Go to main navigation
Bertil Odén

Bertil Odén

Foto: Staffan Mälstam

debatt: eu

Öka det svenska inflytandet

Sveriges nya regering bör arbeta för att få fler svenskar på nyckelposter i EU-kommissionen och för att förstärka EU:s utrikesförvaltning. Det menar Bertil Odén, skribent med lång erfarenhet av bistånds- och utvecklingsfrågor.

Nyligen organiserade Föreningen för utvecklingsfrågor och Concord ett intressant seminarium om utmaningarna för EU:s utvecklingssamarbete i ett geopolitiskt landskap under snabb förändring. Bland annat diskuterade panelen hur väl rustat EU är för att bedriva detta arbete och Sveriges roll i sammanhanget. Här är några kommentarer från åhörarplats kring vad som kom fram under seminariet.

Geert Laporte från tankesmedjan ECDPM gav en pedagogisk översikt av EU:s utmaningar i en värld där geopolitiken snabbt förändras, antalet sköra och konfliktdrabbade länder ökar och EU:s ekonomiska, politiska och demografiska inflytande försvagas.

Geert Laportes kanske viktigaste kommentar handlade om hur EU uppfattas och uppfattar sig självt. EU är världens största handelsblock, EU-kommissionen och dess medlemsländer står tillsammans för 60 procent av allt offentligt bistånd, har värdedrivna utvecklingsmodeller och betraktar sig självt som en modell för regional integration. Trots det uppfattas EU av andra aktörer som ”a payer and not a player”.  Detta tolkar jag som att gapet mellan EU:s självbild och vad omgivningen ser är stort.

Laporte påpekade också att EU:s utrikesförvaltnings, EEAS, arbete hittills i första hand har varit fokuserat på säkerhets- och utrikespolitiska frågor. Dess kompetens är mindre på politikområden som utrikeshandel, klimat, energi, ekonomi, jordbruk och miljö.

Detta skapar problem när de höga ambitionerna för EU:s samstämmighet mellan utvecklingsmålen och målen inom andra politikområden ska genomföras. Förväntningarna på EU att utveckla en gemensam europeisk politik är hög, men i praktiken är medlemsländernas intresse att släppa ifrån sig ansvar för frågorna litet och organisationen i Bryssel ännu inte anpassad till att ta ett sådant ansvar.

Det ofta anförda påpekandet att EU-kommissionen och EU:s medlemsländer tillsammans står för omkring 60 procent av OECD-ländernas samlade bistånd, riskerar att undanskymma att det bistånd kommissionen beslutar om faktiskt bara är knappt tre gånger Sveriges eller något större än Tysklands.

I enskilda länder är kommissionen därför på de flesta områden sällan dominerande, utan ofta en stor eller mellanstor aktör. Tanken att kommissionen i de enskilda samarbetsländerna automatiskt ska vara någon sorts samordnare av biståndet från alla medlemsländerna leder därför fel och är resultatet av ett typiskt huvudstadstänkande.

Konstellationerna av aktörer som samarbetar inom ett visst område, till exempel utbildning, hälsovård, samhällsstyrningsfrågor eller infrastruktur, är alltid olika och vem som är bäst lämpad att samordna hänger på vem som i det enskilda fallet har bäst kompetens och resurser. Där bör EU-kommissionen vara en aktör bland alla andra.

Däremot kan kommissionens representant, när omständigheterna tillåter detta, företräda hela EU-kollektivet i den så kallade policydialogen med biståndsmottagaren.

När den nya svenska regeringen nu ska arbeta fram den nya biståndsplattform som aviserades i regeringsdeklarationen kommer några av de vägvalsfrågor man måste ta ställning till att vara kopplade till EU och hela dess utvecklingspolitik.

Några tänkbara åtgärder för att stärka det svenska inflytandet i EU:s utvecklingspolitik och att bidra till att effektivisera genomförandet av denna politik är:

– Lägg mer energi på att stödja rekrytering av svenskar på nyckelposter i EU-kommissionen.

– Driv på för att förstärka EU:s utrikesförvaltnings inriktning på att hantera globala utmaningar inom områden som klimat, miljö, energiförsörjning, vattenförsörjning, livsmedelsförsörjning och skydd mot pandemier.

– Förstärk ansträngningarna att öka positiva och begränsa negativa utvecklingseffekter av EU-politiken på andra politikområden. Exempel är jordbruk, energiförsörjning, delar av handelspolitiken och att hindra kapitalflykt. Här måste PGU starkare involvera också det svenska agerandet i EU.

 

Bertil Odén

Fil. lic. i freds- och utvecklingsforskning. Han har lång erfarenhet av biståndsarbete inom Sida och arbete i afrikanska länder.

Artikeln har tidigare publicerats på biståndsdebatten.se