Go to main navigation
gary.barker.jpg

Gary Barker.

Foto: Irish GBV Consortium/Youtube

debatt

Jämställdhet kan inte nås med små workshops för män

Vi kommer inte nå en jämställdhetsrevolution genom att resultatredovisa hur många män som deltagit i våra workshops. Vi måste inse att vår aktivism behöver att skala upp, expandera och fokusera på att skapa en fungerande, rättvis välfärdsstat. Det skriver Gary Barker som grundare till det internationella nätverket MenEngage som arbetar för att få med män och pojkar i jämställdhetsarbetet.

Det blir allt mer populärt att tala om att engagera män i arbetet för jämställdhet mellan könen. Det senaste decenniet har det också blivit ett hett område för givare. Vi har sett en lavinartad ökning av programguider, manualer, och program som implementeras i det globala syd. Men vad har vi lärt oss av det här arbetet? Gör det någon skillnad? Och vad behövs för att omsätta det här mestadels småskaliga arbetet till storskalig förändring?

Först och främst, låt oss se vad vi lärt oss. Det finns allt mer bevis för att småskaligt arbete kan ha positiva effekter, både på samhälls- och individnivå, när det gäller genusattityder, mäns våld mot kvinnor, reproduktiv hälsa, hiv/aids och mäns delaktighet i omvårdnad. Det finns också bevis för att arbetet med att stärka kvinnors ekonomiska egenmakt fungerar bättre om det görs i samarbete med män.

För småskaligt arbete

Visst finns det framgångssagor: från samhällelig mobilisering och interventioner för att stoppa mäns våld mot kvinnor, till hiv-förebyggande och föräldraträning för män och kvinnor. Dessa framgångar förtjänar att firas, till en viss gräns.

Den stora utmaningen är att arbetet hittills varit för småskaligt. Få av dessa framgångssagor, med några undantag, har utmynnat i konkret politik eller konkreta initiativ med potential att förändra tio- eller hundratusentals liv. Vilka är då undantagen?

Jo, jag tänker på de fall när regeringar har hoppat på tåget. Som när hälsoministerier i länders (pre-natal) och mödravårdsprogram också inkluderar fäderna, eller när ministrar med ansvar för jämställdhet engagerar män i program för kvinnors egenförsörjning. Det finns ett fåtal länder som inlett sådana processer – Brasilien, Chile, Rwanda och Sydafrika, bland en handfull andra.

Med det sagt har vi fortfarande en lång väg att gå innan vi kan se bevis på samhälleliga förändringar när det gäller mäns attityder och handlingar i fråga om jämställdhet.

Starkaste kraften: feministisk aktivism

Vad vet vi egentligen om vad som driver storskalig förändring på jämställdhetsområdet? Är det mer projekt som går ut på att ”involvera män”, eller är det något annat? Den mest framgångsrika kraften som kan påverka mäns attityder och handlingar är, kanske något uppenbart: feministisk aktivism – kvinnorörelserna.

Visst finns det också andra faktorer som driver på förändring. Hushållsundersökningar vi gjort i över 20 länder (International Men and Gender Equality Survey, eller IMAGES) visar att urbanisering samt ökad utbildningsnivå bland både män och kvinnor bidrar till att män får mer jämställda attityder. Urbaniseringen för med sig sina egna utmaningar, men den innebär större fokus på människorättsperspektiv, på kvinnors lönearbete och större utbildningsmöjligheter för flickor.

Resultatet är att en viss nivå av jämställdhet håller på att bli det nya normala för en yngre generation män i stora delar av den urbana världen.

Denna förändring förstärks av pojkar och flickor som växer upp och ser papporna behandla mammorna på ett bra sett – ju fler fäder gör det, desto fler barn för det vidare. Flera studier, inklusive vår egen IMAGES, visar att jämställdhet går i arv: utbildade mödrar med egenmakt och jämställda pappor har på det hela taget större chans att uppfostra barn som delar de värderingarna.

