Go to main navigation
ClaraLee.jpg

Clara-Lee Lundberg

KRÖNIKA

“Har jag som svenskfödd, vit medelklasskvinna rätt att tolka?”

I våras gick debatten varm kring hur utrikesskorrespondenter tolkar de länder de rapporterar från. Nu vill frilansjournalisten Clara Lee-Lundberg att alla utrikeskorrespondenter ska gå en obligatorisk kurs i att se sig själv ur ett postkolonialt perspektiv. 

Under mina tolv år som frilansjournalist, då jag främst rapporterat från Latinamerika, har jag alltid ställt mig själv samma fråga: Har jag som svenskfödd, vit medelklasskvinna rätt att tolka och berätta om det som händer i Latinamerika idag? Och hur kan jag göra det på ett sätt som inte reproducerar ett kolonialistiskt synsätt eller befäster fördomar och stereotyper?

Att som journalist utgå från sina egna upplevelser kan i bästa fall bidra till att göra det svårförstådda mer begripligt eftersom vi som mediekonsumenter kan identifiera oss med människan i journalisten. Men det är också en utmaning, vilket inte minst blev tydligt när flera framstående akademiker och feminister med rötter i Latinamerika i våras kritiserade en krönika av Sveriges Radios Latinamerikakorrespondent Lotten Collin.

Kritiken mot Lotten Collins krönika, som sändes i samband med mors dag i Brasilien, handlar om hennes skildring av kvinnors feministiska kamp i Latinamerika. Hon inleder krönikan med att prata om sin egen situation att som barnlös 30-åring kvinna ständigt uppfattas som "en mamma i vardande", för att sedan ta avstamp i påståenden som " i Latinamerika har kvinnor alltid tagit vägen genom livmodern för att göra sina röster hörda" och "kvinnor i Latinamerika är först av allt mammor".

Lotten Collins kritiker menar att hon i en etno- och egocentrisk jargong reducerar den latinamerikanska kvinnan till en livmoder och att hennes krönika kan skrivas in i en kolonial tradition där den andra enbart finns för att bekräfta jagets narcissistiska föreställningar, inte minst om de andras kultur. Lotten Collin skriver i sitt svar på kritiken att det är en subjektiv krönika och inte ett reportage om kvinnorörelsen i Latinamerika. Att det är hennes jobb att skildra sitt och andras liv.

Även Sveriges Radios erfarna Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén fick i våras kritik av folkpartisten Fredrik Malm, som menade att Uddén lät som en reklambroschyr för Islamiska staten (IS) när hon i Sveriges Televisions Agenda beskrev vad hon tror det är som lockar unga i Mellanöstern att ansluta sig till IS. Cecilia Uddén svarade på kritiken och menade att det i hennes uppgift som korrespondent bland annat ingår att försöka förstå sig på diverse aktörers självbild.

När jag själv började arbeta som journalist, med Buenos Aires som bas, präglades mina jobb av mitt antirasistiska och feministiska engagemang. Även om jag inte hade en helt genomarbetad intersektionell analys av mig själv var jag väldigt medveten om vem jag var i relation till min kontext. Att jag, trots min starka anknytning till Latinamerika genom släktingar, uppväxt och språkkunskaper, ändå är en vit medelklasskvinna född och uppvuxen i Nordeuropa med alla de privilegier och koloniala arv det innebär.

Jag håller inte med frilansjournalisten Kinga Sandén, som i sitt försvar av Lotten Collin menar att det enda sättet att inte bli anklagad för att vara "kolonisatör, sexist och rasist" är att bara rapportera om vita män. Det är inte det faktum att journalister väljer att rapportera om kvinnor, ursprungsbefolkning och andra icke-vita, icke-män som kritiseras, utan den nedärvda, koloniala blick som blir som tydligast när dessa grupper porträtteras.

Att arbeta som utrikeskorrespondent, eller som frilansjournalist bosatt utomlands med ett annat bevakningsområde än Sverige, innebär att vi måste ta ett särskilt stort ansvar för vilka slags bilder vi förmedlar av världen till Sverige, mot bakgrund av den koloniala, patriarkala och rasistiska världsordning vi lever i.

Jag föreslår därför att vi, på samma sätt som utrikeskorrespondenterna får gå en obligatorisk säkerhetskurs inför uppdrag i riskområden, inför en obligatorisk kurs i postkoloniala teorier och intersektionell analys där journalisterna får analysera sig själva och sin omvärld. Det skulle göra skillnad, jag lovar.

Text: Clara Lee-Lundberg