Go to main navigation
linnea-engstrom.jpg

Micheline Dion Sompléhi, ledare av fiskekooperativet CAOPA, och Linnéa Engström. 

Foto: Privat

debatt

När maten från havet tar slut

Kvinnorna i Elfenbenskusten och Senegal är förtvivlade. De tvingas ty sig till utländska mellanhänder som pressar upp priserna på den fisk deras män fiskar. De får ofta inte längre den fisk de behöver, för sin dagliga föda och inkomst, skriver Europaparlamentariker Linnéa Engström.

Omkring 60 procent av den fisk vi äter i EU fiskas utanför unionen. Alla som äter fisk borde med andra ord bry sig om hur det går till när EU:s fiskeflotta fiskar utanför EU:s gränser. Det handlar om avgörande frågor för befolkningen i många utvecklingsländer, om matsäkerhet och i slutändan om migration, när maten från havet tar slut.

Jag har engagerat mig i frågan i ett och ett halvt år och leder nu arbetet i Europaparlamentet med lagstiftning för EU:s externa fiske. EU försöker öka transparensen och höja standarderna för alla flottor som fiskar i fattigare länders vatten. Detta är viktigt för att stoppa överfisket och samtidigt säkra mat på bordet för lokalbefolkningen i kuststaterna. En av dem jag samarbetar med är Micheline Dion Sompléhi från Elfenbenskusten. Micheline leder fiskekooperativet CAOPA, som består av 1650 kvinnliga fiskförsäljare och fiskbearbetare. Micheline berättar om den hårda vardagen där fisket har blivit ”big business”.

Det är tillgången på fisk som just nu är det stora problemet i många västafrikanska länder. Det slår hårt mot kvinnorna och familjerna. Kvinnorna är aktiva i hela fiskeprocessen. De röker och saltar och säljer en del fisk på små torg och matmarknader, men också regionalt via sina kooperativ. Micheline berättar att många kvinnor har tvingats skuldsätta sig och råkat in i en ond skuldspiral som en följd av de otaliga mellanhänder som numera köper upp fisken från trålarna och båtarna i hamnen i Abidjan.

Överfiske och konkurrens med den globala fiskeindustrin som maler ned fisken till fiskmjöl är de främsta orsakerna till lokalbefolkningens nöd. Allt är oreglerat. Mellanhänderna betalar ett högre pris till fiskarna och förmedlar råvaran vidare till industrin som använder stora delar av fisken till fiskmjöl, som i sin tur exporteras ut på den internationella marknaden. Det behövs fem kilo råvara för att producera ett kg fiskmjöl, och fiskmjölet används i sin tur till fiskodlingar av större rovfisk.

Fisk är den viktigaste proteinkällan för människor på den afrikanska kontinenten. EU-registrerade fiskefartyg är inte ensamma där ute. Konkurrensen är hård och framfarten tidvis våldsam. Stora aktörer som Kina, Korea, Taiwan och Ryssland driver en alltmer aggressiv politik för att få tillgång till de minskande resurserna till havs. Flera av dem uppfyller inte sina skyldigheter i internationella överenskommelser och respekterar heller inte grundläggande mänskliga rättigheter. I den här situationen måste EU visa ledarskap.

EU är för närvarande världens största marknad för fiskprodukter och har en av de största fiskeflottorna. Det ger inflytande och EU måste använda detta inflytande på den internationella arenan för att minska överfiske och förbättra normer för öppenhet, så att man kan bekämpa korruptionen och få slut på slavarbetet på fiskefartyg.

Det viktigaste kravet är att EU:s båtar bara får fiska på ett överskott som lokalbefolkningen inte själva behöver. Ett glädjande exempel är det nya fiskeavtal som EU har tecknat med Mauretanien. I förhandlingarna lyckades EU övertyga Mauretanien att alla fiskeavtal som landet tecknar med tredje part ska bli offentliga. Tidigare var det omöjligt att veta hur många länder som fiskade i vattnen och hur det påverkade de olika fiskebestånden.

Bit för bit måste vi öka öppenheten och tvinga andra fiskenationer att följa efter. EU måste fortsätta att reglera sitt fiske utanför unionen och öppna dörren för mer insyn. Vi stödjer en utveckling där människor kan försörja sig och bygga en framtid i sina hemländer. Fisk som är fiskad med lägre standarder än den som fiskas inom EU blir billigare, eftersom den bygger på att bortse från mänskliga rättigheter och miljö. Om vi har samma standarder inom och utanför EU innebär det också att europeisk fiskeindustri får en mer rättvis konkurrenssituation.

Linnéa Engström, EU-parlamentariker (MP), vice-ordförande i fiskeutskottet.