Go to main navigation

replik

”Polisario är Algeriets marionett”

Västsahara under Polisario har alla förutsättningar att bli en failed state, en misslyckad stat utan möjlighet att erbjuda sina medborgare demokratiska och mänskliga livsvillkor. Därför är det bra att Sverige valt att inte erkänna Västsahara nu. Det skriver frilansjournalisten Bengt Nilsson i en replik till Malainin Lakhal.

Sverige bör ompröva sitt beslut att inte erkänna Västsahara, anser journalisten Malainin Lakhal. I sin text upprepar han ”erkänna Västsahara” åtta gånger. Inte någon gång nämner han det som det faktiskt handlar om. Att erkänna Polisario.

Den som följer rapporteringen kring Västsahara i Sverige kan notera att detta är praxis. Det tycks finnas en tyst överenskommelse mellan skribenter att inte ange att hela frågan handlar om Polisario, och inget annat. Det är begripligt eftersom Polisario är en föråldrad politisk konstruktion, en kvarleva från kalla krigets epok som i dag saknar förutsättningar att under demokratiska former styra en nation.

Polisario skapades under tidigt 1970-tal med målet att uppnå självständighet för Västsahara. Organisationen var strukturerad efter sovjetiskt snitt med en politbyrå, en exekutiv kommitté och makten koncentrerad till en liten krets styrd av en generalsekreterare. 1976 tillträdde Mohamed Abdelaziz den posten och han sitter där än i dag.

När Sovjetunionen kollapsade gjorde Polisario som andra rebellrörelser i Afrika. Den socialistiska retoriken tonades ned, upp kom påståenden om att man hyllade demokrati och marknadsekonomi. Seriösa betraktare lät sig inte luras. Polisario styrs efter samma föråldrade tänkande som tidigare och med samma förakt för enskilda sahrawiers lidande.

Polisarios viktigaste bas utgörs av flyktinglägren i Tindouf i sydvästra Algeriet. Det exakta antalet boende där är okänt eftersom Polisario inte går med på en folkräkning. En sådan skulle sannolikt visa att flyktingarna är färre än vad som uppges och då skulle omvärldens ekonomiska stöd minska, till förfång för Polisario som i decennier har bluffat till sig mer stöd än man har rätt till. En skandal som har uppmärksammats av EU.  

Flyktingarna lever under svåra förhållanden. I propagandan skylls misären på Marocko men sanningen är mer komplex än så. Det handlar om det som på engelska kallas warehousing refugees.

FN:s flyktingorgan UNHCR skriver: Warehousing is the practice of keeping refugees in protracted situations of restricted mobility, enforced idleness, and dependency — their lives on indefinite hold — in violation of their basic rights under the 1951 UN Refugee Convention.

Under flera decennier har flyktingarna från Västsahara fått hålla till godo med det tröstlösa boendet i Tindoufs läger, trots att det hade varit mycket enkelt att erbjuda dem annat boende någon annanstans i Algeriet. Men då hade basen för Polisarios kamp underminerats. Utan flyktingar som kräver att få återvända finns inga förutsättningar för nationalistisk kamp.

Därför tvingas människor bo kvar i läger, utan rätt att bosätta sig på annan ort i Algeriet och utan algeriskt medborgarskap eller allmänna rättigheter. De är Polisarios gisslan.  

Algeriet har tydliga målsättningar med sitt stöd till Polisario. Det handlar om att få tillgång till hamnar i Atlanten och om att få överhanden i den långa konflikten med Marocko.

Ett Västsahara under Polisario skulle bli en algerisk marionett och dessutom sättas under press från de islamistiska krafter som i dag styr politiken i Nordafrika. Franska nyhetsmedier har länge rapporterat om hur islamistiska rebellgrupper i Mali använder sig av Polisarios läger som gömställe och rekryteringsbas. Unga flyktingar som ser sina liva tyna bort i tröstlös väntan utgör idealiska rekryter för islamister.

Västsahara under Polisario blir en failed state, en misslyckad stat utan möjlighet att erbjuda sina medborgare demokratiska och mänskliga livsvillkor. Sverige bör verka för en lösning av Västsaharafrågan som handlar om autonomi, inte självständighet under Polisarios styre, samt om flyktingars rätt att återvända.