Go to main navigation
Eva Zetterberg
debatt
Nicaragua

Foto: Eva Zetterberg

DEBATT

Fd ambassadörer: Sverige bör fördöma våldet i Nicaragua

För oss som gav vårt stöd till den sandinistiska revolutionen i Nicaragua är det i dag sorgligt att se det som händer. Sverige bör använda ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd i juli för att lyfta frågan om det repressiva våldet. Det skriver två före detta Nicaragua-ambassadörer.

Nicaragua blev känt i Sverige och omvärlden för den sandinistiska revolutionen 1979, sen inbördeskrig där reformer för utbildning och hälsa kunde genomföras trots USA:s stöd till de så kallade contras.

Den frihet med en legitim polismakt och försvar som vanns efter diktaturen Somoza har sedan 1990-talet kunnat ge relativ stabilitet och låg våldsnivå om man jämför med andra länder i regionen. Nu förändras den bilden i snabb takt.

För oss och många svenskar som gav vårt stöd till den sandinistiska revolutionen 1979 och kampen för ett rättvist samhälle med alfabetisering och sjukvård – trots krigföring från contras och USA under hela 1980-talet – är det i dag sorgligt att se det som händer i Nicaragua.

Grusade förhoppningar

Daniel Ortega kom tillbaka som president efter valet 2007 och har sedan dess missbrukat sin makt och förlorat sitt förtroende hos många nicaraguaner. Genom att ändra konstitutionen har Ortega kunnat bli omvald flera gånger.

Många nicaraguaner har länge haft förhoppningar om att fattigdom och orättvisor skulle minska. Den ekonomiska stabiliteten och tillväxten har varit god, viss satsning på sociala reformer har gjorts, men de flesta lever kvar i fattigdom medan presidenten, hans familj och eliten omkring har skapat sig orimliga rikedomar.

Våldet är generellt sett inte så utbrett som i grannländerna. Men totalt abortförbud och våld mot kvinnor utgör allvarliga problem. Nu tillkommer dödligt våld mot demonstranter. Den auktoritära ledarstilen skapar rädsla och demokratin har försvagats. Polariseringen mellan olika grupper i samhället har ökat.

Stora gatuprotester

Från april 2018 har uppror och stora gatuprotester mot president Daniel Ortega, vice presidenten hans fru Rosario Murillo, och hela regimen ägt rum, inte bara i huvudstaden Managua, utan i alla större städer. Hittills har närmare 100 personer dödats, upp emot 900 har skadats eller rapporterats försvunna, de flesta unga studenter.

Under de massiva protesterna på Mors Dag som häromdagen firades för att hedra de mödrar som förlorat barn i demonstrationerna dog uppemot 15 personer. Polisen har slagit hårt tillbaka. Kriminella ungdomsgäng har provocerat bråk och plundrat affärer. Några demonstrationer har också urartat i våld och hemmagjorda bomber.

Flera anledningar till missnöje

Upproret startade med protester över en föreslagen pensionsreform, där förslaget gick ut på att alla skulle betala in mer till pensionssystemet, men få ut mindre. Förslaget drogs tillbaka men då var det för sent.

Redan innan fanns ett stort missnöje med hur projektet med en ny stor kanal genom Nicaraguasjön och jordbruksmark skulle byggas med kinesiska pengar, liksom bristen på räddningsinsatser vid en stor skogsbrand som ägde rum i naturreservatet Indio Maís. Och kritiken mot korruption och maktfullkomlighet är stark.

Stöd bland intellektuella

Bland Nicaraguas författare och intellektuella har många aktivt stött protesterna. Där finns poeten och prästen Ernesto Cardenl, nominerad till Nobelpriset, men av regimen stoppad och utsatt för rättsprocesser. Romanförfattaren Gioconda Belli kallade den 19 april 2018 för Vredens Dag. Sergio Ramirez som i april mottog det prestigefyllda Cervantespriset i Spanien var vicepresident på 1980-talet men är nu djupt kritisk till regeringen Ortega.

Monica Zalaquett som driver organisationen CEPREV, centrum för att förebygga våld, pekar på hur den auktoritära ledningen hör ihop med en mansroll där våld och sexuella övergrepp är accepterat. Jaime Wheelock som var med och ledde revolutionen har i TV intervjuer uppmanat Ortega att lyssna på kritiken.

Dialog utan resultat

De dialogsamtal som till slut kom till stånd har nu avslutats utan egentliga resultat. Katolska kyrkan har spelat en konstruktiv roll, påtryckningar från organisationer i civila samhället har varit starka och presidentparet har tvingats att lyssna till studenterna och förstå att stora förändringar måste ske.

CIDH, den interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter, besökte landet den 17-21 maj och kom i sin rapport med skarp kritik mot repression och brutalitet. 15 rekommendationer överlämnades till regeringen som lovat följa dom. Däremot är förtroendet lågt för OAS efter att dess generalsekreterare Almagro okritiskt stött Ortega.

Kommer Ortega att avgå?

Det spekuleras mycket i vad som händer framöver? De som protesterar har krävt att paret Ortega ska avgå, men det finns inga tecken på att kravet skulle accepteras. Många betonar att det måste bli en ordnad avgång, men hur ska övergången ske?

Det finns starka rörelser men inget alternativ med tänkbar ny regering som kan ta över direkt. Ingen stark och respekterad presidentkandidat har hittills trätt fram. Förslag om folkomröstning och generalstrejk har framställts. Carlos Pellas, inflytelserik affärsman, och företagarna, avråder från strejk men har föreslagit att valen ska tidigareläggas, att högsta organet för val ska bytas ut och att dialogen måste återupptas. Amnesty International och andra internationella organisationer har också ställt krav på att den brutala repressionen måste upphöra.

Sverige bör fördöma våldet

Sverige och svenskarna gav sitt stöd till Nicaragua i många år, men nu finns ingen ambassad eller direkt bistånd. Däremot finns svenska enskilda organisationer som finansierar utvecklingsprojekt. Självklart är det nicaraguanerna själva som ska styra utvecklingen, men man behöver omvärldens politiska intresse.

De representanter för det civila samhället i Nicaragua som just nu besöker Sverige bad Sverige använda sin röst internationellt för att fördöma våldet och kräva att regimen i Nicaragua ska förstå att omvärlden förväntar sig att våldet upphör och att en demokratisk utveckling befrämjas.

Sverige är medlem av FN:s säkerhetsråd och under juli månad ordförande. Ett strategiskt tillfälle att ta upp och ta ställning till situationen i Nicaragua. En situation som om den urartar ytterligare också kan komma att påverka hela Centralamerika.

Eva Zetterberg, ambassadör i Nicaragua 2003-2008

Ewa Werner Dahlin, ambassadör för Nicaragua och Centralamerika 2008-2010