Män håller fast vid privilegier

När det däremot handlar om att få män att lämna ifrån sig privilegium är det en helt annan utmaning. Vår egen data visar att det skett mycket lite förändring i det globala syd när det gäller män och pojkars delaktighet i det dagliga omvårdnadsarbetet. Vi vet också att det hänt väldigt lite i hela världen när det gäller gapet mellan kvinnors och mäns inkomster.

En stor majoritet av män (och kvinnor) i världen anser än i dag att om det råder brist på jobb – vilket nästan alltid är fallet i det globala syd – så har männen större rätt till de jobb som finns. I våra undersökningar ser vi också att relativt få män säger sig vara för kvotering eller andra mer strukturella åtgärder för att förbättra kvinnors delaktighet i politiken eller arbetsmarknaden.

Medan en växande andel män accepterar att våld mot kvinnor är fel, har de flesta länderna i världen misslyckats med att sätta stopp för den straffrihet som fortfarande omgärdar den sortens våld. Vi vet också att erfarenheter av våld i barndomen är en viktig faktor bakom mäns våldsamhet i vuxen ålder.

Bara medel – inte mål

Utifrån det här läget och de här trenderna finns det några lärdomar att dra. För det första, vi som jobbar med att ”engagera män” i jämställdhetsarbete måste påminna oss om att våra programaktiviteter – hur viktiga de än må vara – bara är ett medel och inte målet. Vårt fokus bör inte bara vara på hur många män som deltar i våra workshops. Vårt slutmål är, trots allt, rättvisa mellan könen på en nationell och global nivå. Vi som jobbar med de här frågorna måste se till att vårt arbete strävar mot det målet.

Visst har individuella liv och berättelser om förändring på personnivå stor betydelse, men än viktigare är att vi får till stånd lagar och andra initiativ som kan ge oss förändring på en strukturell nivå. Jag talar om genusperspektiv i samhällsservicen, i sjukvård, skola och mycket mera, om kvotering och andra verktyg för att främja kvinnors ställning. Vi behöver koordinerade program för normförändring i samhället, erbjuda föräldraträning för alla och universell tillgång till psykosocialt stöd för unga män och kvinnor som upplevt våld under sin uppväxt.

Vi måste också se till att vårt arbete är intersektionellt, att vi också tittar på ekonomiska ojämlikheter och andra skillnader och historiska orättvisor baserade på etnicitet, sexuell läggning och andra faktorer. Att uppnå jämställdhet kräver en fungerande stat som hålls ansvarig av dess medborgare; det kräver allmän sjukvård och utbildning, levnadslöner och ekonomisk stabilitet för hushållen.

Högerpopulistisk motreaktion

Vi ser nu en skrämmande våg av högerpopulism: från de politiska rörelser som valde Trump, åtalade Dilma Rousseff, ledde kampanjerna mot fredsavtalet i Colombia eller för Storbritanniens utträde ur EU. Det är en våg som drivs delvis av rädsla, delvis av ekonomisk tillbakagång bland vissa grupper, och emellanåt riktas den ilskan och rädslan felaktigt mot jämställdhetsprojektet.

I Brasilien håller den nya administrationen nu på att riva upp 14 år av jämställdhetsarbete. Donald Trumps lista över policyförslag bekräftar att han också önskar backa bandet på de framsteg som gjorts när det gäller hälsa, utbildning och jämställdhet.

Vår aktivism måste skalas upp

Vårt arbete på stads- och bynivå är, i skuggan av de här politiska rörelserna, alldeles för begränsat. Vi måste inse att vår aktivism behöver att skala upp, expandera och fokusera på att skapa en fungerande, rättvis välfärdsstat.

Det kommer att krävas mer än resultatredovisning över hur många män som deltagit i våra workshops. Vi kommer inte att lyckas med jämställdhetsrevolutionen om vi sinsemellan slåss om små biståndsbudgetar. Vi behöver hjälpa män och kvinnor att arbeta tillsammans i en folklig rörelse – göra motstånd, förändra, reagera. Rörelser som oberoende av våra enskilda kampanjer eller utbildningsprogram kan skapa samhällen där social rättvisa frodas.