Go to main navigation
Gunnel Axelsson Nycander

Foto: Gunnel Axelsson Nycander

debatt

Kontanter till breda befolkningsgrupper ger bäst effekt

Det är mycket bra att Sida numera stödjer stora kontantstödprogram i flera afrikanska länder, men synd att alla pengar går till behovsprövade stöd. Sverige bör istället stödja uppbyggnaden av breda generella system, sådana vi själva åtnjutit i decennier. Det skriver Gunnel Axelsson Nycander på Svenska kyrkan internationella avdelning.

OmVärldens reportage om kontantstöd i Tanzania visar ett av många exempel på sociala program i Afrika, Latinamerika och Asien som ger direkta bidrag till människor som lever i fattigdom. Antalet sociala stöd som barnbidrag, ålderspensioner och olika former av familjebidrag har ökat kraftigt och är en av de viktigaste orsakerna till de senaste 20 årens framgångar i den globala kampen mot fattigdom. Kontantstöd och andra former av sociala trygghetssystem lyfts också fram som en viktig metod att uppnå flera av de globala målen i Agenda 2030.

Den här utvecklingen började inte med modiga biståndsgivare, utan med att politiker – i framför allt Latinamerika – runt sekelskiftet började införa bidragsprogram som syftade till att minska hunger och fattigdom. Resultaten var slående – det finns inga typer av utvecklingsprogram som är så noga utvärderade: undernäring minskar, människor blir friskare, barnens skolgång och vuxnas möjligheter till försörjning förbättras. Och detta oavsett om pengarna ges som pension eller barnbidrag, eftersom människor delar med sig inom familjen.

Forskningen säger även en sak till, vilket kan verka paradoxalt: Om man riktar bidragen till de allra fattigaste så utesluts en stor del av de allra mest behövande, eftersom inga urvalssystem är tillräckligt träffsäkra. Bidrag som baseras på avancerade urvalssystem är dessutom krångliga och därmed mindre rättssäkra och mer sårbara för korruption, dyra att administrera, och riskerar att försämra grannsämja och leda till stigmatisering.

Breda kategorier i befolkningen

Om man, som Agenda 2030 utlovar, inte ska lämna någon utanför är det bästa sättet därför att utforma systemen så inkluderande som möjligt och rikta dem till kategorier av befolkningen som befinner sig i särskilt sårbara delar av livscykeln. Allmän pension. Allmän sjukförsäkring. Barnbidrag.

Självklart är generella bidrag dyrare att införa, eftersom de omfattar fler personer. Men de är samtidigt populära, eftersom många känner att de har nytta av dem. Det innebär att generella välfärdssystem har bäst förutsättningar att bygga legitimitet för staten och få människor att vilja bidra och betala skatt. Budgetarna för breda system blir på sikt därför både större och stabilare.

Att det förhåller sig på det sättet vet vi i Sverige, som sedan många decennier tar den generella välfärden för given. De positiva erfarenheterna av generella program växer nu på många andra håll i världen, där främst allmänna pensioner blir allt vanligare. En liten allmän pension som gradvis utvidgas finns i dag i så olika länder som Nepal, Namibia, Mongoliet, Bolivia och Lesotho. Framgångarna med den allmänna pension som infördes på Zanzibar 2016 har bidragit till att Kenya inför en allmän ålderspension i januari 2018.

Världsbanken går i andra riktningen

De allra flesta sociala stöden i Afrika är emellertid, så som PSSN i Tanzania, behovsprövade. En anledning till detta är att Världsbanken länge har drivit på för riktade stöd. Sociala trygghetssystem är en mänsklig rättighet i sig, och ett effektivt medel att uppfylla andra mänskliga rättigheter. Men Världsbankens stöd till sociala program motiveras inte från rättighetsperspektivet, utan från ett snävt ekonomiskt perspektiv. Med den utgångspunkten kan man hävda att riktade bidrag ger mest effekt per krona.

Världsbankens inställning är inte entydig. Sommaren 2015 sa bankens ordförande i ett uttalande tillsammans med ILO, att den ska verka för universell tillgång till social trygghet. Men de rekommendationer som Världsbanken ger till regeringar går fortfarande i den andra riktningen.

Världsbanken har exempelvis nyligen uppmanat Namibia att börja behovspröva den befintliga ålderspensionen, trots att denna visat sig bidra effektivt till att minska fattigdomen i landet.

Biståndets roll

Det är inte biståndsgivares uppgift att på lång sikt finansiera stora bidragssystem, det ansvaret måste staterna bära själva. Men biståndet har en viktig roll i att stödja uppbyggnaden av själva systemen. Utformningen av systemen är en avgörande fråga – låser man fast sig i riktade och behovsprövade system, eller planerar man för en gradvis utvidgning till allt större delar av befolkningen?

Det är mycket bra att Sida numera stödjer stora kontantstödprogram i flera afrikanska länder, men synd att alla pengar går till behovsprövade stöd. Det finns idag tillräckliga erfarenheter från generella system i utvecklingsländer för att Sverige ska våga stödja uppbyggnaden av sådana. Sommaren 2015 berättade regeringen att den inom initiativet ”Svensk välfärd på export” aktivt skulle ”driva frågan om uppbyggnad av breda trygghetssystem inom internationella forum”.

Det är dags göra verkstad av de orden!

Gunnel Axelsson Nycander