Go to main navigation
JoranLindeberg-webb.jpg

Foto: Marci Hernández Martínez

debatt

Flyktingkris – när insatser gör mer skada

Västmakterna har skuld till flyktingkrisen, men istället för att ta ansvar för misslyckade militära insatser fortsätter man tro att vapen och bomber kan lösa konflikter. Jöran Lindeberg vill att staterna ska lära av sina misstag.

Nyligen tog EU ytterligare ett steg i sina försök att hålla flyktingar utanför Europas gränser. Enligt avtalet ska asylsökande skickas tillbaka till Turkiet. FN:s flyktingorgan UNHCR har varnat för att avtalet kan komma att strida mot asylrätten. Men utöver skyldigheten att leva upp till internationella konventioner, har västmakterna ett ytterligare ansvar för flyktingströmmen. De människor som EU stänger dörren för är på flykt från kriser som västvärlden bidragit till genom militär äventyr som gjort mer skada än nytta. Det visar följande enkla genomgång av militära interventioner under 2000-talet.Insatserna sjösätts med oklara mål och resultaten blir därefter. Och medan militära operationer får kosta vad de vill, råder dumsnålhet på den civila sidan.

Krigen tar inte slut. Efter 15 år av militära insatser, är talibanerna på väg tillbaka i Afghanistan. De internationella styrkorna försöker nu dra sig ur. Den svenska insatsen har bantats ner till ett 50-tal svenska soldater.

I Irak fortsätter inbördeskriget som bröt ut efter invasionen 2003, numera med IS som herrar över landets andra stad Mosul i norr. Kriget i Irak bidrog också till IS framväxt.

Bombningarna av Libyen år 2011 ledde till att statsapparaten kollapsade. Diverse milisgrupper slåss nu om landet. Mängder av vapen hamnade i händerna på Al-Qaidakopplade rörelser. Bland dem Ansar al-Din, som i juni 2012 tog kontroll över världsarvsstaden Timbuktu i norra Mali, vilket i sin tur motiverade ytterligare än militär intervention av franska styrkor i januari 2013. En internationell styrka finns fortfarande kvar, inklusive omkring 250 svenska soldater.

Glidande mål och klena resultat. Afghanistan skulle räddas från talibanerna. Ett vanligt argument bland svenska politiker är att Afghanistanstyrkan bidragit till att flickor kan gå i skolan. De menar att den militära komponenten var nödvändig för att skapa nödvändig säkerhet för att kunna bygga upp samhället genom biståndsinsatser. Biståndsarbetare brukar dock ha en delvis annan uppfattning. I juli 2015 tillsattes äntligen en utvärdering av Afghanistaninsatsen, både civila och militära insatser.

När Irak invaderades år 2003 var förevändningen att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen. Liberalernas ledare Jan Björklund ville att även Sverige skulle delta i invasionen, även om den inte skulle få uttryckligt stöd av FN:s säkerhetsråd och därmed stred mot internationell rätt. När inga massförstörelsevapen hittades, omdefinierades målen till att skapa demokrati och mänskliga rättigheter. Idag är landet visserligen friare än under Saddam Husseins järnnäve, men inte mycket. Kvinnors rättigheter har gått bakåt. Medan organisationen Iraq Body Count registrerat över 110 000 civila dödsoffer, har en akademisk studie med statistiska verktyg uppskattat det verkliga antalet till över 460 000.

Flyginsatsen mot Libyen, med deltagande av åtta Jas 39 Gripen-plan med stöd av samtliga riksdagspartier utom Sverigedemokraterna, började i mars 2011 som ett hastigt ingripande för att skydda civila i rebellfästet Benghazi mot Muammar Gaddafis styrkor. Operationen presenterades som en flygförbudszon, men slutade med en flera månader lång bombkampanj för att störta diktatorn. Ryssland och Kina, som avstått från att lägga in veto mot flyginsatsen i Säkerhetsrådet, protesterade och ansåg sig lurade, vilket senare bidrog till Säkerhetsrådets långa förlamning inför kriget i Syrien.

Finns några alternativ?

Nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist fick frågan om han tyckte att Libyeninsatsen haft ett lyckat resultat. Han gled undan och menade att man å andra sidan inte vet hur det skulle ha gått utan någon insats. Detta falska val mellan att "göra ingenting" och militära anfall återkommer ständigt. Redan i juni 2011 varnade International Crisis Group (ICG) för att insatsen skulle leda till kaos i Libyen och stärka islamistgrupper i Nordafrika. Organisationen manade västmakterna till eldupphör och förhandlingar, men för döva öron.

Pengar till bomber men inte till böcker. Enligt en studie av Global Humanitarian Assistance spenderade världssamfundet mellan 2002 och 2009 totalt hela 286 miljarder dollar (Sveriges statsbudget ligger på cirka 900 miljarder kronor per år) på Afghanistan, varav 85 procent lades på de internationella styrkorna. En sådan obalans kan inte rättfärdigas. I Sverige hade kunnat bidra till att göra helheten av internationellt stöd mindre skevt, men valde att prioritera militär insatser som kostat totalt (lågt räknat) 10 miljarder kronor, framför det civila biståndet, vars nota stannade på omkring 6 miljarder.

Kriget i Irak har kostat de amerikanska skattebetalarna totalt 815 miljarder dollar, enligt USA:s Congressional Research Service. Det är lika mycket som 116 årsbudgetar för FN:s flyktingorgan UNHCR.

En starkt bidragande orsak till flyktingströmmen mot Europa är att förhållandena för de syriska flyktingarna i lägren i bland annat Turkiet blivit ohållbara. FN:s flyktingorgan UNHCR hankar sig fram dag-till-dag genom upprepade nödrop på finansiering. En del av flyktingströmmen hade kunnat undvikas. Istället väljer nu EU att skicka tillbaka flyktingar till Turkiet. Och bevaka vattnen utanför Grekland med krigsfartyg.

Albert Einstein ska ha sagt att "Att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat, är första tecknet på en idiot". Gång på gång har västmakterna, ibland med stöd av svenska politiker, tagit till militärt våld för att lösa komplicerad konflikter. Argumentet som återkommer är att vi måste göra någonting. Det stämmer. Men detta någonting måste vara annat än lösningar som visat sig misslyckade och i förlängningen driver folk på flykt.

 

 

Jöran Lindeberg