Go to main navigation
Petra Tötterman Andorff

Petra Tötterman Andorff tror fler kvinnor vid förhandlingsbordet om fred i Nagorna-Karabach är ett måste för att få slut på kriget. 

Foto: Kvinna till Kvinna

debatt

”Helt uppenbart att en fredsprocess utan kvinnor kollapsat”

Bakom striderna i Nagorna-Karabach döljer sig mer än 20 år av misslyckade fredsförhandlingar. Det är dags att släppa fram kvinnorna till förhandlingsbordet, skriver Kvinna till Kvinnas generalsekreterare Petra Tötterman Andorff.

Konflikten i Nagorno-Karabach visar inga tecken på att närma sig en lösning. Sedan slutet av september pågår våldsamma strider mellan Armenien och Azerbajdzjan. Obekräftade uppgifter talar om flera tusen döda hittills. 

Det framstår som lätt surrealistiskt att Armeniens och Azerbajdzjans utrikesministrar så sent som i januari 2019 enades om att ”förbereda invånarna i sina länder för fred”, för att få slut på den frusna konflikt som länderna befunnit sig i sen 1994. Det dåvarande kriget krävde 30 000 människoliv. 

Regionen Nagorno-Karabach tillhör Azerbajdzjan, men utropade sig självständigt efter 1994. Befolkningen är till 95 procent armenier och området hade innan de nu pågående striderna 145 000 invånare. Det finns obekräftade uppgifter om att merparten av dessa redan har flytt till Armenien.

Samtalsklimatet i både Armenien och Azerbajdzjan är just nu helt inriktat på ett eskalerande krig. Med detta följer, som alltid, ett totalt fokus på militära och geopolitiska strategier och betonandet av traditionella roller för kvinnor och män som ska tjäna nationen.

Här uppträder ett motsägelsefullt fenomen som Kvinna till Kvinna sett många gånger under sitt 27-åriga arbete i konfliktområden. När mannen, eller familjeförsörjaren, försvinner till fronten får kvinnan en ny och utökad roll som familjens beslutsfattare och försörjare. 

Traditionella och stereotypa kvinnoroller förstärks när nationalism frodas i krigstider. Kvinnan blir ”nationens moder” vars främsta uppgift är att föda och uppfostra nya soldater. Detta medför att de kvinnliga röster på båda sidor, som i åratal har förespråkat fred, nu möter hårt motstånd och ses som nationens förrädare.

I mer än 20 år har den officiella fredsprocessen pågått bakom stängda dörrar och skötts av Minsk-gruppen inom OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa). Det är nu uppenbart att denna traditionella fredsprocess helt utan kvinnliga deltagare har kollapsat. 

Kvinnliga fredsaktivister har länge förordat att de grupper som dagligen påverkas av konflikten måste få en röst vid förhandlingsborden. Kvinna till Kvinna har länge arbetat i regionen och i vår rapport ”Listen To Her” kommer kvinnorna i och kring krigets Nagorno-Karabach till tals. 

Kvinnorna i rapporten uppfattar fredsprocessen som något som hanteras av en manlig elit och som pågår långt bort och inte har med deras vardagsliv att göra. Med detta följer en känsla av uppgivenhet och maktlöshet i fredsarbetet.

Vissa studier visar också att internationella givare sällan stöttar kvinnors fredsarbete. I fallet Nagorno-Karabach tvekar vissa internationella aktörer att alls stödja uttalat fredsarbete för att inte stöta sig med parterna i konflikten. 

Fredsförespråkare inom civilsamhället i Nagorno-Karabach finner sig därför inte bara hotade, utan dessutom underfinansierade och tvingas verka med mycket små medel eller helt under radarn. Detta har lett till att modiga och viktiga röster för fred nu har tystnat. 

När kvinnor utestängs från en fredsprocess blir deras expertis, behov och prioriteringar osynliggjorda. Fokus blir på den militära och nationella säkerheten istället för att människor känner sig säkra i sin vardag. I det läget går det aldrig att tala om verklig fred för alla.

Vad kan göras för att vända utvecklingen i Nagorno-Karabach?

  • OSSE och viktiga internationella aktörer måste visa en politisk vilja att inkludera kvinnors röster, organisationer och fredsinitiativ istället för att systematiskt strunta i dessa. Sverige kan som ny ordförande i OSSE nästa år, 2021, mana till förändring. Här krävs en djupare förståelse för hur kvinnors fredsarbete skiljer sig från mäns och kvinnor måste få stöd för att kunna göra skillnad i en fredsprocess. EU och internationella aktörer bör aktivt stödja en direkt dialog mellan fredsbyggare och kvinnorättsförsvarare på båda sidor. 

  • EU:s speciella sändebud (EUSR), OSSE:s fredsförhandlare, nationella aktörer och kvinnorättsförsvarare från båda lägren måste nu börja prata med varandra på regelbunden basis. De prioriteringar kvinnor gör måste in i politiken och i fredsagendan.

  • Kvinnorättsorganisationer i grannländerna kan trycka på sina regeringar att bidra till en fredlig lösning på konflikten. 

  • Att lyssna på den krigsdrabbade civilbefolkningen och deras behov, kan bli avgörande för att uppnå ett förtroende hos invånarna och därmed få ett slut på striderna. 

När fredsförhandlingarna återupptas är kvinnors delaktighet en förutsättning för att uppnå ett bättre resultat. Eller som en kvinnorättsförsvarare från regionen uttryckte det:

”Om kvinnor inte inkluderas kommer fredsprocessen i Nagorno-Karabach fortsätta vara lika splittrad som den varit de senaste trettio åren”.  

Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna