Go to main navigation
kajsa-johansson.jpg

Kajsa Johansson.

Foto: Anders Rosén

debatt

"Kan Sveriges militära närvaro i Afghanistan ha orsakat ett kompromissande med folkrätten?"

Har den samlade svenska insatsen i Afghanistan bidragit till en rättvis och fredlig framtid för det afghanska folket, eller har det som den ena handen försökt bygga upp underminerats av den andra? Den viktiga frågan hoppas Kajsa Johansson få svar på i den utvärdering som nu pågår kring insatserna i Afghanistan.

I mars 2017 väntas regeringens utvärdering för den samlade svenska insatsen i Afghanistan vara klar. Utvärderingen ska särskilt lyfta fram samordning och samarbete mellan olika aktörer så som militären, civilsamhället, humanitära organisationer och utvecklingsbiståndet.

För Svenska Afghanistankommittén (SAK) är det viktigt att utredningen tar hänsyn till de många perspektiv och erfarenheter som finns hos det afghanska folket. I våras genomförde jag en studie som baseras på djupintervjuer av SAKs afghanska personal och samarbetsorganisationer. Intervjuerna visar på ett antal områden där olika aktörers intressen inte bara är olika utan även motstridiga.

Till att börja med behöver det svenska i den svenska insatsen belysas. Å ena sidan finns den militära insatsen som visserligen har skett med svensk militär men som en del av International Security Assistance Force (ISAF). Från 2010 agerade ISAF inom ramen för Counter Insurgency-logik (COIN) som bland annat gick ut på att lokalbefolkningens hjärtan och sinnen skulle vinnas och mobiliseras mot upprorsmakarna. Detta skulle ske genom kortsiktiga projekt med snabb effekt. Men för lokalbefolkningen har det varit svårt att skilja svenska militärer från andra nationaliteter. Det spelar med andra ord liten roll om det är amerikaner, britter eller svenskar som genomför en militär insats så länge de strider under ISAF-flagg. Å andra sidan har det funnits svenska organisationer som SAK vars grundprincip är neutralitet och att inte ta ställning i konflikten; att arbeta för alla människors, rätt till utbildning, sjukvård, rent vatten och deltagande i samhället, oavsett vem i konflikten de sympatiserar med. Detta arbete är långsiktigt och ger få snabba resultat.   

Bilden som målas upp i intervjuerna är att dessa två former eller aktörer omöjligen kan samarbeta; det är således inte önskvärt att de ska sträva mot att göra det. Det går emot neutralitetsprincipen och därmed äventyrar det SAKs legitimitet och säkerhet. Vårt beslut att inte ha något som helst samarbete med militären har starkt stöd från såväl personal som samarbetsorganisationer. Personalen menar emellertid att militären sannolikt skulle kunna ha vunnit på ett samarbete, bland annat genom tillgång till information och även genom att förknippas med SAKs goda rykte i landet.

SAKs beslut att avstå från ett direkt samarbete med militära aktörer gjorde dock inte att vi kunde välja att förhålla oss till eller påverkas av de internationella militära aktörerna. Särskilt inte då även internationell militär började genomföra egna utvecklingsinsatser. SAKs afghanska personal och samarbetsorganisationer berättar för mig om en rad negativa konsekvenser av denna samexistens: Det har blivit mer oklart vem som är en humanitär respektive militär aktör vilket har utsatt de humanitära aktörerna för fara då de setts som stridande part. Flera SAK-kollegor pekar på ett ökat antal kidnappningar av afghansk personal eftersom dessa har sammanblandats med andra (militära) aktörer.

Många av de intervjuade lyfter frågan om säkerhet för sjukvårdsinrättningar vilken gör just ifrågasättandet av de svenska intressena tydligt. SAKs sjukvårdsinrättningar har vid upprepade tillfällen blivit direkt attackerade av afghansk och utländsk militär. I intervjuerna uttrycker personalen förvåning över att Sverige inte tidigare tagit tydligt ställning mot detta, för folkrätten, för Genèvekonventionen utan varit tysta. Funderingarna spetsas ytterligare av det faktum att Sverige för första gången faktiskt reagerade starkt under hösten 2015 då amerikanska styrkor bombade ett Läkare utan gränser-sjukhus i Kunduz, och kort därefter, under våren 2016 då afghanska trupper med internationellt stöd attackerade ett SAK-sjukhus i Wardak. Sedan 2014 har Sverige inte längre några stridande förband på plats i Afghanistan och mina kollegor i Afghanistan undrar om Sveriges militära närvaro gjorde att Sverige tidigare kompromissade med folkrätten. Deras undran förtjänar att tas på allvar och belyser ett av många problem med en insats med flera och motstridiga komponenter.

Något som ofta lyfts fram som svenska värderingar och som styr det svenska utvecklingssamarbetet, bland annat i Afghanistan, är jämställdhet, transparens och demokratiskt statsbygge. Sverige har investerat stora summor bistånd för att bidra till detta. Samtidigt har den svenska militära insatsen som beskrivet ovan varit en del av COIN-strategin som främst har haft upprorsbekämpning som mål, ett mål som skulle uppnås med snabba resultat. För COIN-strategin är utvecklingsprojekt ett medel i kampen för detta men utveckling och rättigheter är inte mål och värden i sig. De jag intervjuat vittnar om att biståndsinsatser som bedrivits av aktörer som stått nära internationell militär snarare har bidragit till korruption och maktmissbruk. Tryck på att snabbt få ut pengar och på snabba resultat har undergrävt i många fall redan svaga strukturer för ansvarsutkrävande, deltagande och demokrati. Några få har berikat sig, både med makt och pengar, på de mångas bekostnad. Flera av de jag intervjuat menar att ingen kan föreställa sig vilken skada detta har gjort i samhället på längre sikt vad gäller förtroende, sammanhållning och tillit. Detta är långa och djupt liggande processer som har svårt att fångas upp av utvärderingar som likt den nu pågående svenska görs kort efter en avslutad insats. Icke desto mindre är de sannolikt det viktigaste för ett fredligt Afghanistan i framtiden.

Men även med ett kortare perspektiv kan vi se detta. Opinionsundersökningar visar att afghanernas framtidstro just nu är långt sämre än på många år. Jämte oron för våld och krig finns oron för att inte kunna försörja sig. När det internationella samfundet drog tillbaka sin militära närvaro, och med den stora utvecklingsinsatser, innebar detta en ekonomisk kollaps och att försörjningsmöjligheterna för ett stort antal familjer försvann. Många av de intervjuade ifrågasätter hur detta kunde ske; trots alla de investeringar som gjorts har mycket lite fokus lagts på att säkra människors möjligheter till försörjning. Människors ekonomiska rättigheter har än en gång fallit utanför det internationella samfundets ljuskägla. Ekonomisk utsatthet samspelar naturligtvis med ökad osäkerhet, något som är synligt såväl i ökade våldsamheter i Afghanistan som i ökade flyktingströmmar från landet. Åt detta tycks det internationella samfundet ägna mycket lite tid.

Det är av största vikt att utredningen går bortom de mest omedelbara och till stor del tekniska aspekterna av samarbete och samverkan mellan olika aktörer. Det mest avgörande för det afghanska folket är vilka kompromisser som samlade insatser innebär och vems intressen som sätts främst. Har den samlade svenska insatsen entydigt kämpat för och bidragit till en rättvis och fredlig framtid för det afghanska folket, eller har det som den ena handen har försökt att bygga upp delvis underminerats av den andra? Hur ser maktrelationen och kompromissen ut mellan å ena sidan de kortsiktiga aktionerna inom ramen för den internationella militära insatsen med syfte att bekämpa upprorsmakare, och bidraget till att långsiktigt bygga ett fredligt och rättvist Afghanistan å den andra?

 

Kajsa Johansson