Go to main navigation
Magnus-frihandelsbloggen-crop.jpg

Magnus Nilsson driver Frihandelsbloggen.

Foto: Privat

debatt

FI:s frihandelskritik bygger på myter

I en debattartikel i OmVärlden driver Feministiskt initiativ tesen att frihandelsavtal är en fortsättning av det koloniala förtrycket. Men artikeln bygger på en rad myter och vilseledande fakta om frihandel och globalisering. Det skriver Magnus Nilsson, redaktör för Frihandelsbloggen, i en debattreplik.

Kritiken mot frihandel brukar sällan rikta in sig på själva handeln. I stället klumpas handel ihop med termen ”globalisering” som sin tur görs ansvarig för diverse problem, varav de flesta påhittade – det finns skrönor som återkommer år efter år. Man får en känsla av att de ingår i någon sorts vänsterliturgi – en samling rituella föreställningar vars koppling till verkligheten är närmast obefintlig.

Artikeln ”Frihandelsavtal är en fortsättning av det koloniala förtrycket” i SIDA:s tidning Omvärlden av Jennifer Råsten och Jaime Gomez, Feministiskt initiativ, är ett bra exempel.

Jag vill inledningsvis säga att det självklart finns saker att kritisera i många frihandels- och investeringsavtal som ofta i sig ger en sorts reglerad handel snarare än frihandel. Fördelen med avtalen är dels att de nästan alltid tar bort tullar och kvoter, reglerar en del andra handelshinder och – framför allt – skapar stabila villkor.

Det är mycket viktiga faktorer. I dag innehåller frihandelsavtalen dessutom regler när det arbetsvillkor, miljö, produktsäkerhet och liknande.

Vidare finns det självklart tillfällen då internationella företag beter sig tvivelaktigt. I länder med svajiga rättssystem, korruption och svagt skydd för mänskliga rättigheter är det inte förvånande om även företag ibland beter sig tvivelaktigt. Men det skall ställas mot de vinster i ökad välfärd som den internationella handeln och direktinvesteringar generellt skapar.

Min kritik mot Råsten/Gomez handlar främst om att de beskriver problemen som generella och att de sprider myter med svag verklighetsförankring.

Myt 1 (citat ur FI:s artikel):

”Frihandelsavtalen kommer nämligen inte ensamma. Sällskapet består av påtryckningar på inhemska beslutsfattare och en massiv förskjutning av lagstiftningar till multinationella storföretags fördel.

Ett exempel är WTO:s patentregelsystem TRIPS. Utifrån det kan företag säga sig ”upptäcka” grödor som använts i årtusenden och ta patent på dem, varpå alla som vill odla sin traditionella mat eller medicinalväxt plötsligt måste betala för det.”

Detta påstående är helt fel. Ingen kan ta patent på existerande arter. Då skulle väl någon redan för länge sedan ha tagit patent på potatis och äpplen och tvingat oss alla att betala för att få odla hemma i täppan?

Däremot finns det företag som utvecklat varianter av olika grödor avsedda för jordbruk i industriell skala. De säljer utsäde med restriktionen att lantbrukarna inte sparar av skörden till nästa år utan köper nytt från leverantören. Men detta måste ses mot bakgrund av att moderna storjordbruk snarast är fabriker där bonden är ägare och vd. Att han inte får kopiera utsäde är inte konstigare än att han inte får kopiera programvaran i sitt bokföringssystem och sälja vidare.

Myt 2:

”På liknande sätt fungerar systemet för patent av läkemedel, som lett till att människor lider och dör av sjukdomar som det finns botemedel och lindring mot.”

Detta har dock med frihandelsavtal att göra. Exempelvis USA vill gärna få andra länder att införa striktare regler och längre patentperioder. Det är en separat debatt. Däremot är det relativt irrelevant som kritik mot frihandel. Inte minst därför att de fattigaste ländernas problem inte består av brist på de modernaste läkemedlen. Där är problemet generell brist på sjukvård och att det saknas mediciner vars patent gått ut för decennier sedan. Fattiga människor lider inte främst av brist på de senaste medlen mot högt blodtryck, högt kolesterol och milda former av bipolaritet.

Myt 3:

”Andra lagstiftningar som går hand i hand med frihandelsavtalen handlar om att privatisera mark- och vattenrättigheter. Multinationella storföretag har åtagit sig uppgiften att ta hand om vattnet, för att sedan sälja tillbaka det till lokalbefolkningen.”

En återkommande föreställning i nästan alla ”globaliseringskritiska” texter från vänstern. Myten bygger på att lokala politiker har försökt bygga upp fungerande vatten- och avloppssystem i städer genom att anlita utländska företag som har kunskaper och investeringspengar. Vid en sådan process måste alla hushåll in i systemet, även sådana som har egen brunn och brukat hälla ut avloppsvattnet på gatan.

Det leder förstås till protester när fastighetsägare som tidigare haft ”gratis” vatten och avlopp (kostnaden har tagits av omgivningen genom sjunkande grundvatten, sjukdomar, sanitära problem) tvingas ansluta sig. Protesterna mot detta har varit framgångsrika, bland annat genom att de byggt på myter om att ”indianerna förbjuds samla in regnvatten” och liknande absurditeter. Konsekvensen av de framgångsrika protesterna är att det fortfarande saknas fungerande vatten och avlopp.

Samma sak händer i Sverige när en kommun bestämmer att ett sommarstugeområde som börjat få många permanentboende skall anslutas till det kommunala vatten och avloppsnätet av miljöskäl. Alla måste anslutas och det kostar pengar.

Problemet med mark i tredje världen är för övrigt inte att den är ”privatiserad” utan att den inte är privatiserad, det vill säga det finns inga fastställda äganderätter. Det är därför regimen, exempelvis i Etiopien, kan ge bort mark som småbönder brukar till stora jordbruksföretag. Här gör SIDA ett bra jobb genom att hjälpa bönder att mäta upp den mark de brukar så bönderna får papper på vad de äger.

Förutom att Råsten/Gomez artikel bygger på myter är det oklart hur den egentligen har med frihandel att göra. Tesen om kolonialt förtryck är också udda mot bakgrund av att EU just nu i huvudsak arbetar med frihandelsavtal med länder som aldrig varit koloniserade.

Magnus Nilsson, redaktör Frihandelsbloggen.se