andra chans

Att Sverige röstar emot en deklaration som syftar till att stärka rättigheterna för de mest centrala aktörerna för jordens hållbara livsmedelsförsörjning är en obegriplig handling. Särskilt för ett land som vill arbeta för tryggad livsmedelsförsörjning, minskad hunger och har en uttalad vilja att arbeta för hållbar utveckling. 

I december antas deklarationen formellt i generalförsamlingen. Därefter skriver medlemsländerna under den. Då får Sverige en andra chans att ta sitt ansvar och visa att det är ett land som står upp för mänskliga rättigheter och för miljön.

Louise Lindfors, generalsekreterare Afrikagrupperna

Sara May Kahl, driver jordbruket Bonden och Bananen.

Adam Arnesson, ekologisk bonde och klimatskötare

Viktoria Olausson, ordförande FIAN Sverige

Mikael Sundström, ordförande Jordens Vänner 

Anna Barkered, generalsekreterare Latinamerikagrupperna 

Kajsa Johansson, doktorand i sociologi, Linnéuniversitetet.

Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen