Go to main navigation
Emelie Mararv

Emelie Mararv, frilansskribent boende i Centralafrikanska republiken sedan 12 år, studerar freds- och utvecklingsfrågor vid Uppsala universitet. 

DEBATT

Det krävs mer än pengar för att överbrygga klyftan mellan den tjocka stadsbon och den unga kvinnan

Om utländska organisationer ska gå in och hjälpa till att förbättra jordbruket i Centralafrikanska republiken kan de inte gå in kraftfullt, utan snarare ödmjukt och respektfullt inför de kunskaper och traditioner som redan finns, skriver Emelie Mararv i ett svar till Pär Vikströms debattartikel om att Sverige borde gå in med ett stöd på 100 miljoner dollar.

Pär Vikström skriver den 28 maj om utsatta och bortglömda Centralafrikanska Republiken (CAR). Efter att ha skissat upp en bild av den sköra freden och svårigheten att få in tillräckligt med pengar från givarländer, föreslår han att Sverige ska gå in med hundra miljoner dollar i bistånd, fördelat på tio år. Dessa pengar, menar han, borde bland annat användas för att reformera jordbruket, som bör "prioriteras, finansieras kraftfullt, planeras och programmeras enligt konstens alla regler". Vidare föreslår han "kraftiga landreformer för att stärka ägande- och nyttjanderätten till marken".

Jag håller helt och hållet med om att vi här sätter fingret på ett stort problem i CAR. Jordbruket i denna del av Afrika, där vatten sällan saknas och där en pinne slår rot bara man sticker ner den i jorden, borde rimligtvis kunna bli en stor industri. Men någonstans inom mig blinkar ändå varningslampan med texten "risk för flopp, risk för flopp".

Framför allt är det orden "kraftfullt" och "kraftiga" jag reagerar på. Jag ser stora jordbruksprogram som verkar fina på pappret, men där det saknas förståelse mellan givare och mottagare av resurser. I båda riktningarna. Där programmen inte tar hänsyn till lokal kunskap, trots att det borde vara – ja till och med ofta sägs vara – en självklarhet. Där mottagarna misstolkar hjälpen och tror att det framför allt handlar om finansiell hjälp, när det i själva verket handlar mer om kapacitetsutveckling och reformer.

Jordbruket är till stor en sysselsättning för kvinnorna i CAR. Männen hjälper ofta till med det inledande arbetet att röja ny mark. Sektorn är i verkligt behov av reformer. Än idag bedrivs det nästan uteslutande med handkraft, utan vare sig djur eller maskiner. Fördelningen av mark är högst godtycklig. Med undantag för de största städerna finns få formella regler. Många jag känner berättar att de bara "tar sig en bit oanvänd mark" och börjar odla den. Så länge ingen annan gör anspråk på marken fungerar det bra, men rätt som det är kan någon högre stående i hierarkin få för sig att nu ska det byggas på dessa marker, och så är allt arbete förgäves.

Svårigheten att få säker mark att odla på och risken för stölder afrån odlingar gör att kvinnorna inte är särskilt benägna att satsa på några större odlingsprojekt. Man odlar vad man behöver för hemmabruk. Och man odlar grödor som inte är så enkla att stjäla, till exempel maniok, som behöver ligga i blöt i några dygn innan den kan ätas.

Om utländska organisationer ska gå in och hjälpa till att förbättra jordbruket måste de förstå allt det här, och mycket mer. Jag har ändå bara skrapat på ytan. Då kan de inte gå in kraftfullt, utan snarare ödmjukt och respektfullt inför de kunskaper och traditioner som redan finns, och som har förts vidare från generation till generation. Annars kan det bli lika fel som förra våren när jag var i Bakouma i östra CAR och fick höra en tjock stadsbo till man instruera en ung kvinna uppvuxen på landet i hur hon skulle vattna sina grödor.

Självklart skulle alla de kvinnor i CAR som dagligen sköter sina odlingar ha nytta av ny kunskap, råd, stöd och finansiering. Men det måste ske på deras villkor, på ett sätt som hjälper dem att ta till sig det nya och själva kan driva på en förändring. Klyftan mellan den priviligerade stadsbon eller biståndsarbetaren och den unga kvinnliga bonden är avgrundsdjup. Det krävs mycket mer än hundra miljoner dollar i reda pengar för att överbrygga den.

Emelie Mararv, frilansskribent boende i Centralafrikanska republiken sedan 12 år, studerar freds- och
utvecklingsfrågor vid Uppsala universitet.